Men intervjun var fascinerande eftersom hon var så självutlämnande. Det måste kanske poeter vara.
Kristina Lugn berättade om sina misslyckade relationer med män-trots att hon tydligen varit gift mer än en gång- och hon menade att man inte skulle vara ensam när man gick in i ålderdomen.
Det är kanske lite svårt att undvika att vara det som kvinna eftersom männen oftast dör tidigare. Många i min och Kristina Lugns ålder är ju redan änkor.
Men det anmärkningsvärda var den bild som hon och flera andra kändisar visar fram av en människa som står i rampljuset och uppskattas av så många, men samtidigt är mycket ensam privat. Hon sade det, att hon var en mycket ensam människa. Och då hade hon ändå barnbarn.
Kanske är det, trots detta, ändå så att detta på något sätt indirekt är självvalt. Man behöver tid för sig själv för att vara kreativ och skapar därför en sorts bubbla omkring sig, som man kanske inte är riktigt medveten om.
När jag ser tillbaka på mitt eget liv, som också innehåller en del kreativa aktiviteter, dock utan ett riktigt kändisskap, så har jag alltid haft ett behov av att stänga dörren om mig.
Jag minns hur min mor gång på gång många kvällar kom upp på mitt rum på ovanvåningen i vårt hus för att försöka locka ner mig till den övriga familjen medan jag hellre ville sitta där och rita eller läsa. Dragen fanns liksom med från början i livet.
Detta behov av ensamhet har med åren blivit livsnödvändigt för mig för att kunna behålla välbefinnandet.
Jag upprepar vad jag ofta säger: Ensamhet är en känsla och inte ett tillstånd.
Var kan man vara ensammare än i ett misslyckat parförhållande?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar