Och jag tänker att nu är väl de anhöriga nöjda och belåtna. Livet har avslutats på ett värdigt sätt för alla. Men ibland har kanske denna präktighet kostat - livet!
"-- ett vet jag som aldrig dör-dom över död man." ( ur Hávamál)
Jag undrar jag, för vem bryr sig några generationer bort?
För en stund sedan såg jag ett mycket högtidligt kort på en bekant från mitt förflutna. Ansiktet är gammalt nu - gammalt och det ser förgrämt ut. Är detta priset för ett aktat liv?
Är det den sortens folk som sitter och öser ur sig under anonyma kommentarer på nätet för att få ut sin frustration och sina aggressioner? Skrämmande!
Själv känner jag mig lite låst i kroppen. Själen har just luftats i novellskrivande, då kommer ofta saker från djupet fram. Det är verkligen en bra terapi att skriva.
Men annars väntar jag på att en riddare ska komma och befria mig till ett annat liv och stor värme och lycka!
Tror ni att det dyker upp en vit häst med riddaren på ryggen till en gammal lila tant i en liten blekinge-by?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar