Vi människor ska inte leva ensamma, hör vi ofta, för vi är beroende av varandra. Naturligtvis är det så. Du speglas i de människor du har omkring dig, det är tillsammans med dem som det kan ske något, och du får en roll.
Då gäller det att se upp med vilken roll man har tagit sig, får eller får sig tilldelad!
Att leva ensam betyder inte alls att man är utan sammanhang. Jag brukar envist hävda att ensamhet är en känsla och inte ett tillstånd. Man kan känna sig ytterst ensam och utlämnad även bland sina allra närmaste.
När något är fel brukar det kännas som om det satt en propp i livets rör, tycker jag. Allting går på sparlåga, och energin blir som bortblåst.
Vid sådana tillfällen brukar jag försöka se vad jag kan förändra. Ibland är det tuffa tag. Jag har fått rensa bort mycket nära vänner och till och med släktingar, när jag insåg att den roll jag hade fått eller tagit mig var förödande för mig.
Om man har människor omkring sig som helst vill ha beundran och uppmärksamhet för sig själva, och du själv blir till en statist medan ditt eget jag förminskas, då ska du inte vara kvar i de grupperingarna.
Dörrar stängs och dörrar öppnas, det finns en sorts automatik i detta, har jag upplevt i mitt liv. Efter en tid av öken kommer det alltid nytt liv, nya kontakter, nya sammanhang och möjligheter.
Mina veckor är ganska så fyllda av möten och aktiviteter. Trots att jag har valt att bara vara med i de positiva sammanhangen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar