Nu ska jag skriva något som jag vet är mycket kontroversiellt.Det handlar om brödets och vinets faktiska förvandling till Kristi kött och blod under nattvarden.
Jag läste just på Å. Bonniers blogg om detta, där han hänvisade till Martin Luther. Och vem har sagt att Martin Luther hade rätt?
Vad får oss att tro att man kan beställa fram ett mysterium? Detta faller på sin egen orimlighet, anser jag. Jag kan inte, som människa, för att jag dukar fram vin och bröd beställa fram Kristi närvaro. För mig är detta helt absurt.
Att påstå något sådant ser jag som hybris och ett sätt att bevara makten inom kyrkan, där man hävdar att främst där finns Jesus närvarande.
Jag lyssnade för en stund sedan på söndagens texter. "Guds rike finns inom oss."
Min övertygelse är att Jesus lever genom Den Helige Anden hos oss idag som tidigare, men jag tror inte att den påtagliga närvaron kan framkallas.
För mig är nattvarden symbolisk, till Kristi "åminnelse", att tro något annat ser jag snarast som vidskepelse. (Hoppsan, ja!)
Jag tror att Gud/Jesus/ Den Helige Anden möter oss, men inte på våra villkor, inte när eller hur VI vill.
Våra vägar äro inte Herrens vägar, eller vad står skrivet? Vi kan inte ta herraväldet över Gud!
Ha en skön fortsättning på söndagen!
10 kommentarer:
Det är väl som man känner.
Är inte det hela grejen?
Vet inte, en del hävdar ju- vad heter - det realpresens?
Garanti kan vi inte få.
Vi får bara tro.
Går sällan till nattvard.
Gud förlåte mig. men jag blir så nervös.
Varför blir du nervös?
Tycker blickarna riktas mot en.
Bäst är när man får stå fritt.
Ja hjälp, man är väl inte riktigt navlad, som de säger.
Hos oss går vi på rad och doppar sedan oblaten i en äcklig ättika, för de brukar inte ha bytt det alkoholfria vinet. Ceremonin känns inte överdrivet helig, måste jag säga i ärlighetens namn.
Inte blir den heller bättre av minnena från förra sommaren då senaste fästmannen blånekade ta nattvarden hos oss för att vinet saknade alkhol och gick fram och gjorde ett tecken som prästen borde ha förstått, men inte förstod. Till slut fick han sin handpåläggning i stället.
För mig var detta ytterst märkligt och pinsamt eftersom vi var väldigt få till nattvarden. Men jag vande mig vid att vara "fel" i kyrkliga sammanhang under den tiden.
Tänka sig - att det knyts så mycket kring nattvarden till den yttre formen. Oavsett om det handlar om realpresens, rätt vätska, gående etc.
Som om heligheten skulle kunna frambringas genom rätt knäfall, rätt vin etc. Nä det är så att vi i en symbolhandling öppnar oss för en relation med Jesus och en gemenskap med alla som tar nattvarden och som gjort det det genom historien.
Men jag säger inte att nattvarden enbart är ren symbolik och att det skulle vara vidskapelse at tro något annat. För Gud är större än vad vi ytterst begränsade människor kan fatta. Vi har en tendens att kalla allt vi inte själva fattar för "vidskepelse" eller "tokerier".
Jag har ibland valt att inte ta emot nattvarden eftersom jag inte alls känt mig redo för vad det innebär. Då är den vedertagna gesten att lägga sin högra hand på sin vänstra axel på att man istället vill ta emot välsignelsen.
Ja, jag vet det, men nu var det inte tal om att inte vara redo, utan om att det var fel sorts nattvardsvin.
Men prästen blev lite konfunderad, för det var ju inte första gången vi tog nattvarden där.
Men det var ju fel sorts "vin", det har du ju själv sagt.
Skicka en kommentar