Det har säkert inte varit meningen med Jesu liv och död att dessa skulle bli föremål för en massa intellektuella utsvävningar, hårklyverier, tvister om tolkningar, olika kyrkor, brokad, prålighet, förlamande syndatänkande.
Jag tror att Kristus och apostlarna var jordnära människor, och jag tror att tron på Gud måste vara något naturligt som lever med oss, en tilltro, en trygghet, inte ett ständigt undersökande om vad som är rätt och fel i läran.
När folk säger till andra att de inte kan etikettera det de tror som kristen tro, då vet jag inte var vi har hamnat. I helvetet där djävlarna försöker äta ut varandra?
2 kommentarer:
Så kan man förstås säga om andra, att man tycker att de ägnar sig åt hårklyverier, intellektuella utsvävningar, etc. Så säger "andra" också, men inte om sig själva utan om dem som inte tycker som de.
Är inte tron på kroppslig uppståndelse jordnära nog? Är det mer jordnära att t.ex. förneka de materiella tingens existens?
Var Jesus inte något mer än en jordnära människa? Eskatologi kan tyckas vara ett intellektuellt tidsfördriv. Men har inte alla människor (nästan) funderat över frågorna Varifrån kommer jag? och "Vart ska jag".
Jag har kommit till den insikten att jag högaktningsfullt skiter i vad alla etiketterare, fördömare och exkluderare tycker.
Jag vilar trygg i min tro och i min relation med Gud.
Jag diskuterar gärna kristen tro, det tror jag är både viktigt och bra. Men när det handlar om att dra streck mellan "rätt kristen" och "fel kristen" så tycker jag mest synd om de som är så otrygga i sin egen tro att de måste ha yttre bekräftelse på att de tror "rätt".
Skicka en kommentar