För mig är sådana tillstånd högst fysiskt påtagliga. Hela livet blir liksom låst.
Går man länge i det tillståndet tror jag att det kan vara ganska farligt för en både mentalt och rent fysiskt. Det tär på kroppen.
Tillståndet blir som att ha frusen is inom sig och vänta på en islossning som aldrig kommer.
Förra veckan skrev jag noveller. Det bara rann till oupphörligt, och plötsligt kändes det som om det språk som nästan känts fånget kom loss.
Så skulle kanske livet också kunna komma loss...Vem vet?
Om Gud vill...
Mörrumsän vid Laxens hus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar