Livets hånskratt

När jag låg där i svåra magsmärtor i måndags och nästan befarade att livet snart skulle vara slut, kände jag ett stort vemod.
Jag är mycket tacksam för det livet har gett mig, mina härliga barn till exempel.
Men, livet har också på sitt sätt varit grymt mot mig i det som aldrig blev. Det som kändes livgivande och värmande, men aldrig fick utvecklas, för det fanns så höga murar, så höga murar...Ja, de var så höga att ingen ens vågade försöka att klättra över dem. Det kändes ibland om om Livet hånskrattade åt mig. Vad inbillade jag mig?