Bilkörningen idag mellan mitt hem i Blekinge och Lund tur och retur till ett styrelsemöte var ett litet, veritabelt helvete. Det värsta jag har varit med om, om man nu inte räknar de gånger jag har varit med om trafikolyckor.
Resan ner gick bra den första timmen, men sedan började det småregna på den svarta asfalten och rutorna bländade. Det var jättemycket trafik och fullständigt omöjliga vägarbeten med krokiga körfält, rödgula vägmarkeringar och märkliga rondeller utan skyltar. Både på uppvägen och nervägen körde jag plötsligt mot Växjö för skyltarna om riktningen var obefintliga.
På hemvägen var det tät dimma och ett tag hade jag ingen aning om var jag körde. Var jag på vägen?
Jag kom att tänka på Pär Lagerkvists novell "Hissen som gick ner i helvetet", och tänkte att det är kanske där jag är nu.
Eller också kunde man se resan som symbolisk för mitt liv just nu. Jag har ingen aning om vart jag är på väg, om jag är på väg, vart jag vill ta vägen eller om jag bara stampar i ett ingenmansland. Dessutom är jag ju så gammal, så jag kanske inte har så lång sträcka kvar, även om mina föräldrar blev nästan tjugo år äldre än jag. Jag kan ju likna någon annan släkting.
Det enda jag önskar är att träffa på snälla människor, riktigt snälla människor, för jag har mött nog av elakt folk de sista årtiondena. Av elakt folk blir man själv också stygg och rälig, som man säger i Skåne.
1 kommentar:
Var rädd om dig & Ta hand om dig!
Skicka en kommentar