Förklädd ondska

Ölandsprästen har just nu i ett inlägg berättat om hur illa behandlad han har blivit i Växjö stift. Det han skriver är helt riktigt. Själv avpolletterad från stiftet i augusti 1999, då jag löstes ut från min rektorstjänst på en av  Växjö stifts folkhögskolor, (och jag var INTE kvinnoprästmotståndare) följde jag Dag-historien mycket noga för att konstatera att det fanns de som blev ännu värre behandlade än jag hade blivit. Mig hade de ganska snabbt gett en hög pengar, och så drog jag iväg och levde gott i ett år framåt- ja egentligen hade det kunnat vara 1,5 år, men jag levde lite extra lyxigt det året med en så god ekonomi som jag sedan aldrig har haft.

Jag fick också jobb direkt efter mitt viloår på de nya, fräscha och goda betygen på min vidareutbildning i tyska och musikvetenskap. Jag var alltså inte beroende av kyrkan , utan kunde söka mig nya vägar.

Men, det värsta, och det som jag bär med mig, och som också blir så tydligt i D.S. historien är den genuina ondska jag tyckte mig möta från det kyrkliga hållet. Det var ibland, kände jag det som, som om några av dem jag var utsatt för var förklädda jävlar.

Ibland har jag hört de tongångar som jag hörde där på min arbetsplats senare i debatter. Stäng av honom/henne/dem! Låt dem inte komma till tals! Jag känner igen det där alltför väl.
Ja, det var till och med (en präst?) som kallade mig för "djävulsmänniska" på en blogg. Jag var "den där djävulsmänniskan" och f d fästmannen var min försvarare.
Då skrev jag till biskopen, för det är ju för bedrövligt att man tillåter sådana epitet på en människa, och det var inget speciellt som jag hade skrivit i debatten, inget som på något sätt kunde ge mig ett sådant omdöme.

Men jag tackade då Gud för att jag inte levde på 1600-talet, för då hade jag ju med stor säkerhet blivit bränd som häxa, pådrivet av de kyrkliga företrädarna som ibland var aktiva i sådana processer. Nog kan man tycka att Gud är god ibland!