Själv är jag rädd för att be. Detta beror på en mycket konkret händelse, som lärde mig två saker; mina vägar är inte Guds vägar, och han hör bön. Dessutom blev jag för resten av mitt liv övertygad om att Gud verkligen både finns och hör oss.
Jag vet inte exakt när detta hände, men jag var bortåt skolåldern. (sex år för min del) och sög fortfarande på tummen. Detta tyckte jag var otroligt genant, och jag fick lära att det var något man inte berättade för folk. Så jag försökte ihärdigt att sluta, men det lyckades jag inte med. Då bad jag enträget till Gud att få hjälp att sluta suga på tummen.
Dagen efter lekte vi en lek, jag tror att den kallades "ett, tre, fem" eller något i den stilen. Den innebar att en skulle stå vänd mot en vägg och så kom de andra och gick fram och dunkade i ryggen, ja, jag minns inte exakt hur den var. Hur som helst kom en kamrat snabbt fram, dunkade mig och jag stötte huvudet i tegelväggen med munnen och tänderna. De nya framtänderna blev lösa.
Sedan fanns det inte en chans att suga på tummen, för det var riskabelt med de lösa tänderna.(jo, de växte fast så småningom) Och då slutade jag tvärt, helt övertygad om att Gud hade hjälpt mig.
Sedan dess tror jag att Gud hjälper, men inte alltid som vi förväntar oss, för han har sina egna vägar. Därför tänker inte jag uppvigla honom att hitta på något, som jag inte vill i mitt liv, för att åstadkomma en bönhörelse.
Så jag ber ytterst sällan. Gud hör och ser mig säkert ändå. Han har sin vilja med mitt liv. Det är inte säkert att den är som min vilja.Man kan leva i tillit utan att leva i bön.
13 kommentarer:
Vilket bönesvar!
Ja, visst var det! Jag har alltid sett det som ett bönesvar.
Gud visade mig tidigt i livet att han fanns och hörde!Detta har följt mig i över 60 år nu.
Bra så!
Mycket underligt resonemang....
Du säger att Gud vet vad vi vill och behöver utan att vi behöver be om det.
Men samtidigt vågar du inte be om något eftersom de kan få Gud att göra något du inte vill.
Här spricker logiken totalt.... :-)
Bön är inte bara att be om saker. Bön är hjärtats samtal med Gud. Man resonerar med Gud om det man inte förstår. Man sätter ord på sin längtan efter tro.
Det är nog lite svårt att behålla en relation med någon som man aldrig pratar med...
Nej då, här spricker ingenting. Vad jag menar är att Guds sätt att lösa våra problem kanske inte är det sätt vi har tänkt oss i våra böner. Som detta med tänderna.Därför är jag inte- vad ska vi kalla det- påträngande.
Jag har ingen övertro på ord.Tvärtom kan ord användas till att blockera.
Visst kan man ha en relation med någon man aldrig pratar med. Jag har fortfarande en relation med mina avlidna släktingar.
Jo, det spricker. Du säger att Gud vet vad du vill och behöver utan att du behöver be. Och samtidigt säger du att du inte vågsr be för att du är rädd för att Gud ska uppfylla din bön på sitt sätt. Du måste ju kunna se att ditt resonemang spricker? Gud är heller ingen önskebrunn. Bön är ingen önskelista. Dina avlidna släktingar som du har en relation med/till, tänker du aldrig på dem?
Jo, men jag pratar inte med dem!
Har aldrig tänkt på, att jag faktiskt inte pratar med min far, när han är i närheten och sprider sin cigarettdoft.
Elva år sedan han gick bort.
Ja, du ser, Vally, ord är inte alltid nödvändiga.
Som invandrarlärare under många år, också med nyanlända elever, fick man kommunicera utan ord många gånger.
Bön behöver inte vara samtal med talade ord. Det kan vara ordlös komminikation. Men utan kommunikation går det kmappast att ha en relation.
Nu låter du precis som min skrockfulla väninna. Hon kan peka på en massa hemskheter som hänt när folk lagt nycklarna på bordet.
:-)
Ja, somliga har annorlunda ögon...
Så om Jesus säger att vi bör be så har han fel?
Skicka en kommentar