Tockarna tillbaka

Nu hände det igen att jag hade en kort eftermiddagsdröm om de där tockarna. Men den här gången såg jag inte en enda höna i närheten av dem.
Stortocken såg jättenöjd ut. Han hoppade upp på en pall, slog sig för bröstet och skrek till de andra
-De skriiiiver om mig! De skriiiiver om mig! Men det är egentligen inte om mig, för det är om biiilden av mig!
Då ställde sig tockegubbgänget runt honom och skrek med en strupe.
- Du är såååå bra! Du är såååå bra, Fader! De har ännu inte begripit att hönor inte kan bära vit krage! Ännu inte! Vad säger din egen, lilla vitkragade höna om det? Hon är väl klok! Hon förstår väl att inga hönor kan bära vit krage?
- Nu står det också i Torsdagsdepressionen om mig, om miiiiig! De borde i stället skriva om hur hela huset håller på att rasa ihop!

Nu for alla de andra tockarna ihop i en hög men bara en talade.
- Det är sådana som du som har blivit helgon senare!
- Helgon, skrek de allihop, HELGON!

Och se, då såg jag i drömmen hur helgonglorian spred sitt sken över stortockens ansikte ända ner till den vita kragen på den svarta skjortan.
Och han såg så helig ut...så otroligt helig! En sådan helighet måste ju värma varje liten höna så att hon begriper att hon ska ta av sig sin vita krage och den svarta skjortan! För alltid!