Det är mycket som förvånar mig när det gäller kyrkan. Varför viger man folk i kyrkan när de gifter om sig? Ibland har de gift sig flera gånger? Och varför tycker man som präst att det är helt okey att bruden är halvnaken? Om man nu anser att sex endast hör hemma inom äktenskapet, förstår jag inte heller att man inte reagerar på att de förproducerade barnen är med vid vigseln.
Ja, och sedan vill jag inte på nytt ta fram de sena aborterna!
Är inte de ovanstående teologiska frågor?
Nej, det är mycket som inte längre är trovärdigt. Om det nu någonsin varit det.
Men hur kan man inom ett yrke neka att utföra de arbetsuppgifter man ska genomföra? Rätt som det är kanske inte prästerna vill döpa, eller begrava. Vad ska de då göra? Sitta vid skrivborden och dricka kaffe på syföreningarna? Det är kanske det minst kontroversiella och säkraste sättet att bevara sin heder inför Gud för dem!?
34 kommentarer:
En präst som inte viger är inte längre en präst.
Prästen tjänstgör inte för sig utan är en tjänare som tjänstgör på Guds uppdrag för människornas bästa.
(NB! För MÄNNISKORNAS bästa - inte för vissa regler.)
Den enskilde prästens vigselskyldighet försvann nångång på 60-talet tror jag eftersom det fanns tveksamhet till vigsel av frånskilda. Kyrkan fick skyldigheten att viga - och det har hittills alltid funnits präster som har vigt om. Men ingen har tvingas gå emot sitt samvete. Vigsel av samkönade kunde ordnats lika smidigt.
Varje präst har ansvar för de kyrkliga handlingar han/hon utför. Därför händer det att präster vägrar döpa barn av olika anledningar t ex att föräldrarna är uttalat ateister och deklarerar att deras barn inte ska få vara med i kyrklig verksamhet. För att de inte ska behöva hyckla i ritualet och för barnets skull kan prästen neka att döpa...
Modet med de halvnakna brudarna och bröllopsgästerna är ett uppfostringsproblem. Lite sent att ta itu med när bröllopsdagen är inne... men visst prästerna skulle kunna kräva att få se brudklänningen i förväg... men hur populärt vore det?
Om kyrkklädsel. Man går inte på teater iklädd baddräkt. Kan man viga sig halvnaken i en katolsk kyrka?
I Sydeuropa kommer man ju inte ens in genom kyrkporten om man har bara axlar och/eller shorts.
Varför får man ha denna brist på kläder i svenska kyrkor?
Kyrksyster, jag vet att prästerna ålade sig ur vigselrätten redan på 60-talet.
Men jag anser fortfarande att en präst som är människornas TJÄNARE och del av den kyrka där han/hon är vigd till sin tjänst inte ska kunna ställa sig utanför och ändå behålla sin prästvigning. Även en präst måste göra val - även om de är svåra.
nya tant lila,
Det verkar som om det är din personliga syn på klädsel som styr, inte din syn på äktenskapet.
Jag har också många åsikter om hur folk går klädda offentligt, på jobb, i kyrkan etc. Men jag låter mig inte störas av det.
Jo, min uppfattning om upprepade vigslar har med äktenskapet att göra, för jag tycker att det är mycket konstigt när folk gång på gång inför församlingen lovar trohet och hur man nu formulerar sig idag.
Att de halvnakna brudarna stör mig har nog med disciplinen i katolska kyrkor att göra. Jag har jobbat en del i katolska länder och var i ungdomen förlovad i Italien. Har man i ett antal år bett turister ta på sig för kyrkan anständig klädsel sitter faktiskt detta i.
Men jag var noga som lärare också. En gång kom en invandrartjej till lektionen med halvnakna bröst, vilket inte var ovanligt alls på högstadiet. Jag frågade henne då vad hennes lärare i hemlandet hade sagt om hon hade kommit klädd på det sättet i skolan.
-Det hade varit en stor respektlöshet, sade hon.
- Det är det här också, sade jag. Och sedan var mina elever
anständigt klädda på lektionerna.
Rätt kläder vid rätt tillfällen!
Ja, jag är ganska konventionell därvidlag. ( I vart fall med andras klädsel!!!)
nya tant lila,
Nu kommenterade jag inte alls det där med att gifta om sig. :-)
Men löftena om kärlek handlar om att FÖRSÖKA älska varandra under båda ljusa och mörka dagar. Men eftersom vi människor inte är perfekta så är det inte alltid vi lyckas med det. Då kan det för alla vara bättre att gå vidare. Om man då hittar kärleken på nytt så tror jag att det är bra att ingå ett nytt äktenskap inför Gud - för Guds närvaro och hjälp behövs i alla relationer.
Det är för övrigt YTTERST få som gifter sig mer än två gånger i livet.
Klädseln...
Varför ens bli störd över att någon brud inte visar dig tillräcklig respekt i sitt sätt att klä sig? Människor gifter sig faktiskt inte för din skull.
Var har jag sagt att brudarna inte visar MIG respekt?
Det var ju en elev. Blanda inte ihop äpplen och päron!
Respektlösheten tycker jag nog här är mot kyrkan. Och prästerskapet eventuellt. JAG finns inte med i kyrkan, jag ser bara brudkorten!
Jag anser att en präst har sin fulla rätt att respektera den övertygelse hon eller han ansluter sig till.
Det säger väl sunt bondförnuft att så måste det få vara.
Klädkoder är svåra. Står det något om det i bibeln?
nya tant lila,
Men varför är du upprörd/bekymrad om det inte är dig "respektlösheten" är riktad mot?
Varför tar du på dig att tala för kyrkan?
Varför upprörd? Jo, jag anser att kyrkan vulgariseras allt mer i ex.jippobröllop eller konserter som egentligen borde förläggas någon annanstans. Klädseln är en del i detta, anser jag, Detta är en sak för alla medlemmar.
Man ska ha respekt för kyrkorummet!
Vally! Jo, det finns människor som har Bibeln som tillhygge för att exkludera andra människor! Man kan ha övertygelse om mycket. Det har inte minst politiska partier. Men de som tydligt visar detta anses inte rumsrena. Annat är det med präster!
Ska inte kyrkan få vara ett öppet rum?
Eller ska vi tillbaka till den tiden man helst inte skulle skratta i kyrkan. Av respekt.
Då man inte fick dansa i kyrkan. Av respekt.
Då barn inte fick vara som barn är. Av respekt.
Kanske respekten handlar om något annat än det som enbart uttrycks i kläder? Kanske respekten för en människa handlar om att göra sig så fin som han/hon bara kan inför ett av livets stora ögonblick?
Om en präst av egen övertygelse inte kan utföra de uppgifter som ligger i prästrollen så ska nog han/hon överväga att lämna prästyrket - i alla fall i det samfundet.
För om man ska kunna vägra att viga samkönade par så är vi mycket nära att vägra att ge nattvarden till homosexuella och manliga präster som vägrar att tjänstgöra tillsammans med kvinnor. (De två exemplen är inte påhittade, utan de är tagna från dagens verklighet.)
Då kan vi börja tala om en verkligt exkluderande kyrka.
Ska enskilda prästers egna övertygelser som går emot kyrkan få vara det viktigaste?
Det är ingen rättighet att vara präst. Det är en gåva och en kallelse att tjäna.
Tror att detta med klädseln är en generationsfråga. I min generation är kläderna ett sätt att uttrycka respekt.
Och jag gillar inte när barn springer runt i kyrkan och stojar så att man har svårt att höra vad prästen säger. Det hade vi diskussion om i vårt kyrkoråd på den tiden jag satt där i slutet av 1980-talet, och de två prästerna hade fyra stojande barn vardera som klättrade runt i kyrkan under gudstjänsterna.
Den dagen då barn ses som störningar i en kyrka har vi ett problem. I alla fall så länge vi menar att evangelierna har en relevans. För Jesus var tämligen tydlig om sin syn på barnen...
Jag tror många av problemen och bråken i kyrkan kommer av en konserverande småborgerlig syn på vad som är "rätt" beteende. Intressant nog så är det inte den kristna trons påbud utan människors regler. Och Jesus var ju tämligen tydlig även på den punkten...
När jag går i kyrkan vill jag ha ro under gudstjänsten, och jag tycker att människor ska ha rätt att kunna höra vad prästen säger.
Man ska inte störas av ouppfostrade prästungar som tror att kyrkorummet är till för att stoja och skrika i under gudstjänsttid. Det handlar om hänsyn till de närvarande. Någon hyfs får man väl begära!
nya tant lila,
Men hur långt får kravet på "ro" sträcka sig?
Vi har i min kyrka en liten lekhörna längst ner i kyrkan om barnen tycker att gudstjänsten blir för lång. Då kan de gå ditt och rita etc.
Och jag tror att vi ska vara hglada för att barn upplever att det är naturligt att vara i kyrkan. Så om några barn ger sig ut på vandring i kyrkan elelr fäller lite ljudliga kommentarer så är det nog mer positivt än negativt.
Och hur långt får kraven på "rätt klädsel" sträcka sig?
Jag tycker nog att kravet på ro ska få sträcka sig långt i kyrkan, såvida det inte är speciella familjegudstjänster. Men det är bra med lekhörnor, det fanns inte hos oss på 1980-talet när jag var som mest irriterad- och många andra med mig.
Yngre generationer måste kanske förstå att klädsel för äldre generationer kan vara ett sätt att visa respekt och uppskattning.
Om en man i min egen ålder kom med trasiga och smutsiga kläder till en träff med mig,eller helt fel klädd för tillfället, skulle jag inte tro att uppskattning och värdering av mig fanns.
nya tant lila,
Jag tror att du ska ta och läsa vad jesus sa om barnen en gång till. Och hur han ville att vi skulle lära av barnen.
Vi kan behöva lite mer av Jesus i en småborgerlig tillvaro.
Och jag tycker inte att ditt exempel på den dåligt klädde mannen är relevant. I kyrkan behöver vi inte imponera eller göra intryck på Gud.
(Inte konstigt att kyrkan har problem med alla som är irriterade på andra...)
Det är ett felaktigt påstående att vissa präster har "ålat" sig ur någon vigselskyldighet som de tidigre har haft.
Samvetsklausulen fanns med redan i 1809 års grundlag, och ersattes sedan den nya grundlagen trätt i kraft 1 januari 1975 dels av dels av kyrkans interna bestämmelser och dels av en vanlig lag, som också gällde fr.o.m. 1975, vilken klart slog fast att någon vigselplikt inte gäller för präster i statlig tjänst. Några präster i statlig tjänst finns dock ej längre.
För präster (och andra religiösa vigselförrättare) i icke statlig tjänst gällde och gäller grundläggande bestämmelser om reglionsfrihet, d.v.s de har ingen av staten ålagd vigselskyldighet. Svenska kyrkan har i princip kopierat riksdagsbeslutet, d.v.s prästerna har vigselrätt men inte vigselplikt, även enligt kyrkans egna bestämmelser.
Någon motsvarande rätt att vägra nattvarden till någon, som enligt prästens mening lever i synd, finns inte enligt Svenska kyrkans interna bestämmelser, men däremot enligt grundläggande regler om religionsfrihet. Dessa kan dock inte åberopas enskild präst med mindre än att hans samfund givit honom /henne den rätten.
Den lutherska kyrkan delar inte Katolska kyrkans syn att äktenskap inte kan upplösas. Den lutherska kyrkan ståndpunkt, som avspeglades i äldre svensk lagstiftning, säger att människor KAN, men INTE FÅR upplösa sina äktenskap.
Otrohet MOT den man var gift med var därför både en synd och ett brott enligt lagen - samtidigt som äktenskapet de facto var brutet om inte båda makarna gav varandra nya äktenskapslöften. Eftersom kyrkan inte kunde uppmuntra synd /brott, kunde endast den, som otroheten var riktad MOT, ingå nytt äktenskap, men ej den som hade varit otrogen.
Äktenskap ansågs upplöst de fackto även om någon hade övergivit sin make /maka och exempelvis emigrerat.
Med den nya äktenskapsbalken utvidgades skilsmässogrunderna även till sådant som saknade stöd i den lutherska teologin, med följd att en del präster vägrade viga dem som skiljt sig enligt de nya skilsmässogrunderna till nya äktenskap. Några präster dömdes, i dírekt strid med den då gällande grundlagen, för tjänstefel. Domstolarna var då ej skyldiga att följa grundlagen.
Domstolarnas lagprövningsrrätt (dvs. rätt att pröva lagarnas laglighet, som fortfarande används alltför sällan och praktiskt taget aldrig av lägsta rättsinstans), kom först senare. (Detta förklarar varför Åke Green dömdes av tingsrätten men frikändes av Högsta domstolen.)
Vem som var skyldig till ett äkenskapsbrott, och därmed indirekt vem som hade rätt att gifta om sig, avjordes av domstolen. Sedan äktenskapsbrott hade avkriminaliserats, ställdes kyrkan inför stora problem, eftersom man inte längre hade tillgång till domstolsutslag i skuldfrågan.
Men man kan ju tycka att en präst som ej viger samkönade par med hänvisning till kyrkans tradition, även borde vägra viga skiljda om inte skuldfrågan bakom skiljsmässan är solklar.
Jag ger blanka sjutton i lagstiftning och kyrkans egna regler.
Min åsikt är att om man ska vara präst i kyrkan så kan man inte "friskriva" sig från vissa delar av tjänsten.
En präst är en tjänare. Det får vara slut på sololirare som sätter sig själva före det större.
Tror du, P-A, att Jesus ville att vi vuxna skulle lära oss att springa och hojta i kyrkogången?
Det handlar naturligtvis inte om någon avoghet till barn. Det handlar om uppfostran.
Hade det funnits lite mera av den varan i det här samhället så hade inte lärarna haft de bekymmer de ofta har i skolan. Fast det är kanske alltför småborgerligt att hävda detta...Människor ska inte störa varandra när de är i situationer som har stor betydelse- som ett kyrkobesök kan ha för en gammal, ensam människa. Det kallas hänsyn! Och kyrkan ska vara ett rum för stillhet främst, anser jag, inte för skrän och skrik.
Om sedan den störande är fem år eller femtio är irrelevant. Det finns föräldrar!
Och hade människor varit lite mera aktsamma mot andra och visat mera respekt så hade oändligt mycket varit vunnet.Då hade ingen behövt bli mordhotad på grund av sina kränkningar till exempel. Detta är strängar på samma lyra, men gradskillnader. Man lever inte ensam i ett samhälle! Alla måste lära sig ta hänsyn, i smått som i stort. Det tror jag faktiskt inte att Jesus hade haft ett enda dugg emot!
I detta om friskrivningen och sololirare håller jag fullständigt med dig P-A!
Det är som om människor ska falla ner i stor respekt om någon säger
- Detta är min övertygelse!
Då får det väl vara det- i en annan kyrka! Vi kan inte ha en kyrka där det finns underströmmar av diskriminering i trons namn.
Man bör ta konsekvenserna av de beslut som har följt av att andra människor har kommit till insikt om den diskriminering som har pågått i massor av år, och man bör be till Gud att man själv ska vakna!
nya tant lila,
Naturligtvis ska inte barn (eller andra) klättra på väggarna.
Men lite liv och rörelse behövs i kyrkans gudstjänster.
För en gudstjänst som bara är stillhet har inte sitt ursprung i Bibelns budskap.
Lovsång ska få höras och kännas. Glädjebudskapet ska inte behöva ackompanjeras av neddragna mungipor och långsamt skridande.
Jag är aktiv inom gudstjänstarbetet i min församling. Det är faktiskt de äldre som mest uppskattar barnens närvaro och "upptåg". Det kommer upp varenda gång ämnet barn och gudstjänst kommer upp.
Jag är kanske inte tillräckligt gammal för att uppskatta livet och rörelsen, som barn kan åstadkomma i kyrkan.
Det kommer kanske med stigande ålder!
Man kan ha åsikter om det mesta, även om lagstiftningen och kyrkans egna regler. Jag har redogjort för vad som gäller - förr och nu.
nya tant lila,
Tror du att Gud menade att lovsång skulle ske stillasittande i tystnad med allvarliga miner?
Tror du att Gud menade att gemenskap skulle skapas genom uppdelade gudstjänster efter ålder?
Eller är det kanske så att de egna mönstren blir viktigare än att leva i den kristna gemenskapen?
Jag blir ledsen varje gång en förälder (ofta modern) drar med sig sitt gallkrikande barn ut ur kyrkan för att inte störa gudstjänsten. Man kan inte kräva mer av ett barn än det på grund av ålder och mognad kan uppfylla. Med lekhörnor och annat brukar man kunna hantera situationen. Den som inte tar emot Guds rike som ett barn... Och det kan vara svårt för en vuxen att vara som ett barn.
Den som försöke inte en medlande ståndpunkt och försöker förstå båda sidors tankar och känslor, riskerar att bli slagen från två håll. Så har i stort sett hela mitt liv varit. Så nog vet jag vad det innebär att vara exkluderad. Om du inste stödjer oss till 100 % så uppfattar vi dig som 100 % fiende. Nu gäller det en så enkel sak som att vi inte ska ha en ålderssegregerad kyrka. Det har vi redan för mnycket av. Det är i stort sett bara gudstjänsterna som är gemensamma. Barn och unga måste lära sig respekt för äldre. Det är inte så lätt att vara gammal. Men man får inte driva kravet så långt så att folk som
"inte passar in" drar sig undan - eller hindras att ta emot Gud av ängsliga föräldrar, som inte vill framstå som dåliga uppfostrare. Själv har jag inte satt min fot i någon kyrka sedan midsommar.
Har du Lars F. inte satt din fot i en kyrka sedan midsommar?
Du var i Amiralitetskyrkan den 10 juli, i Hoby kyrka den 17 juli och i Hoby kyrka den 21 augusti.
Men kyrkorna i Blekinge kanske inte räknas som kyrkor för dig? Eller hur är det med minnet?
Tillägg
Är det någon som har drivit föräldrar från kyrkan? Vem då?
Och Gud finns nog även utanför kyrkan.
Jag förmodar att du inte ljög avsiktligt när du påstod att du inte hade satt din fot i en kyrka sedan midsommar.
Minnet sviker ibland. Men jag för ju inte dagbok. Enn språklig anmärkning: Den som ljuger gör det medvetet. Annars är det man säger osant. Är ditt eget minne verkligen så perfekt? Kastar du själv aldrig om tidsföljden mellan olika händelser?
I varje fall känner jag mig som en främling i vilken kyrka som helst. Kyrkorna verkar bara vara till för dem som har de rätta åsikterna, även om det varierar från kyrka till kyrka vad som är en rätt åsikt.
Måste titta efter en gång till vad jag har skrivit. Men jag kan inte finna att jag skrivit att någon (förutom de själva) har drivit föräldrar från kyrkan med sina skrikande ungar. Folk kan faktiskt göra saker på eget initiativ. Men någon borde kanske ha informerat dem om att de inte behöver lämna kyrkan för att ungarna skriker. Jag försökte bara medla mellan de olika ståndpunktern i frågan.
LFL,,
Du skrev:
"I varje fall känner jag mig som en främling i vilken kyrka som helst. Kyrkorna verkar bara vara till för dem som har de rätta åsikterna, även om det varierar från kyrka till kyrka vad som är en rätt åsikt."
På vilket sätt yttrar sig detta?
Har man åsikter i kyrkan? Jag trodde att man hade tro!
Skicka en kommentar