Det är nyttigt att skriva. Så tänkte jag igår när jag började på ett nytt manus, ett brev till den stora tonårskärleken. Han dog för fem år sedan, och vi sågs sista gången 1965.
När jag fick veta att han var död plockade jag fram hans brev från tiden då han var i militärtjänst på somrarna plus några andra brev. Det var spännande, för jag fick en helt ny bild av situationen.
Jag har dagböcker från en del av tiden, men framförallt har jag anteckningar i mina almanackor om vad vi har gjort tillsammans. Att läsa dem kommer nog att väcka minnen, tankar och känslor.
Vi var förlovade en kort tid, cirka ett halvt år, men vi träffades under ganska många år, både regelbundet och mer oregelbundet.
Jag hade aldrig blivit lycklig med honom, för vi var alltför olika, och han var alltför genomsyrande. Detta såg mina föräldrar.
När jag var i Italien en sommar, och han hade förlovat sig innan jag åkte, anade jag att han skulle skicka brev till mig senare. Det gjorde han också, för då var förlovningen bruten.
Mina föräldrar skickade inte ner det brevet till mig. Det var nog mycket klokt.
Under den sommaren förlovade jag mig själv med min italienske pojkvän, och tonårskärleken gifte sig senare med den kvinna han hade brutit med.
Jag tror att det blir en mycket spännande resa att skriva den här historien, och det är märkligt hur levande allting blir när man återupplever händelserna. Ett planerat samliv som inte blev, kvar finns fortfarande ofållade och onamnade linnehanddukar, som vi fick i förlovningspresent. Kanske ska jag fålla några under manusets framväxt, som för att äntligen göra ett avslut. Färdigt! Nu ska jag vid 69 års ålder och många relationer rikare gå vidare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar