När jag gick på Lärarhögskolan och utbildade mig till folkhögskollärare med inriktning estetiska ämnen (och moderna språk) läste jag en speciell kurs i Bild.
Där pratade vi om så kallade mytbilder. Det var bilder som man tog för att skapa en bild av en sorts idyll i sitt liv, till exempel alla leende bilder av släktingarna på julaftonen.
I mitt liv är det lite svårt att åstadkomma den sortens bilder för mina vuxna barn gillar inte morsans fotograferingar och ser avsikligt sura ut på korten. Lite taskigt, tycker jag, men de fotograferades väl sönder och samman som barn, så det sitter väl i.
Jag tänkte på de där mytbilderna idag när jag hade låtit framkalla två rullar film av den där gamla sorten som det direkt blir (dyra) papperskopior av. Tänk så många bilder jag har av att jag äter med olika personer! Fester och mat eller bara lite extra festligt i vardagslag. Det mest fotograferade föremålet i mitt hem är garanterat mitt ärvda matbord i ek.
Och så tänkte jag på hur många minnen man faktiskt kan skaffa sig i en relation på bara ett par år. Där var vi, detta såg vi tillsammans.
Hur är det då om man har levt i fyrtio, femtio år tillsammans?
Det verkar inte ovanligt idag att man skiljer sig sent i livet, ja till och med när folk är eller närmar sig 70 år. Fattar de vad de missar av gemensamma minnen framöver?
Sedan tänkte jag på den kränkthet man kan uppleva när man känner sig illa behandlad i ett jobb. Hur är det då att efter många års äktenskap få veta att den andre i flera år haft en annan relation också? Skilsmässor kan naturligtvis vara på både mannen och kvinnans initiativ, men det är nog sällan som mannen vill skiljas utan att redan ha något nytt på gång.
Jag har på nära håll sett hur åldrande kvinnor, som trodde att de skulle ha en ålderdom med den man som de hade gift sig med i ungdomen, plötsligt fick ställas inför det faktum att de skulle bryta upp, huset skulle säljas, och en annan kvinna skulle bli deras mans hustru.
Detta måste vara ett fruktansvärt trauma, som säker biter sig fast i deras liv. Tala om svek och kränkningar!
fredag 31 augusti 2012
Vari består Mona Sahlins kompetens?
En del människor inom vissa partier tycks liksom bara hänga med år efter år utan att man riktigt förstår varför, eller utan att man egentligen kan notera vad det är de åstadkommer.
Så ser jag- med rätt eller orätt- Mona Sahlin, och så såg jag det också när jag var medlem i S. Jag fattade aldrig vurmen för henne, där den nu fanns.
Vad jag uppfattar är en människa som jämt lutar sig mot att hon är kompis med olika personer - visserligen en god plattform inom det partiet, men knappast en framgångsstege om man ska vara ledare.
Så gick det ju inte heller i längden!
Och ändå försöker hon gång på gång nå internationella positioner, som nu senast i Socialistinternationalen.
Hela bilden av henne ger mig en bild av slapphet, och detta är inget som är lämpligt att förknippa med ledarskap det heller. Givetvis påverkar historien om allt som hon inte hann med att betala, trots sina höga löner, bilden av en slarvig människa.
Nej, Mona Sahlin ska nog försöka inse att hennes tid är ute- för länge sedan! Socialdemokraterna får väl försöka rota fram någon annan att lansera.
Om någon sådan finns i ett parti där man ofta verkar sopa rent från kompetenser, och där lång och trogen tjänst, släktskap och brödraskapet fortfarande tycks vara de högsta meriterna.
Så ser jag- med rätt eller orätt- Mona Sahlin, och så såg jag det också när jag var medlem i S. Jag fattade aldrig vurmen för henne, där den nu fanns.
Vad jag uppfattar är en människa som jämt lutar sig mot att hon är kompis med olika personer - visserligen en god plattform inom det partiet, men knappast en framgångsstege om man ska vara ledare.
Så gick det ju inte heller i längden!
Och ändå försöker hon gång på gång nå internationella positioner, som nu senast i Socialistinternationalen.
Hela bilden av henne ger mig en bild av slapphet, och detta är inget som är lämpligt att förknippa med ledarskap det heller. Givetvis påverkar historien om allt som hon inte hann med att betala, trots sina höga löner, bilden av en slarvig människa.
Nej, Mona Sahlin ska nog försöka inse att hennes tid är ute- för länge sedan! Socialdemokraterna får väl försöka rota fram någon annan att lansera.
Om någon sådan finns i ett parti där man ofta verkar sopa rent från kompetenser, och där lång och trogen tjänst, släktskap och brödraskapet fortfarande tycks vara de högsta meriterna.
torsdag 30 augusti 2012
Är tiden helt ur led?
De halvsläpar sig fram, totalt avmagrade och ser ut som klädhängare helt utan former, med oändligt sur och bedrövad uppsyn, som dockor som behövde få liv och glädje.
Det är de som ska få människor att köpa och intressera sig för trasorna de har på sig, som ska föreställa svindyra kläder!
Att uppnå detta ideal av magerhet och en uppsyn av att vara totalt likgiltig och frånvarande lär kosta dem mycket möda och besvär.
Andra klär ut sig i de mest fantasifulla kreationer och dekorerar sina ansikten och ligger i timmar och väntar på att få inträde till lady Gagas framträdande. De intervjuade älskar henne, för hon är så "äkta" (hoppsan!) och "sig själv" (ännu värre!).
Vad är det för tid vi lever i?
På tisdagarna vrålar de unga- läs unga flickorna- inför sina idoler på sommarens Allsång på Skansen och vilka malätna gamla gubbar som helst- verkar det som- kan bli föremål för deras dyrkan.
Vad är det för behov allt det här tillfredsställer? Vad är det som saknas i deras liv - egentligen?
När SÄPO ska roa sig gör man det på James Bond - fester för fem miljoner kronor, och Tillväxtverket låter sina fester växa ut hej vilt.
Den allmänna moralen och långsiktigheten verkar ha gått förlorad på bekostnad av jippon, ytlighet och glassighet.
Är det då så konstigt att så många lider av stor tomhet?
Det är de som ska få människor att köpa och intressera sig för trasorna de har på sig, som ska föreställa svindyra kläder!
Att uppnå detta ideal av magerhet och en uppsyn av att vara totalt likgiltig och frånvarande lär kosta dem mycket möda och besvär.
Andra klär ut sig i de mest fantasifulla kreationer och dekorerar sina ansikten och ligger i timmar och väntar på att få inträde till lady Gagas framträdande. De intervjuade älskar henne, för hon är så "äkta" (hoppsan!) och "sig själv" (ännu värre!).
Vad är det för tid vi lever i?
På tisdagarna vrålar de unga- läs unga flickorna- inför sina idoler på sommarens Allsång på Skansen och vilka malätna gamla gubbar som helst- verkar det som- kan bli föremål för deras dyrkan.
Vad är det för behov allt det här tillfredsställer? Vad är det som saknas i deras liv - egentligen?
När SÄPO ska roa sig gör man det på James Bond - fester för fem miljoner kronor, och Tillväxtverket låter sina fester växa ut hej vilt.
Den allmänna moralen och långsiktigheten verkar ha gått förlorad på bekostnad av jippon, ytlighet och glassighet.
Är det då så konstigt att så många lider av stor tomhet?
Att lära sig lyssna och vara nyfiken på andra
Det tog förvisso många år innan jag lärde mig vilka skatter av rika erfarenheter och kunskaper som finns hos andra människor om man lär sig att lyssna på dem och tar in vad de berättar.
Häromdagen hade jag en mycket intressant biltur med en person som var gift med en man med en helt annan kultur. De timmarna i bilen gav mig helt nya insikter.
I Blekinge är man försiktig. Det hör inte till god ton på något sätt- som jag uppfattar det i vart fall- att börja prata om sig själv.
För som en släkting till mig uttryckte det när vi hade flyttat till Stockholm
-Har du märkt att här pratar människor om sig själva, i Blekinge pratade man bara om andra.
Det kanske är så att om man länge har bott under en sorts social kontroll i områden där många känner varandra, försöker man stänga om sig på ett annat sätt än man gör i stora städer.
Samtidigt är det så att om man frågar någon om dem själva- ja, detta kan nog också anses opassande, men på något sätt måste man ju få igång ett samtal- berättar ofta den det gäller väldigt många intressanta saker om sig och sitt liv.
Det är ju faktiskt inte heller så att man alltid har rätt själv och att ens egna kunskaper är de enda som gäller.
Människor som säger åt mig att jag hela tiden har fel, och som i olika lägen försöker bevisa detta- ja, det finns många män som är sådana - tröttar ut mig.
De har dessutom missat en stor glädjekälla i livet; att lyssna och tro på det andra säger!
Häromdagen hade jag en mycket intressant biltur med en person som var gift med en man med en helt annan kultur. De timmarna i bilen gav mig helt nya insikter.
I Blekinge är man försiktig. Det hör inte till god ton på något sätt- som jag uppfattar det i vart fall- att börja prata om sig själv.
För som en släkting till mig uttryckte det när vi hade flyttat till Stockholm
-Har du märkt att här pratar människor om sig själva, i Blekinge pratade man bara om andra.
Det kanske är så att om man länge har bott under en sorts social kontroll i områden där många känner varandra, försöker man stänga om sig på ett annat sätt än man gör i stora städer.
Samtidigt är det så att om man frågar någon om dem själva- ja, detta kan nog också anses opassande, men på något sätt måste man ju få igång ett samtal- berättar ofta den det gäller väldigt många intressanta saker om sig och sitt liv.
Det är ju faktiskt inte heller så att man alltid har rätt själv och att ens egna kunskaper är de enda som gäller.
Människor som säger åt mig att jag hela tiden har fel, och som i olika lägen försöker bevisa detta- ja, det finns många män som är sådana - tröttar ut mig.
De har dessutom missat en stor glädjekälla i livet; att lyssna och tro på det andra säger!
onsdag 29 augusti 2012
Att nonchalera andra och få dem att krympa
Företagsvärlden är ny för mig. Jag har tidigare i mitt liv inte haft egen firma som jag skickar fakturor från, och jag håller på att lära mig nu - på gamla dagar.
Sedan tidigare vet jag att när man jobbar inom serviceyrken riskerar man ibland att bli åthutad. Det lärde mig mina år som reseledare. En sommar arbetade jag under semestern som rektor tre veckor som reseledare, och då märkte jag skillnaden i behandling mycket tydligt.
Nu hade jag jobbat med ett för mig okänt företag utanför Göteborg. Ägaren ringde bara ett par dagar innan guidningen skulle genomföras och beställde den. Jag var hygglig nog att ta den, trots detta- en heldag. Men jag anade att ordningen i bygget kanske inte var den bästa med tanke på den sena beställningen.
Därför försökte jag gardera mig när jag hade skickat fakturan och vouchern och försökte höra efter om fakturan hade kommit fram, för jag tänkte att annars dröjer betalningen ännu längre om jag ska skicka en ny.
Mejlade till firman, men fick inget svar. Försökte ringa, men ingen svarade. Ringde in en fråga på telefonsvararen, men fick inget svar.
Ringde upp igen- fortfarande bara med ärendet att höra om fakturan hade kommit fram- och fick då höra att jag var den mest desperatat människa efter pengar som ägaren hade träffat på. Det handlade alltså bara om en koll! Och efter samtalet tänkte jag på att jag faktiskt inte hade fått veta om fakturan hade kommit fram.
Han sade också att om jag hade så ont om pengar ( som jag inte alls hade!) så fick jag gå till socialen.(!!!)
Nåväl, den kontroversen reddes ut. Han hade dessutom lovat att betala samma dag, men de pengarna hade jag efter fjorton dagar inte sett till, och då var vi långt över fakturans förfallodatum.
Jag skickade då en påminnelse per mejl, och fick till svar att den som hade hand om fakturorna nu hade återkommit från semestern, och att den faktura jag ringt om tidigare inte fanns "i högen". Men hon hade betalat på påminnelsen.
Efter drygt ett dygn hade inga pengar kommit in, och jag anade oråd. Mycket riktigt, då påstod hon att hon hade betalat, men till fel konto!
Varianterna då man inte vill betala är tydligen många i företagsvärlden, det gäller att lära sig.
Jo, jag har fått pengarna nu!
Men, jag tänker på alla dem som aldrig får de pengar någon är skyldig dem. Eller som får dem långt senare via Kronofogdemyndigheten. Jag har tidigare inte varit medveten om hur liten man kan känna sig när betalningen uteblir. Detta trots att man alltså har all rätt i världen att få sina pengar.Man kan känna sig nästan som en tiggare.
De som struntar i sina betalningsåligganden ska kanske fundera över vad de gör sina medmänniskor, om de gör detta av ren nonchalans för att de helt enkelt har satt i system att inte bry sig om sina räkningar.
Vad hade de själva tyckt om deras lön, ersättningar, bidrag eller pension inte hade kommit på utsatt tid?
Sedan tidigare vet jag att när man jobbar inom serviceyrken riskerar man ibland att bli åthutad. Det lärde mig mina år som reseledare. En sommar arbetade jag under semestern som rektor tre veckor som reseledare, och då märkte jag skillnaden i behandling mycket tydligt.
Nu hade jag jobbat med ett för mig okänt företag utanför Göteborg. Ägaren ringde bara ett par dagar innan guidningen skulle genomföras och beställde den. Jag var hygglig nog att ta den, trots detta- en heldag. Men jag anade att ordningen i bygget kanske inte var den bästa med tanke på den sena beställningen.
Därför försökte jag gardera mig när jag hade skickat fakturan och vouchern och försökte höra efter om fakturan hade kommit fram, för jag tänkte att annars dröjer betalningen ännu längre om jag ska skicka en ny.
Mejlade till firman, men fick inget svar. Försökte ringa, men ingen svarade. Ringde in en fråga på telefonsvararen, men fick inget svar.
Ringde upp igen- fortfarande bara med ärendet att höra om fakturan hade kommit fram- och fick då höra att jag var den mest desperatat människa efter pengar som ägaren hade träffat på. Det handlade alltså bara om en koll! Och efter samtalet tänkte jag på att jag faktiskt inte hade fått veta om fakturan hade kommit fram.
Han sade också att om jag hade så ont om pengar ( som jag inte alls hade!) så fick jag gå till socialen.(!!!)
Nåväl, den kontroversen reddes ut. Han hade dessutom lovat att betala samma dag, men de pengarna hade jag efter fjorton dagar inte sett till, och då var vi långt över fakturans förfallodatum.
Jag skickade då en påminnelse per mejl, och fick till svar att den som hade hand om fakturorna nu hade återkommit från semestern, och att den faktura jag ringt om tidigare inte fanns "i högen". Men hon hade betalat på påminnelsen.
Efter drygt ett dygn hade inga pengar kommit in, och jag anade oråd. Mycket riktigt, då påstod hon att hon hade betalat, men till fel konto!
Varianterna då man inte vill betala är tydligen många i företagsvärlden, det gäller att lära sig.
Jo, jag har fått pengarna nu!
Men, jag tänker på alla dem som aldrig får de pengar någon är skyldig dem. Eller som får dem långt senare via Kronofogdemyndigheten. Jag har tidigare inte varit medveten om hur liten man kan känna sig när betalningen uteblir. Detta trots att man alltså har all rätt i världen att få sina pengar.Man kan känna sig nästan som en tiggare.
De som struntar i sina betalningsåligganden ska kanske fundera över vad de gör sina medmänniskor, om de gör detta av ren nonchalans för att de helt enkelt har satt i system att inte bry sig om sina räkningar.
Vad hade de själva tyckt om deras lön, ersättningar, bidrag eller pension inte hade kommit på utsatt tid?
Skräckfylld nattlig historieläsning
Eftersom jag nästa vecka ska ha en lite annorlunda guidning har jag nu dragit fram gamla blekingeböcker som jag inte har läst eller som jag har läst för länge sedan.
I natt skulle jag bara bläddra i en, men fastnade och fortsatte läsa till fram på småtimmarna. Ja, den tidpunkten är i och för sig inte så ovanlig för mig att lägga mig på, men jag stiger ändå upp hyfsat tidigt.
Nu var det hemskheterna här i länet som fångade mitt intresse.
Bland annat var det skildringar från Halahults offerkälla som jag besökte förra året. Tänk om jag då hade vetat vad som hade utspelat sig där!
Det var tydligen inte bara djur som offrades, detta var en senare sedvänja, utan från början vad det människor, och det skulle helst vara människor av rang som hövdingen eller hövdingens söner.
Det fanns en särskild urholkning i stenen där blodet samlades upp! Iiiihhh!
Att sitta och läsa sådant mitt i natten fick mig faktiskt att få kalla kårar längst ryggraden.
Igår när jag var ute och provåkte turen jag ska guida på i nästa vecka stod vi, tre stycken inflyttade, och talade om Blekinge. Vi var alla överens om en sak; här lever man mycket påtagligt i historien. Man blir så medveten hela tiden om att man går på historisk mark.
Tänk bara att när man stiger av tåget i Bräkne-Hoby är något av det närmaste till stationen den pestkyrkogård, som ligger vid järnvägen. Här begravdes människor vid pesten 1710-1711, som tog en stor del av byns befolkning.
Historiens vingslag finns över oss hela tiden som en påminnelse om att vi har vår stund på jorden och att efter oss kommer andra som inte ska veta vilka de flesta av oss var.
Det känns rätt så skönt, tycker jag!
I natt skulle jag bara bläddra i en, men fastnade och fortsatte läsa till fram på småtimmarna. Ja, den tidpunkten är i och för sig inte så ovanlig för mig att lägga mig på, men jag stiger ändå upp hyfsat tidigt.
Nu var det hemskheterna här i länet som fångade mitt intresse.
Bland annat var det skildringar från Halahults offerkälla som jag besökte förra året. Tänk om jag då hade vetat vad som hade utspelat sig där!
Det var tydligen inte bara djur som offrades, detta var en senare sedvänja, utan från början vad det människor, och det skulle helst vara människor av rang som hövdingen eller hövdingens söner.
Det fanns en särskild urholkning i stenen där blodet samlades upp! Iiiihhh!
Att sitta och läsa sådant mitt i natten fick mig faktiskt att få kalla kårar längst ryggraden.
Igår när jag var ute och provåkte turen jag ska guida på i nästa vecka stod vi, tre stycken inflyttade, och talade om Blekinge. Vi var alla överens om en sak; här lever man mycket påtagligt i historien. Man blir så medveten hela tiden om att man går på historisk mark.
Tänk bara att när man stiger av tåget i Bräkne-Hoby är något av det närmaste till stationen den pestkyrkogård, som ligger vid järnvägen. Här begravdes människor vid pesten 1710-1711, som tog en stor del av byns befolkning.
Historiens vingslag finns över oss hela tiden som en påminnelse om att vi har vår stund på jorden och att efter oss kommer andra som inte ska veta vilka de flesta av oss var.
Det känns rätt så skönt, tycker jag!
Kyrkan i Bräkne-Hoby som just nu restaureras.
tisdag 28 augusti 2012
Inte planerade/planterade
Ibland växer det blommor, där man inte har planterat dem.
Idag har jag under tre timmar provåkt inför en guidning nästa vecka ute i de populära fisketrakterna.
Du är fin, eller?
Vad är det som får människor att tro att den som vräker ur sig den värsta dyngan om andra i Svenska kyrkan är den som har mest rätt och den som är mest troende?
Jag har slutat kommentera på ölandsprästens blogg, där jag en gång kom i kontakt med LFL. Anledningen är att jag många gånger har blivit ytterst oförskämt personligt påhoppad, när jag själv har skrivit i allmänna ordalag. Dessutom tycker jag att hans blogg är tråkig, så jag orkar sällan läsa allt som skrivs. Men jag brukar titta igenom inläggen och kommentarerna snabbt.
Det finns saker som han skriver som jag kan hålla med om, men det mesta är någon sorts intellektuellt översittarhackande på andra inom Svenska kyrkan, där han sätter sig själv högst,vilket verkar vara till för speciellt invigda, som nog också anser sig vara bättre än andra. Outstanding!
I hans jeremiader instämmer en och annan, som tycker att han är så fin och har så rätt. Det gäller ju att spela på rätt planhalva, när man också försöker skapa sig en egen identitet.
Därför kan man uppleva det som befriande när någon vågar säga det man kan tycka är sanningen, nämligen att han med sin livsstil kanske inte är rätta personen att sätta sig på sina höga hästar och göra ner andra!
Man måste nämligen vara trovärdig i sitt eget liv också, för att få aktning och bli trodd. Annars är man knappast något gott föredöme för andra.
Vilket givetvis inte är detsamma som att man ska idiotköra i äktenskap, där energin och glädjen har försvunnit för länge sedan. Men uppbrott ska nog inte upprepas gång på gång, inte bli till tema med variationer! I alla fall inte om man är präst!
Jag har slutat kommentera på ölandsprästens blogg, där jag en gång kom i kontakt med LFL. Anledningen är att jag många gånger har blivit ytterst oförskämt personligt påhoppad, när jag själv har skrivit i allmänna ordalag. Dessutom tycker jag att hans blogg är tråkig, så jag orkar sällan läsa allt som skrivs. Men jag brukar titta igenom inläggen och kommentarerna snabbt.
Det finns saker som han skriver som jag kan hålla med om, men det mesta är någon sorts intellektuellt översittarhackande på andra inom Svenska kyrkan, där han sätter sig själv högst,vilket verkar vara till för speciellt invigda, som nog också anser sig vara bättre än andra. Outstanding!
I hans jeremiader instämmer en och annan, som tycker att han är så fin och har så rätt. Det gäller ju att spela på rätt planhalva, när man också försöker skapa sig en egen identitet.
Därför kan man uppleva det som befriande när någon vågar säga det man kan tycka är sanningen, nämligen att han med sin livsstil kanske inte är rätta personen att sätta sig på sina höga hästar och göra ner andra!
Man måste nämligen vara trovärdig i sitt eget liv också, för att få aktning och bli trodd. Annars är man knappast något gott föredöme för andra.
Vilket givetvis inte är detsamma som att man ska idiotköra i äktenskap, där energin och glädjen har försvunnit för länge sedan. Men uppbrott ska nog inte upprepas gång på gång, inte bli till tema med variationer! I alla fall inte om man är präst!
måndag 27 augusti 2012
En blandad trädgård
Min trädgård har en blandning av planterade växter och dem som nu kommer fram mer och mer från den gamla skogstomten, som kommunen röjde allt ifrån, när tomten var köpt.
Här några självsådda blommor.
Subtila kränkningar i det lilla
Tänk på vad du gör dina medmänniskor! Det finns tusen sätt att få människor att känna sig kränkta och maktlösa.
Det är möjligt att jag med mitt bagage, av att ha känt mig fruktansvärt orättvist behandlad i ett jobb, har närmare till kränkthetskänslor än man vanligtvis har, men igår tyckte jag att droppen fick bägaren att rinna över.
För en tid sedan tog jag en heldagsguidning med mycket kort varsel. Det var hyggligt gjort, tyckte jag.Lika hyggligt är det inte att jag ännu, flera veckor efter denna, inte har sett röken av någon betalning för den.
Utebliven ersättning för något man har gjort kan verkligen få en att känna sig liten, trots att man har full rätt till sina pengar! Hur många människor råkar inte ut för sådant? (Nu vet jag ju ännu inte om pengarna kommer långt om länge, eller jag ska behöva gå vidare, för det är ganska mycket pengar det handlar om, men så här länge har jag aldrig väntat på ett arvode, och väntan känns nedvärderande, som om det inte är så noga med mig.)
Sedan fick jag ett konstigt mejl om att jag hade gjort en anmälan till en konferens, där jag hade beställt övernattning en natt. Någon övernattning skulle jag inte ha, och jag har kvar anmälningsblanketten i datorn, och där finns ingen som helst markering för övernattning. Men människan, som måste ha ändrat på blanketten, som inte alls hade det utseende min avsända anmälan har, insisterade på att jag hade gjort fel.
Vad gör man när man kan bevisa att man har gjort enligt sina avsikter, och sedan någon hela tiden påstår att man har gjort fel, trots att man kan visa svart på vitt med mejlet man har skickat?
Jag avanmälde mig!
Dessutom fick jag hela dagen ta emot mejl, där någon talade om för mig vilken gräslig människa jag är på olika sätt.
Det finns ett oändligt antal sätt att få andra människor att känna sig maktlösa och kränkta, i de mest löjliga, bagatellartade saker. Att inte få rätt, fastän man har rätt, är en av dessa varianter, som kan ge oss en stor trötthet och uppgivenhet.
