Hyllad för att vara emot

I linje med dagens texter om Medmänniskan har jag tänkt lite på vad det är som gör att människor gillar varandra. Till detta kan det naturligtvis finnas många olika skäl.
Östran har nu tagit ett bestämt grepp om den kända prästbloggen och ansett att ett genmäle borde publiceras från en av de mera ihärdiga kommentatorerna. Ja, så är ju god publicistisk sed, det får man lära sig på journalistskolorna, men jag vet att jag också syndar ibland med att inte låta folk komma till tals. När det liksom blir för mycket.
Nåväl, nu har prästen öppnat en egen blogg på annat håll. Och varför inte? Hur står folk för övrigt ut att skriva när bloggen har så tråkig layout som på Östrans bloggar?
Denna blogg är till synes mycket populär, men handlar den om kristendom? Nej, det tycker jag faktiskt inte. Den handlar om organisationen, om kvinnoprästmotstånd, om felaktiga beslut, om vigsel av samkönade par, om att Svenska kyrkan är i allmänt förfall, om vilka idioter (namngivna) som finns i kyrkan och i världen och om hur blogginnehavaren har blivit förorättad på olika håll- senast av Östran. Det sista kan jag tycka är hedervärt, för man ska tala om hur illa man kan fara av att folk sparkar på en, så kanske någon vaknar.
Men varför har prästen, som ter sig så populär inte blivit biskop? Han var ju med i sista valomgången, men fick inte många röster. Nu hade ju kollegerna kunnat visa att de uppskattade honom och trodde på honom! De hade chansen.

Nej, så är det inte! Folk vill gärna ha någon som går framför dem och gapar om det de anser är fel. Sedan kan de själva följa i släptåget- fast det flesta föredrar, för säkerhets skull, att vara anonyma. Men när det sedan gäller kan nog prästen ifråga ta och titta bakom sig, för då skulle det garanterat inte finnas så många där. För sådana är människor som väldigt gärna vill kritisera och klaga på någon. I de vassa ögonblicken, när det verkligen gäller, finns väldigt få kvar!

Så tänkte jag på det där med Dagens ros. Under många år var jag en mycket flitig debattskribent mest i våra lokaltidningar. Nu i höst har jag bara haft tre debattartiklar, men nu finns ju bloggarna. Och när fick jag Dagens ros för det jag skrev? Jo, när jag kritiserade någon annan. Detta gillade människor!  Den största hejarklacken fick jag när jag kritiserade ett vulgärt ordval hos en s-politiker. Detta utlöste rena drevet mot personen ifrån från vissa håll, något som inte alls var meningen, för mig var det bara denna enda händelse det gällde.

Ligger vi i startgroparna för att få tillfälle att sätta tänderna i varandra? Det finns dagar då jag definitivt tror att det är så.
Detta på tal om Medmänniskan.

Och så en stilla undran: Hur många gånger kan man försonas? När är det definitivt kört?