Människor utan rättigheter

För många år sedan satt jag som s-förtroendevald i en social centralnämnd. Det var lite upprörande ibland, tyckte jag, när det gällde  tvångsomhändertagande av barn. Jag upplevde att man var snabb, då det gällde föräldrar med missbrukarbakgrund. Det skulle inte mycket till felsteg för att barnet skulle tas ifrån dem.

Idag kan vi läsa i vår lokaltidning om hur en kvinna som tar Subutex mot missbruk, som hon har tagit under graviditeten, har blivit fråntagen sitt nyfödda barn. Hon hade också fortsatt att röka, trots att hon var gravid. Hur många gör inte detta?
Barnets far är också en f d missbrukare som dock har kommit på fötter och fått bostad, och nu skulle de börja sitt liv med sitt nyfödda barn.
Just när mamman skulle amma barnet  för första gången fick hon besked att hon inte skulle göra detta, utan i stället gå på ett möte med två socialtjänstemän. Föräldrarna fick där beskedet att barnet skulle omhändertas. Barnet omhändertogs med omedelbar verkan.

Får man göra så? Kan man som människa bli så helt utan rättsskydd att någon bara kan komma in och ta ens nyfödda barn för att placera det på ett familjehem på okänd ort? Har man ingen som helst rätt till delaktighet i de beslut som i allra högsta grad rör ens eget privata liv? 
Jag ryser!
En beroendeläkare och psykiater ifrågasätter grunderna för detta  beslut och menar att kvinnan borde ha fått en chans.
Nu kan man naturligtvis invända, som jag en gång hörde från en politiker, att barn inte ska vara terapiobjekt för sneda föräldrar, men någonstans måste också människor myndigförklaras inför beslut som rör dem själva.
Kvinnan är 42 år gammal och inte omyndigförklarad av vad som framgår, inte satt under förvaltare, utan lever med en man i en fast relation!
Måste inte ett sådant här tillvägagångssätt betraktas som grovt tjänstefel?