Vissa minnen från min högstadielärartid gör fortfarande ont i mig. Det är när jag tänker på de metoder som ibland användes mot eleverna. De blev utestängda och fick inte vara med.
Detta var ganska vanligt då man hade uppträtt illa på något sätt, då fick man till exempel inte vara med på festligheterna vid skolavslutningen, och detta kunde till och med gälla i 9:an!
Glömmer man någonsin sådant?
Men ett par saker sitter hårdare än annat.
Det första var en elev som i upphetsningen över att en lärare, som för tillfället hade anlitats att döma i en match, (minns inte av vilket slag) enligt eleven inte dömde rätt, knuffade till läraren.
På stående fot stängde läraren av eleven, och detta skulle även gälla över avslutningen på julen.
Så kan man inte göra. En enskild lärare kan inte stänga av en elev och absolut inte på stående fot.
Över denna totala rättslöshet, och då jag faktiskt var skyddsombud i lärarfacket, ringde jag familjen och frågade vad som hade hänt. Jag upplyste dem då om att läraren inte hade rätt att stänga av (ja, det struntade jag i för så var det!) och eleven kom till mina kollegers förargelse tillbaka till skolan. Men det kan ju inte råda någon sorts Vilda-Western i skolan!
Den andra händelsen, som jag minns starkt, är från en idrottsdag. Jag var själv ny på skolan och inte riktigt insatt i ordningen, men tydligen hade några lärare till uppgift att boka av eleverna.
Inte desto mindre blev några elever från min egen grupp kvarglömda i skogen och fick ringa sina föräldrar på mobiltelefonen, men detta talades det inte om vad jag vet. Detta fick jag veta efter idrottsdagen, för jag hörde inte till dem som hade uppgiften att pricka av eleverna vid återkomsten från en liten orientering.
Men så var det de andra. Några ganska vilsna killar stod med sina cyklar, och så började det regna. Då cyklade de hem. Det fanns ingen lärare där de var, sade de, och det var säkert rätt för det fanns det inte heller när jag tidigare befann mig där.
De cyklade hem till byn och en annan lärare såg dem för tidigt i byn. Då satte man igång med diskussionen om räfst och rättarting.
Varje vår fick eleverna gå till Brunnsbadet vilket var en höjdpunkt för dem. Inträdet kostar annars ganska mycket.
Ett par av dessa elever hade ensamstående mammor, och man kunde gissa att ekonomin inte var så god.
De skulle inte få åka med. De fick inte åka med!
I stället skulle de sitta kvar i skolan och arbeta, ja, det var till och med en lärare som till kollegerna yttrade att de kunde ju tvätta toaletterna. Ja, detta var visserligen ett skämt, men attityden var tråkig, tyckte jag, och jag berördes illa av kolleger som skrattade åt det när man skulle beröva elever deras glädje, ja kanske till och med höjdpunkten på terminen eller rent av på läsåret.
Vad jag minns tog en av föräldrarna själv med sitt barn till Brunnsbadet den dagen och trotsade skolan.
Jag var mycket upprörd över att elever blev straffade på detta sätt, och sade vad jag tänkte. Också till Arbetsmiljöinspektionen, som en tid efteråt, i ett annat ärende, gjorde en inspektion på skolan. Jag var då fortfarande skyddsombud, och för tillfället också lokal ordförande, (eller vad det hette?) då denne var långtidssjukskriven.
För detta mitt agerande - och lite annat i samma stil- fick jag senare en varning.
Jag tror jag ska sätta den i ram i min hall till allmänt beskådande!
Under rubriken "Vådan av att vara en whistle-blower."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar