I reparationsåldern

Vissa ställen är värre än andra när det gäller blåst. Mina minnen från Skåne är att det alltid blåste. I min by här är det ganska lugnt för det mesta, när man inte behöver ligga med fasa och höra hur stormen drar fram.Till vardags är det inte så farligt i allmänhet.

Idag har vi varit i Karlskrona på sjukhuset, och det var ett hemskt   väder med regn och blåst. Så minns jag också att Karlskrona var under det år ht 1999- vt 2000 när jag läste tyska på högskolan där och var inne ett par gånger i veckan, minst.

På sjukhuset ser man många äldre ensamma och par, som stapplar fram sida vid sida. Det har sina fördelar också att vara två  när man börjar bli gammal, för man är ju inte ensam i sjukhuskorridorerna.

När jag såg den ena skröpliga personen efter den andra, tänkte jag på vad en väninna sade igår.
- Vi är i reparationsåldern nu.
Och det är nog så sant, även om hon är ett par år äldre än jag, och hennes man ännu äldre.
 För nog börjar det märkas att det dyker upp förnyelsebehov i kroppen, även när man håller igång.
Som om man är i lika stort behov av underhåll som den gamla bilen.

Men det är ändå en charm att vara äldre, tycker jag. Man har ju ett helt livs erfarenheter att luta sig mot!

Och snart är det vår! Nu vaknar jag till fågelkvitter på morgnarna. Måste ta reda på vilken fågel det är. Vet någon vilken fågel som kvittrar ihärdigt vid den här tiden?