Hildegard av Bingen

Följande text är del av ett referat om Hildegard av Bingen-föreläsningen som vi fick oss till livs på vår kvinnofrukost i lördags. (Se tidigare inlägg) Hon är så pass intressant så jag vill gärna lägga ut detta här också.

Hildegard av Bingen föddes som tionde barn i en tysk adelsfamilj. Hon var som barn sjuklig och blev redan vid åtta års ålder placerad i kloster under abbedissan Jutta von Sponheims vård.

Efter Juttas död 1136 blev Hildegard själv abbedissa på Disibodenberg, och senare stiftade hon ett eget kloster i Rupertsberg, som 1165 också fick en filial i Eibingen. Hon var en mycket bildad, beläst och mångsidig person.

Trots att hon var sjuklig, bland annat med svår värk, och ibland sängliggande, levde hon tills hon var 81 år gammal. Vid slutet av sin levnad trotsade hon kyrkan genom att i närheten av en kyrka begrava en man, som hade blivit exkommunicerad. För detta blev hon själv exkommunicerad, men återtogs inom katolska  kyrkan igen. Hon förklarade att mannen hade fått sakramenten innan han dog.

Kanske på grund av egen ohälsa intresserade hon sig mycket för medicinalväxter och skrev flera böcker om läkekonst. Hon ansåg att dinkel var mycket bra för hälsan. Mest känd för vår tid är hon kanske som kompositör med sina 69 kyrkliga sånger, av vilka det liturgiska dramat ”Ordo virtutum” kan ses som den första operan.

Hon har också gjort små minityrmålningar som finns bevarade i kopior.

De visioner Hildegard av Bingen hade gjorde att man till en början ansåg att hon var besatt av djävulen. Men abboten och mystikern Bernhard av Clairvaux granskade hennes upplevelser, och efter detta blev hon betraktad som profetissa och fick stort anseende som sådan, och unga kvinnor strömmade till hennes kloster.

Denna tid är de stora katedralbyggenas tid i Europa. Man väntar på Kristi återkomst. Men nu börjar också korstågen, och Hildegard, som ibland tog både kejsaren och påven i upptuktelse, var starkt kritisk mot att prästerna skulle bära vapen.

1141 fick Hildegard av Bingen en vision om att hon skulle skriva ner sina tankar och visioner. I största hemlighet pågick detta skrivande i klostret och till sin hjälp hade hon munken Volmar, som hjälpte henne med den latinska grammatiken och en annan nunna, som senare flyttade för att bli abbedissa på ett annat kloster.

Uppenbarelseboken finns i centrum av läran, och Hildegard skriver att hon inte skriver för sin egen tid utan för eftervärlden, för den tid ”då luften inte går att andas och vattnet inte går att dricka”.

I vår tid upplever vi mycket genom synintryck, men för henne var hörseln och dofter mycket viktiga. Musiken var alltid störst, för Gud är musik, menade man.

Den teologi som Hildegard av Bingen trodde på var ljus och livsbejakande. Hon ansåg att varje människa hade en gudomlig gnista inom sig. Hon menade också att det var illa att inte tro att Gud fanns, men det var ännu farligare att inte inse att ondskan (odjuret) existerade.

Hildegard av Bingen dog den 17 september 1179 i Rupertsberg. Hennes reliker har flyttats och finns nu i vallfartskyrkan St Hildegard und St Johannes der Täufer i Eibingen. Hon är på väg att bli kanoniserad av påven, men trots att hon inte formellt är detta ännu, betraktas hon av många som ett helgon.