Det där med signaler och undertoner och sociala koder är inte lätt, och de skiljer sig, som bekant, inte bara från land till land utan också från olika delar i landet, från stad och landsbygd, från norr till söder.
Min ungdoms italienske fästman insisterade på att svenska studentskor, som han såg stå i gathörnen och prata med varandra, var prostituerade. För så stod de prostituerade i Rom.
Ibland blir män med annat ursprung än svenskt alltför närgångna mot kvinnor, inte för att de är oförskämda, utan för att de tolkar kvinnornas uppträdande på ett sätt som gör att de tycker att det är fritt fram att vara närgången.
I Småland hade jag jättesvårt att tolka vad folk tyckte, för de sade alltid ja, även om de menade nej. En styrelseledamot upplyste mig om att jag borde titta på kroppsspråk och hållning för att se om det var ett nej- egentligen.
Detta passade givetvis inte min skånska rakhet.
Nu återkommer jag. Skriver man till någon att man verkar ha mycket gemensamt och kanske kan träffas över en fika, så är detta en personlig invit, som inte bara handlar om järnvägar. Detta måste nog de flesta inse. Antingen är f d kommunalrådet ifråga totalt rudis på sociala signaler eller också är hon fräck. Så gör man inte!
Inte heller öser man texter och insikter över någon som man inte alls har något intresse att kommunicera med. Då skriver man sina utläggningar på sin egen blogg och hänvisar till denna. Så klart, annars söker man ju en form av kommunikation.
Och om man inte ljuger talar man inte om sin fästmö som "en person, en folkpartist, som UTGER SIG FÖR ATT VARA min fästmö..."
Om den omtalade personen ÄR förlovad med den som skriver detta, då ljuger denne.
Och jag blir alltid nöjd när jag får misstankar bekräftade. Människor som har för vana att ljuga kan hålla på, men till slut får man svart på vitt på detta!
Jag tackar för goda råd, och den här gången är jag absolut ståndaktig, inget smicker i världen kan få mig att ändra mig. Nu är det nog!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar