Mors dag

I morgon är det alltså Mors dag. Min mor dog för drygt fjorton år sedan, och jag är 16 mil ifrån hennes grav. Jag besöker dessutom sällan kyrkogårdar, måste jag erkänna. Kanske för att jag  tror att om min mor idag finns någonstans, så är det i vart fall inte där. Eller för att jag minns hur tråkigt det var att fara till kyrkogården jämt och ständigt som barn med min far. (Det var mest pappa)

Mina egna barn bor långt härifrån, men de brukar komma ihåg dagen. Men något egentligt morsdagsfirande har jag inte varit med om på många år.
Ibland kan jag nästan känna en sorts avundsjuka mot dem som har släkten nära, fast bara nästan, för egentligen är jag ingen avundsjuk person till min natur.

Och så minns jag min egen uppväxt i en släkt, för så måste man nog beskriva vårt villaboende på Bellevue mittemot mostrarnas hus, där också mormor bodde till sin död 1963, lite före min studentexamen.
Vi gick emellan husen på en gång genom de stora prunkande trädgårdarna. Dem kan jag sakna!

Nej, detta var inget som är värt att rekommendera! Att leva så tätt ihop många människor (vi var nio när alla levde) är ganska så förkvävande. Ingen har liksom ett eget liv, alla är utlämnade och beroende av varandra.
Egentligen tror jag att mitt behov av ensamhet bottnar i detta. Minnet av att vara kontrollerad, övervakad, att inte få vara självständig, sitter i.

Det hade varit trevligt att träffa sina barn i morgon. Men, man får ta sitt liv som det är. Det har fördelar också att bo en bit ifrån varandra, för man träffas mera sammanhängande, dagar i sträck, när man väl träffas.