Kristen i finrummet

Ibland tänker jag på vad jag uppskattar allra mest hos mina medmänniskor. Jag kommer alltid fram till samma sak: ödmjukhet. Den ödmjukhet som finns i insikten om alltings föränderlighet, i att livet och omständigheterna i det faktiskt kan ändras på bara en enda sekund. En hjärnblödning, en olycka, en brand och allt kan vara annorlunda.
Sedan tänker jag på vad jag ogillar i kyrkliga sammanhang. Det är också lätt att hitta det, för det handlar om finkulturen. När kristendomen har blivit till ett privilegium för de framgångsrika och verserade, när den har blivit så "fin" att vanligt folk känner sig utestängda och för dåliga för att delta i sammankomster eller gudstjänster. Då är det i grunden fel.

Ibland kan man se på olika bloggar hur man har en lång lista med andras bloggar, som man följer. Själv har jag ingen sådan. Den skulle dessutom bli ytterst kort, för jag bloggar mest för att skriva själv. Men några bloggar följer jag regelbundet.
Det intressanta på de här listorna, från kyrkligt håll, är hur man verkar ha valt ut dem som man anser vara "rätt", det vill säga ha samma syn som man själv- med något undantag när. Man deklarerar på något sätt vilka man anser vara det kyrkliga innefolket. Jag ryser.

Visst kan det vara så att man tycker att en del människor är säkra kort. Man har särskilt förtroende för det de säger och tycker. Men ibland ter sig vissa saker skrämmande, för de andas en total oerfarenhet. Och, har man verkligen känt livet rista i sig om man hela sitt liv har levt i en sorts skyddad verkstad; från föräldrarnas omhuldande, över till den egna familjen i en garanterat gynnad miljö, där du vet din position och där du blir lyssnad på av dem som finns runt dig?
Kanske borde det vara krav på ordentlig livserfarenhet för att människor skulle få kyrkliga anställningar. Denna får man knappast i finrummen!