torsdag 24 november 2011

Vem får bli debutant?

Varje skrivande människa tänker väl någon gång att han/hon vill skriva en bok. Det har jag också tänkt. Ja, jag har faktiskt gett ut ett memoarhäfte från en av mina rektorstider på eget förlag för snart  tio år sedan. Och så har jag gett ut några övningshäften med exmaken som illustratör någon gång på 1970-talet, då på ett studieförbundsförlag.

Efter pensioneringen tänkte jag skriva på allvar, inte bara i skrivarklubbar och debattartiklar utan böcker.

Det första jag skrev var om en skolas  inre liv. Då kontaktade jag Ordfront, som jag tyckte verkade lagom samhällskritiska. Redan innan jag skickade in talade de om för mig att ingen var intresserad av att läsa om skolan.Manuset kom således tillbaka.
Sedan skrev jag en självbiografisk uppgörelse med min mor. Den  ville inte Norstedts ha och inte heller ett litet förlag, som sade att den vara för personlig. Finns det något sådant? Är inte det allra mest personliga det allra mest allmänmänskliga, som någon klok person har sagt?
 Nåväl , den boken hade jag nog ångrat sedan, för kvinnors förhållande till sina mödrar växlar ju.

Nu var det tredje gången gillt. Denna gång med en kort roman(?), i alla fall en berättelse, om en relation med psykisk misshandel, social kontroll och ett stort beroende mellan parterna. Den borde väl passa dem som är de bästa kulturkonsumenterna, nämligen kvinnor i medelåldern och äldre. Manuset hade legat i många år och bearbetats.
Ordfront skickade tillbaka det. Wahlström och Widstrand meddelade att det inte var övertygande och skickade också tillbaka det. Men hallå, hur övertygande är alla dödade människor på möjliga och omöjliga ställen på kända orter som finns i deras böcker?

Vid det laget hade jag också, efter stor tvekan, sänt manuset till Brombergs förlag. Det kändes lite förmätet, för de är ju kända för sin kvalitetsproduktion. När jag nu hade fått manuset tillbaka från två förlag tappade jag självförtroendet och begärde det tillbaka från Brombergs. Och där låg det utan att ha blivit publicerat och  misstänkt olästa såg också vissa sidor ut.

Nu låg det i flera månader, tills jag tog fram det igen. Då tyckte jag att det faktiskt var bra, för så är det i relationer ibland, jag vet.
För som jag sade till min salig moster en gång när vi diskuterade män, att där var jag garanterat experten av oss två.

Men hur gör man för att få bli publicerad om man inte redan är känd och om man inte är ung och hipp?
Går det överhuvudtaget?
Jag är nämligen övertygad om att den stora läsekretsen av damer skulle kasta  sig över min bok. Hur får jag ett förlag att tro detta?

2 kommentarer:

vally sa...

Låter spännande.
Linda Skugge kanske kan ge tips.
Har du läst, Som någon annan bäddar, av Hanna Lans?
Hon har gett ut själv och boken finns på landets bibliotek.

Här hennes blogg, där flera författare figurerar:

www.morranovarlden.blogspot.com/
Hon är jurist, bl.a.
Ni tycks ha gemensamma beröringspunkter i det ni skriver.

nya tant lila sa...

Jag tänkte att jag skulle slippa ge ut själv för det blir dyrt. Men jag har i och för sig en firma med förlagsverksamhet också.Ska titta på bloggarna.Tack för tipset!