Mest lyssnar jag på radion när jag sitter i bilen och kör. Igår, när jag var på väg till sonen och hans hustru i Lund, hörde jag om en undersökning som hade gjorts om vad människor ansåg vara viktigast för en partiledare.
Nummer ett på den listan var, vilket inte förvånade mig, trovärdighet.
En partiledare måste vara trovärdig.
Det är nog därför S nu återtar de mandat som de förlorade under H.Juholts ledarskap. Han framstod inte som trovärdig. Det räcker inte med att vara en god talare, man måste också i sitt eget liv visa att man är en person som ställer upp på samhällets normer. Annars blir det oreda. Och det var så det blev. Oreda. Nu är det ordning och reda, verkar det som, och det är så folk vill ha det. Rejäla människor. Redigt folk.
Ofta tänker jag på hur meningslösa många mobbningsplaner i skolorna är. Så länge anställda inom skolorna själva mer eller mindre mobbar eller fryser ut varandra - och elever-, så länge kan de glömma alla dessa planer. De goda föredömena kan man inte bortse ifrån. Utan dem faller allt.
På min senaste arbetsplats reagerade jag starkt på klimatet i kollegiet och på behandlingen av vissa invandrarelever i en del grupper. Ja, alla var inte sådana, men det hjälpte inte för dem som var utsatta och satt hos mig och grät ibland. Förtalet flödade i korridorerna, personliga förhållanden avslöjades obarmhärtigt och i några grupper blev alltså vissa elever mer eller mindre utfrysta och mobbade. Några kolleger tyckte att elever fick skylla sig själva. De hade kanske haft fel kroppsspråk eller något annat socialt handikapp.
Jag reagerade starkt och när jag inte fick gehör för det jag sade hos rektorn, gick jag till skolstyrelsen. Då kom skolchefen till skolan för att tala mig tillrätta. När jag såg vart vinden blåste ville jag ta tillbaka skrivelsen, men det gick inte. Då gick jag till media och fick in en artikel. Denna svarade några kolleger på - men någon höll också med mig. En av dem som tyckte att vi levde i en sådan idyll var en av dem som det gick mest rykten om.
Då fick jag nog och mejlade över vad som sades om henne till henne.
Hon blev mäkta upprörd, for först till rektorn och grät visst också, som sedan for till skolchefen, och därefter fick jag så småningom en skriftlig varning (till).
Det gäller att inte vara budbärare.
(De två varningar jag som whisle-blower har fått sitter inom ram!)
Jag insisterade på att arbetsmiljön var dålig och att det fanns mycket förtal i bygget, men fick alltså inget gehör från högre ort.
Nu ska jag inte säga att det gläder mig att de anställda troligen har fått nästa (kvinnliga) rektor att ge sig av till annan tjänst. Men nog kan jag kosta på mig ett litet "Vad var det jag sade?". Man löser inga problem genom att sopa dem under mattan! De dyker bara upp på annat sätt, för de finns som cancersvulster i det fördolda.
Det gäller att ha en trovärdig miljö om man ska vara en skola som inte tolererar mobbning och förtal bland eleverna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar