Separationer är jobbiga. Just nu tycker jag att jag dignar under dem. Först dödsfallen bland släktingar och en väninna, och så denna slitsamma relation som har valsat runt i delar av bloggvärlden.
Man hoppas och vissa dagar till och med tror man att det ska fungera. Och efter två dagar är man rosenrasande och skriker i telefonen och inser att det går käpprätt åt helvete.
Ändå finns det ju den vita sidan också. Här handlade vi, här åt vi, här var vi. Det finns sådana dagar också.
Folk undrar hur kvinnor som har blivit slagna sönder och samman kan vänta på mannen när han kommer ut från fängelset efter för detta avtjänat straff.
Jag undrar inte, för jag förstår precis mekanismerna i detta.
Nu har jag inte blivit fysiskt slagen. Inte fysiskt.
Relationer är sällan svarta eller vita, de är svarta OCH vita, det är problemet.
Men jag är trots allt inte någon som skulle ha väntat utanför ett fängelse. Även om jag förstår varför man står där.
5 kommentarer:
Varför lämnar du ine honom för gott? Det finns fina, kloka män. Jag lovar!
Sirgrid
Jo, de finns kanske-någonstans väl gömda!
För övrigt Done!
Och hur känner sig den stackars mannen?
Män är sällan stackars!
Skicka en kommentar