Idag fanns de där, iklädda sina svarta skjortor och vita kragar, och de gick runt i en ring och verkade väldigt upprörda. Till slut ställde sig stortocken på en pall- som vanligt- extra högröd i ansiktet.
-Han ska få en Silverkerub! En Silverkerub! Han, som har varit allra största stortocken! Är han teolog? Är det inte dialoger han praktiserar- inte diskuterar han teologi!?
Alla de andra tockarna stannade upp och gol med en mun
- Absolut inte, absolut inte! Han är inte teolog, inte teolog! Han ska inte ha en Silverkerub, absolut inte! DUUU Fader, borde haft den, och det borde inte ha varit en kerub utan en stor, stor ängel!
- Tycker jag också, sade stortocken. Vi, som är rätt, det är VI som ska ha priser, inte de andra. Det är säkert systern, den hönan, som har varit med i utnämningskommittén.
- Säkert! Säkert! gol de andra. Oh, du är så bra, Fader, du borde ha medalj! Begriper de inte vilka som är rätt kristna? Det begriper ju vi, bara vi, BARA VI!
Då såg jag plötsligt i drömmen två stora hönor närma sig, men de gick inte in i gruppen, utan stod utanför den och skakade på huvudena.
- Fick inte han en söt liten höna nyligen? sade den ena.
- Jo, absolut! Man trodde ju att han skulle lugna ner sig efter detta!
- Men du, det är inte alltid så enkelt.
- Och de andre där!
- Ja, de behöver kanske också nya hönor eller något ditåt. Absolut! Så de kan få annat att kanalisera sin energi på. Sådant brukar trötta, eller vad säger du?
- Jo, så är det nog.
- Men du, våra tuppar är väl inte där?
- Inte vad jag kan se. Nej, det är de nog inte...
Konstaterade hönorna, blinkade till varandra och gick skrattande därifrån, arm i arm, med högburna huvuden, så som bara självsäkra hönor kan göra.
-Fast, sade så den ena. Flera hade ju svarta huvor över huvudena!
- Ja, men jag kan inte tänka att det var våra!
Och då skrattade de ännu mera...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar