Det var en halvt galen resa med oss två blonda tjugoåringar som jagades av italienare överallt. Det var på den resan jag i Rom träffade den man som jag senare förlovade mig med.
I Neapel blev det så illa, när vi hade en hel hög killar efter oss, att vi fick gå in på en restaurang och ringa efter reseledaren. Så är det nog inte numera. Italienarna är säkert mera blasé och vana vid blondiner, äkta och färgade.
Eftersom jag fortfarande har kontakter i Italien får jag också rapporter därifrån ibland. Om den fruktansvärda värmen till exempel och om det politiska kaoset.
Jag var på väg att flytta ner 1966 när jag tvärnitade och stannade i Sverige och ganska snabbt gifte mig med en svensk. Tala om att förändra sin livsväg!
Men på något sätt bär jag en liten bit av Italien med mig i mitt hjärta. Minnena av åren när jag åkte ner till min italienske fästman har färgat mycket i mitt liv.
Många förhållanden i landet nu gör att jag förstår att jag nog inte hade trivts i landet, kanske främst också på grund av värmen, som jag tycker sämre och sämre om ju äldre jag har blivit.
Men kulturen, historien, atmosfären, husen, restaurangerna, det mjuka kvällsmörkret och känslan av att man befinner sig i nuet utan att hetsa inför en eventuell framtid, allt detta saknar jag fortfarande.
En dag ska jag åka ner igen...
och på allvar återvända till mitt konsthistoriska jag...
Spanska trappan i Rom och Trinità dei Monti
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar