Förr stod jag på barrikaderna och gapade, och skrev motioner och insändare på löpande band, (ja, insändare skriver jag fortfarande ibland) och så satt jag på fackliga och politiska möten och i nämnder, medan mina barns barndom försvann i ett töcken, utan att jag märkte det.
Nu tror jag inte längre att man förändrar världen på det sättet. Jag tror på vardagen, på det vi gör varandra, till och med i korta möten.
Hur många gånger har jag inte känt mig upplyft av en vänlig människa i telefonen eller i en affär eller en vänlig blick någonstans.
Det är den värmen, tror jag, som gör världen till en bättre värld, inte enstaka frågor eller procentsatser i pensionen eller på lönen. Vi kan leva med en hundralapp mindre i plånboken, men inte utan vänlighet och medmänsklighet.
Idag mötte jag henne igen nere i affären. Den romska kvinnan som hade samlat burkar i sopcontainrarna. Och några av dem fick hon ingen pant för, och hon förstod inte varför. Jag talade tyska med henne och frågade kassörskan. Hon hälsade så vänligt på mig och log när hon talade med mig.
Sedan köpte hon bananer för pengarna.
Jo, de får säkert pengar från socialförvaltningen, men kanske är det ändå svårt att få det att gå ihop.
En grupp människor som inget land vill ha, ständigt på flykt till vad? Och dem har vi inte plats för.
Nu är jag inte längre irriterad när jag ser dem stå och plocka nere vid containrarna, som jag var i början.
Jag tänker bara på att så långt sträcker sig inte vår "humana" lagstiftning.
Att inte vara önskvärd någonstans är inget skäl för asyl!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar