En gång fick jag ett jobb i Stockholm på 1,5 år. Jag hade ingen bostad, utan for dit med en kudde, filtar och fem nätter på vandrarhem. medan dottern och katterna for med barnens far till Lund.
Efter några månader i ett rum i en villa fick jag en lägenhet, och dottern flyttade upp.
Det var stora omställningar för både henne och mig att komma till ett höghusområde i Stockholms södra förorter. Ibland undrade jag om jag gjorde rätt, men hon har blivit en modig person.
Hon är ytterst driftig och inte rädd för att byta arbetsplats, att flytta och att resa.
Med åren har jag själv blivit, om inte mera rädd, så i alla fall mera bekväm. Jag vill helst sova i egen säng på natten.
Man kan leva sitt liv i en ständig väntan, på en islossning eller på att något ska lösas, som egentligen ser ganska olösligt ut. Dag läggs till dag och livet rinner ifrån en.
Så kan man naturligtvis egentligen inte ha sin tillvaro.
Ingen vinner på att någon sitter som en prinsessa och väntar på att prinsen ska dyka upp på en vit springare utanför fönstret. För detta gör sällan prinsar.
Kanske kan de skriva kärlekspoem till den älskade, men därifrån till att ta hästen ur stallet och ge sig iväg kan det vara ljusår.
Av detta ska kanske prinsessor (och prinsar) lära sig att det kan löna sig att vänta ibland, men sällan att vara passiv.
historiska.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar