"Jag fryser om dina händer...

när du ler blir jag varm", något sådant skrev en poet, men jag minns inte vem det var. Vet du?
Så borde varje kärlek vara, fylld av empati och värme.

Ibland undrar jag om det är så att när vi närmar oss den riktiga, stora kärleken, då träder djävulen in på scenen och förstör. Kan det vara så? Är den stora, omvälvande kärleken farlig?