Att sortera skiten och att dö hedersamt

Jodå, jag har utan tvekan för många prylar i mitt hem. Men jag har ursäkter för detta. I huset finns också möbler från en tvårumslägenhet, och de flesta möblerna är ärvda, så jag har svårt att skiljas från dem.
Sedan har jag någonstans mellan 1 500 -1 600 böcker, och jag har börjat inse att det skulle behövas flera liv för att läsa alla de olästa.

Och så papper och gamla artiklar och tidningsurklipp och så vidare.

Det kallas visst dödsstädning, när man städar undan innan man dör, om man nu hinner det. Egentligen borde man ju alltid ha städat färdigt för att dö, eller hur? För vem vet när den dagen kommer?

Döden skrämmer mig inte längre. Inte det minsta. Livet skrämmer mig mer. Det har liksom blivit en förskjutning allt eftersom åren har gått.

Ett av mina barn är inte så nådigt precis
- Du sorterar skiten innan du dör, va!? har jag fått höra vid besök.

Det låter värre än det är, men det väcker tankar också. Någon måste sortera och kasta. Blir det inte jag, så blir det någon annan i mitt ställe.
Ingen vet vem som dör först, så är det bara, men i allmänhet dör de äldre ju först.
Vissa dagar, när jag är trött, tänker jag på det där med denna städning.

Jag borde sortera skiten och rensa ut delar av mitt liv.
Men först ska jag sortera färdigt papper, kort och vykort efter mina avlidna föräldrar. Det tar fortfarande emot, trots att de har varit döda i många år nu. Så många år!

När jag läser de där vackra runorna ni vet, om vad människor har gjort i sina liv, tänker jag ofta, jaha, det var det! Nu kan han/hon vara nöjd för han/hon har fått en hedersam runa.

Kanske finns det ibland människor som hellre hade velat ha ett annat liv?

Nu ska jag strax äta nybakad broccolipaj och känna mig nära livet!