Visserligen är jag själv en ekorre, men detta hindrade inte mig från att känna mig irriterad över allt min mor hade sparat under årens lopp. Den här kartongen fick jag via min bror, och jag har bara känt att jag inte orkade öppna den.
I eftermiddags blev jag sittande där vid den öppnade kartongen, och såg både stora delar av mina föräldrars och farföräldrars liv och mitt eget liv spelas upp genom alla de brev och kort, betyg, kransförteckningar, bouppteckningar, deklarationer och en oändlig massa kort som finns där. Min fars realexamensbevis och hans anställningsbevis från 1943 (!). Där fanns krav på lojalitet med arbetsgivaren vill jag lova.
Vi har varit en skrivande familj, både min far, min mor och jag har skrivit mycket. Det var fascinerande att se den vördsamma ton min 22-åriga far hade inför sina föräldrar. Inte visste jag heller att mina farföräldrar, som var vanligt folk (min farfar var fastighetsskötare de sista åren) hade så enormt många människor som visade dem sin vördnad vid deras begravningar. Kransförteckningarna är långa.
Mina föräldrar var tydligen glada och ytterst sällskapliga, både min charmante far och hans kuttrande och mycket snygga unga fästmö, vår mor.
Så hittade jag också eget material, nämligen inte bara alla kort jag hade skickat utan långa och utförliga brev, inte minst från de tre år då jag ibland hade vistats i Italien. Det var otroligt intressant, och jag gav verkligen mina föräldrar målande bilder av mycket av det jag upplevde.
Märkligt, och när jag hade suttit med de här breven hittade jag på datorn ännu ett nyinkommet mejl från ungdomens italienske fästman, som beklagade att han nu skulle lämna sitt paradis och fara tillbaka till Italien.
Tiden går och tiden står stilla samtidigt! Förunderlig är tiden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar