Ibland känner man bara att nu får det räcka med något. Nu räcker det med väntan. Nu räcker det med fräckheter. Nu räcker det med kränkningar. Nu räcker det med att vissa ska tala om för andra hur de ska leva sina liv!
Idag såg jag att man hade haft en webbundersökning om vad folk tyckte om att ensamstående kvinnor skulle få inseminera. Om man är politiker och ska fatta beslut måste man naturligtvis tycka något, men vad har grannen Svensson med Lottas önskan om att få barn att göra?
Överhuvudtaget tycker vi ofta en massa saker om hur andra människor ska leva sina liv. En del är totalfångna i sina roller fastän de verkar ha det hur bra som helst, ytligt sett. De skulle aldrig kunna ändra på sina liv, hur mycket de än ville göra detta, utan att göra sig fullständigt omöjliga.
Visst kan man förstå att människor i utsatta positioner eller andra livsförhållanden till slut ger hals och säger att deras liv är deras och ingen annans.
För det gör de väl? Eller bär de tålmodigt offerkoftan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar