Många gånger har jag skrivit om vårt passionslösa land. Landet lagom med mjölk och präktighet, där känslor är det mest oanständiga och besvärande som man kan tänka sig. Dem får man inte tala om eller skriva om- man ska vara personlig, men inte privat, sägs det.
Men det finns undantag. När en kändis dör, när något mord får stor uppmärksamhet. när kungabarn gifter sig, när Sverige vinner i sportsliga sammanhang! DÅ är vi svenskar så känslosamma så det finns inga gränser. Jag undrar, för jag vet inte, om man går man ur huse i Sydeuropa för att delta i offentlig sorg.
Eller, vilket jag misstänker, är dessa ibland överdrivna och omotiverade känsloyttringar- för man kan ju inte på riktigt sörja någon som man inte alls känner- en ersättning för den personliga sorg som det kanske anses opassande att ha i detta land, där känslor är det allra mest förbjudna!? Man måste ju undra. För alla dessa människor, som gråter över den svenske ishockeymålvaktens död i en rysk flygolycka, kan väl i rimlighetens namn inte ha skäl för en så personlig sorg. Eller?
Vi lever i ett passionslöst land, där människor ska gå runt som känslolösa marionetter för att passa in. Och någonstans måste känslor få utlopp om folk inte ska frätas sönder inifrån.
2 kommentarer:
Vi sörjer väl alltid våra nära och kära.
Vi grips av öden som drabbar dem vi känner till.
Vem det än vara må.
Hur det är med gråtandet är svårt att veta.
Hoppas du har det bra.
Hälsar Vally
Hej Vally! Hoppas du har det bra! Jag skulle ha hört av mig, men sommaren har varit fylld av bronkit och jobb. Dessutom var jag sammanboende två månader, och så var vi på resor.
Hör gärna av dig, jag hittar inte din mejladress!
Skicka en kommentar