Som barn var jag strängt hållen. Om andra fick vara ute till exempelvis kl 23 och mina föräldrar hade sagt kl 22, och jag ringde och försökte meddela att jag kom kl 23, fick jag beskedet att jag genast skulle komma hem, och gjorde jag inte det på minuten, kom mamma och hämtade mig. Vi var i hus i närheten av vårt.
När jag just hade fått körkort och exempelvis hade varit och dansat i Lund någon kväll hade nog mamma intentionen att vakta, för hon lade sig på soffan, men orkade aldrig hålla ut, utan hon sov gott när jag kom hem. Var jag alltför sen, då hade hon blivit orolig om hon hade råkat vakna och som straff släckte hon ner huset, och så fick jag gå i mörkret från garaget, och då var jag lite mörkrädd.
Skillnad blev det med min lillebror, men så är det nog alltid.Där var det inte så noga med tiderna inte!
När en av våra mostrar, efter ett besök hos oss, ringde på kvällen och sade att vi inte skulle glömma kvar sonen i barnvagnen i trädgården, tyckte jag att hon var helfnoskig. Jag hade kunnat göra liknande saker idag!
Men vilken tid det var! Man kunde låta barnen stå ensamma i barnvagnen i trädgården. Vem skulle våga något sådant nu?
Ja, alltså nu är mina barn 41år och 37 år gamla, men min oro är knappast mindre.
För en stund sedan såg jag att en motorcyklist hade blivit dödad i en gatukorsning i Lund, och då blev jag rädd.
Det gör inget att sonen blir irriterad när jag ringer och säger att det är skönt att det inte var han eller de, för huvudsaken är ju att han kan svara! Ibland får jag tänka. Vad är värst, att de blir irriterade över sin kycklingmorsa eller att jag inte vet hur det är. Då är det alltid värst att inte veta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar