Är vi inte ganska dåliga inom Svenska kyrkan på att vittna om det som vi upplever som Guds ingripanden i våra liv?
Idag har domprosten i Stockholms stift lagt ut ett inlägg på sin blogg, där han talar om änglar. Jag tog mig friheten att skriva lite om de möten med människor som har skett i märkliga situationer i mitt liv och som jag har sett som tecken från Fadern. Någon har sett min nöd.
Men den stora, genomgripande händelsen är dock den gången när jag låg nästan apatisk på min sjumannasoffa efter mitt entledigande från rektorstjänsten och plötsligt erfor att jag blev buren och fick kraft. Denna situation är så stark för mig, och den förändrade faktiskt hela mitt liv, för jag fick kraften att börja på nytt med något helt nytt och fick genom detta stora möjligheter till nya jobb framöver.
För mig har det aldrig funnits någon tvekan om att det finns en kraft som jag kallar Gud, men varför är vi så dåliga att vittna?
Inom vår kyrka debatterar vi tron, vi munhuggs och vi försöker överbevisa varandra genom bibeltexter, och medan detta sker verkar Vår Herre i våra liv. Det är det vi ska berätta om!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar