Jo, jag kan nog kalla mig författare, tänkte jag igår, när jag på nätet hittade de övningshäften i svenska för invandrare, som jag tillsammans med exmaken för så där en hundra år sedan gav ut, plus mitt memoarhäfte från rektorstiden, på nätet. Tre böcker måste man ju ge ut för att få kalla sig så.
Nätet är på gott och ont, man kommer liksom inte undan. Jag får jämt höra talas om en debatt jag hade om sjuksköterskestrejken, där mitt inlägg, som egentligen handlade om att gamla och sjuka fick transporteras hit och ditt, missuppfattades av sjuksköterskor. En av de mest ilskna och jag redde ut saken, men den ligger kvar på nätet.
Idag fick jag ett mejl med upplysningar om en person och hänvisningar till artikel och radioprogram, samt en uppmaning att fortsätta att kommentera på s-bloggarna.
Dessutom påstod denne person att en signatur "Mia S." är ett alias. Men! Sant? De som är så seriösa på de bloggarna, och påstår att man måste skriva sitt eget namn! Menar de inte allvar med någonting? Man får inte kränka någon, och de kränker varandra friskt, och man får alltså inte vara anonym.
Jag lägger inte ut den här kommentaren för jag är rädd att den kan betecknas som förtal, även om uppgifterna ligger på nätet.
De var för övrigt väl kända av mig, liksom säkert av många andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar