De heter de "Nya Moderaterna", det där borgerliga partiet som säger sig vara det nya arbetarpartiet. Och medan de tutar detta i folk blir de rika rikare och rikare i det här landet, och pengar avsedda för vård och skola försvinner, sägs det, ut i skatteparadis utanför landet.
Men de har sin linje klar, de säger sig vara ett parti för de breda lagren. Vanligt folk har fått mycket mera pengar i plånboken om man tittar på vad man för ut efter skatt.
Dock kan man se på annat sätt också, man kan se hur avgifterna har ökat. Detta är borgerlig politik i dess prydno.
Jag tillhör det borgerliga lägret, rent partimässigt, som medlem i fp, även om det finns saker där som jag ser kritiskt på.
En del trodde kanske att Socialdemkraterna skulle kunna komma tillbaka nu i tider då sjuka och arbetslösa har det besvärligt. Detta betvivlar jag starkt, mer och mer för varje dag. Och det handlar inte bara om den ledare, som nog många - däribland jag själv -, hade trott på. Nej, det handlar om att man inte kan lösa dagens problem med gårdagens lösningar.
I debatten verkar det som om tiden har stått stilla. Medvetenheten om arbetslivets villkor, med stark individualisering och marginalisering av facken, som många unga människor inte ens är med i, verkar ha gått många debattörer förbi.
Man tror till och med att detta med privatiseringar inom sjukvården är ett helt nytt fenomen. Under hela min uppväxt besökte jag aldrig en läkare i offentlig vård annat än vid sjukhusbesök. I Malmö, där jag växte upp, gick vi till privata läkarhus. Jag vet inte ens om det fanns någon vårdcentral i närheten, som var i landstingets regi.
Det fanns privata sjukhus också som Sofiahemmet i Stockholm.
Privatiseringen är inte ny, men den har exploderat nu.
Jag tror inte att man som parti kan attrahera människor med kollektiva lösningar och solidaritetstänkande i ett samhälle som är så till den grad är fokuserat på individen som det är här idag- och för övrigt säkert över hela Europa.
Igår, när jag läste gamla brev och tittade på foton från mina föräldrars ungdom, var det en helt annan typ av samhälle jag mötte. Där var umgänget, släkten, medmänniskan helt klart i fokus.
Idag bor många familjemedlemmar långt ifrån varandra. Jag brukar säga att man får vara glad så länge barnen inte har flyttat till Australien eller L.A. Det sista kanske en större risk med ett av mina barn.
När jag själv i ungdomen var förlovad och på väg att flytta till Italien var detta mycket stort och ganska ovanligt. Jag backade ju också i sista minuten.
Nej, det blir nog så att det stora partiet aldrig mera blir det stora partiet. Och ännu mindre trovärdigt blir det i en debatt fylld av osakligheter och bristande insikter och erfarenheter.
Jag tror att borgarna är här för att stanna. De ligger nämligen i tiden, i en snuttifierad tillvaro där människor inte längre lär sig orsak och verkan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar