Det är dyrt att vara fattig

Idag blev jag faktiskt irriterad vid sjukhuset, där vi var för att kontrollera Mannens öga efter operationen förra veckan. Jag hade inte upptäckt vad som stod om parkeringsavgiften, men fästmannen såg det. Miljöbilar parkerade gratis. Vi fick däremot betala. Jag har inte råd att köpa en ny miljöbil. Har inte de som har miljöbilar råd att betala parkeringsavgifter utanför sjukhuset? Eller vill man tala om för oss andra att vi inte är önskvärda? Ja, så är det naturligtvis.

Vi människor ska väl inte straffas för att vi inte har gott om pengar! Jag kan kanske inte kalla mig fattig, och min pension är inte dålig, men har man som jag varit ensamförsörjare i trettio år, då simmar man i allmänhet inte i pengar. I vart fall inte om man har varit lärare.

Jo, jag hade åtta år som rektor också, men då hade jag dubbelt boende. Att inte ha gott om pengar betyder, som vi vet, att man ofta måste låna till kapitalvaror, och då får man betala räntor.

Det är  dyrt att vara fattig, och man får liksom acceptera det faktum att om man ska besöka sina barn på olika håll i landet, då har man kanske inte också råd med utlandsresor.

Men det finns mycket på nära håll också. Allt det som man inte upptäckte under de år då man tillbringade en stor del av den tid man inte undervisade i en buss på Autobahn med femtio gäster.