Igår kväll, när jag satt där i bilen i regnet och dimman med massor av andra bilar och röd/gula koner (vad heter sådana?) i omöjliga uppställningar och provisoriska rondeller utan vägskyltar fick jag plötsligt en sådan lust att köra ut på en sidoväg och bara dra iväg- någonstans till ett annat liv, där man inte efter pensioneringen fortsätter på samma galna sätt, som man har gjort i hela sitt tidigare liv, att ha en näst intill fulltecknad almanacka. Jag tänkte att nu skiter jag i det här livet, bryter mig loss och gör ingenting, absolut ingenting. Och ofta känner jag, som har lite svårt att komma i god tid, mig jagad av tiden. Äldre damer kommer ofta i mycket god tid.
När jag sedan körde hem lika orolig för inbrott som vanligt, tänkte jag på alla onda människor i samhället. Killar eller killgäng som rånar och våldtar, dessa fräcka typer som tränger sig in i folks hem och stjäl ägodelar som smycken som kanske betyder mycket för ägarna.
Detta samhälle har ju förvandlats till ett råttbo med en massa ondskefulla människor som man hela tiden måste känna obehag och rädsla inför. Vart är vi på väg?
Och så tänkte jag på om jag kände någon som hade haft inbrott?
Jodå, mina föräldrar, min son i bostaden och flera gånger i bilen, min moster och vänner. Detta är bara folk jag känner väl!
Själv har jag också blivit bestulen några gånger, liksom andra släktingar.
Nej, så var det inte i det här landet när jag växte upp och när jag var ung!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar