Kränkningar går djupt. De kan växa in i dig, och de dyker upp i olika sammanhang där det klämtar liknande klockor.
För min del är nog det värsta att jag överhuvudtaget inte begrep vad jag gjorde för fel. Man sökte anledningar att kritisera mig, upplevde jag det som. Visst, jag kan vara kaxig, men inte har jag bilden av mig själv av att vara en totalt omöjlig person. Dessutom lär jag nog vara kunnig i det jag gör.
Men, och detta försökte jag säga, det fanns en intressent där (ja, till och med ett par stycken, visade det sig) till den tjänst jag hade. Jag påpekade detta under händelsernas gång för min ordförande och för andra, och de betedde sig som om jag led av paranoia. Det gjorde jag inte alls. Det visade sig när tjänsten senare annonserades. Men då blev det en person utifrån som fick denna. Det kändes bra.
Det var hemskt var att inte bli trodd om spelet bakom kulisserna. Att få dessa halvt paranoida stämplar på sig för att man såg vad som försiggick, och hur man systematiskt försökte driva ut en, för så upplevde jag det, och så uppfattar jag det fortfarande, även nu när händelserna ligger många år tillbaka i tiden.
(För övrigt minns jag hur, i början av min tjänstgöring, två av prästerna på skolan berättade att de genom att arbeta i kulisserna hade fått bort en styrelseledamot, som inte passade dem. Varför tog jag inte varning av den historien?)
Vi är flera inom det stiftet, som man inte har lyssnat på, flera som har blivit kränkta, som exempelvis inte ens har fått ett tack efter flera/många års tjänstgöring.Detta är de subtila metoderna att visa makt och att förnedra ytterligare.
När den som var i centrum för händelserna runt mig blev högste ämbetsinnehavaren inom Svenska kyrkan, lämnade jag denna.
Men jag gick in igen efter 1,5 år. Kyrkan är ju mer än de högste ämbetsinnehavarna, insåg jag då. Det finns, trots allt, så mycket som är gott och bra där.
Fast förlåta, nej, varför skulle jag göra det? Det ser jag inga som helst skäl till. Och jag kan lugnt säga till dem som var med i spelet att min självbild blev inte ändrad av det som hände. Jag anser fortfarande inte att jag var inkompetent för jobbet.
Jag känner mitt värde- och mina begränsingar- men dessa är inte av de slag, som ni försökte få mig att tro. Dessutom led jag av klarsynthet och inte av paranoia vad gäller intressenten.
Inte blev jag heller den siste som blev utlöst på det stället! En lärare fick gå med två årslöner, och den rektor, som kom efter rektorn efter mig, som slutade efter fyra år, gick ju också och smällde igen dörren till slut, fast jag vet inte hur mycket pengar han fick. Många slutade själva.
Jag är ledsen, men jag anser fortfarande det som jag sade till Expressens journalist
- Skolan är (var) ett djävulens näste!
(Detta höll jag på att bli avskedad för med omedelbar verkan, men det blev jag inte!)
Det här tycker jag fortfarande att den var, och det är redan sagt, så det kan väl inte bli värre av att det upprepas.
Nu ligger händelserna långt tillbaka i tiden, och skolan är helt förändrad, och jag vet inte hur det är där nu.
Efter så här lång tid lär tystnadsköpandet (om det ens var lagligt) vara utan betydelse.
Varför skriver jag detta idag? Jo, någon frågade om man kunde glömma sådana här händelser häromdagen, för hon hade just träffat någon som hade drabbats.
Ha en trevlig måndag!
11 kommentarer:
nya tant lila,
Nej, det är inget i kristen tro som säger att man ska förlåta de oförrätter som man upplever att man råkat ut för. Men man ska förlåta de som ligger bakom det man upplever som oförrätter.
Detta är en viktig skillnad...
Att förlåta innebär heller inte att man ska vara undergiven och låta sig bli trampad på.
Förlåta innebär inte att man tycker att det skedda är ok. Det handlar om att inse att det faktiskt hänt och att man måste gå vidare i sitt liv - utan att bära med sig oförrätten som ett hindrande bagage som man ständigt ältar.
Att förlåta är en del av att lära sig leva med sig själv - med ansiktet vänt framåt.
Det finns inget som är så urholkande och självdestruktivt som agg som man bär med sig - utom möjligen rädsla.
I situationer som gått väldigt fel kan man se att det begåtts fel och att det finns osnygga saker i hanteringen, men man måste också lära sig att se vad man själv gjorde fel i situationen. Oavsett om det gäller illojala tidningsintervjuer, skitsnack om chefen eller vad det nu kan vara.
Den tidningsintervjun gjordes när loppet redan var kört.
Jag tog intervjun bara som ett exempel. Dessutom spelar det ingen roll om den gjordes före eller efter. Den var lika fel efter som före - utifrån det jag var ute efter att beskriva - respekten för och omtanken om sig själv.
Jo, det spelar stor roll att det var när loppet var kört, när man sedan tar denna som en anledning till att bli av med mig.
Oj,oj,oj vad mycket du skriver.
Förlåta...jag fattar inte hur det aktualiserats för dig.
Har någon bett dig att förlåta?
I annat fall är det bara att passa sig, så att man inte drar på sig bitterhet och ångest genom att grubbla för mycket.
Det har jag gjort själv.
Nä här passar ett ev förlåtande dåligt tycker jag.
Nu måste jag läsa en gång till vari skillnaden består, beträffande vad du i så fall bör förlåta.
Det P-A har skrivit.
Jag fattar så nedrans trögt nämligen.
nya tant lila, du hakar upp dig på en detalj i det jag skrev som inte är avgörande för vad jag försöker säga. Som vanligt.
Vally, jag har en ganska bra aggressionslösningsmodell.
Jag sätter namn på mördarsniglarna innan jag dränker dem i diskvatten.
Det har två fördelar. Dels lyckas jag ta död på dem utan större samvetsbetänkligheter, för jag gillar inte ens att döda en fluga, dels ger det lugn i min själ.
Men, jag har läst att en del deckarförfattare tar död på människor de inte gillar i sina böcker. Man kunde ju göra så också! Ska kanske pröva den modellen med.
Vilken smart grej.
Och det hjälper verkligen?
Felet med mig är att jag inte är det minsta mordisk.
Jag blir aldrig av med tankarna på de elaka människorna och deras ränksmiderier.
Det förstör psyket.
Den elakste människan jag mött var barnmorska. Det var 60- tal. Min lille Daniel, nyfödd med downs syndrom, låg där och var jättesöt.
Detta hår av hin stod bredvid, när jag råkade säga att jag tyckte att han var söt. Då fnös hon. Hon gjorde det. Hon fnös ur sig att en sådan var väl ingenting att ha.
Hon vände mig ryggen och klackade därifrån.
Ibland kan jag undra vart sådana människor tar vägen.
Daniel finns inte längre.
Han blev tre veckor.
Dränk henne!
Jo, jag är nog rätt så mordisk, men samhällsanpassad.
Anonym?
Det är ju jag.
Vally, det förstod jag. Hemsk historia med barnet!
Skicka en kommentar