Det är möjligt att jag med mitt bagage, av att ha känt mig fruktansvärt orättvist behandlad i ett jobb, har närmare till kränkthetskänslor än man vanligtvis har, men igår tyckte jag att droppen fick bägaren att rinna över.
För en tid sedan tog jag en heldagsguidning med mycket kort varsel. Det var hyggligt gjort, tyckte jag.Lika hyggligt är det inte att jag ännu, flera veckor efter denna, inte har sett röken av någon betalning för den.
Utebliven ersättning för något man har gjort kan verkligen få en att känna sig liten, trots att man har full rätt till sina pengar! Hur många människor råkar inte ut för sådant? (Nu vet jag ju ännu inte om pengarna kommer långt om länge, eller jag ska behöva gå vidare, för det är ganska mycket pengar det handlar om, men så här länge har jag aldrig väntat på ett arvode, och väntan känns nedvärderande, som om det inte är så noga med mig.)
Sedan fick jag ett konstigt mejl om att jag hade gjort en anmälan till en konferens, där jag hade beställt övernattning en natt. Någon övernattning skulle jag inte ha, och jag har kvar anmälningsblanketten i datorn, och där finns ingen som helst markering för övernattning. Men människan, som måste ha ändrat på blanketten, som inte alls hade det utseende min avsända anmälan har, insisterade på att jag hade gjort fel.
Vad gör man när man kan bevisa att man har gjort enligt sina avsikter, och sedan någon hela tiden påstår att man har gjort fel, trots att man kan visa svart på vitt med mejlet man har skickat?
Jag avanmälde mig!
Dessutom fick jag hela dagen ta emot mejl, där någon talade om för mig vilken gräslig människa jag är på olika sätt.
Det finns ett oändligt antal sätt att få andra människor att känna sig maktlösa och kränkta, i de mest löjliga, bagatellartade saker. Att inte få rätt, fastän man har rätt, är en av dessa varianter, som kan ge oss en stor trötthet och uppgivenhet.
Längtar till Italien
C.J. är i Assisi och lägger ut bilder på fb. Jag har nog passerat Assisi en gång 1963 sovande i en buss, tror jag. Var på bussresa med en väninna efter studenten med övernattningar på olika håll, och just där sov vi i bussen efter att ha varit ute hela natten. Tror jag att det var.
Det var en halvt galen resa med oss två blonda tjugoåringar som jagades av italienare överallt. Det var på den resan jag i Rom träffade den man som jag senare förlovade mig med.
I Neapel blev det så illa, när vi hade en hel hög killar efter oss, att vi fick gå in på en restaurang och ringa efter reseledaren. Så är det nog inte numera. Italienarna är säkert mera blasé och vana vid blondiner, äkta och färgade.
Eftersom jag fortfarande har kontakter i Italien får jag också rapporter därifrån ibland. Om den fruktansvärda värmen till exempel och om det politiska kaoset.
Jag var på väg att flytta ner 1966 när jag tvärnitade och stannade i Sverige och ganska snabbt gifte mig med en svensk. Tala om att förändra sin livsväg!
Men på något sätt bär jag en liten bit av Italien med mig i mitt hjärta. Minnena av åren när jag åkte ner till min italienske fästman har färgat mycket i mitt liv.
Många förhållanden i landet nu gör att jag förstår att jag nog inte hade trivts i landet, kanske främst också på grund av värmen, som jag tycker sämre och sämre om ju äldre jag har blivit.
Men kulturen, historien, atmosfären, husen, restaurangerna, det mjuka kvällsmörkret och känslan av att man befinner sig i nuet utan att hetsa inför en eventuell framtid, allt detta saknar jag fortfarande.
En dag ska jag åka ner igen...
och på allvar återvända till mitt konsthistoriska jag...
Det var en halvt galen resa med oss två blonda tjugoåringar som jagades av italienare överallt. Det var på den resan jag i Rom träffade den man som jag senare förlovade mig med.
I Neapel blev det så illa, när vi hade en hel hög killar efter oss, att vi fick gå in på en restaurang och ringa efter reseledaren. Så är det nog inte numera. Italienarna är säkert mera blasé och vana vid blondiner, äkta och färgade.
Eftersom jag fortfarande har kontakter i Italien får jag också rapporter därifrån ibland. Om den fruktansvärda värmen till exempel och om det politiska kaoset.
Jag var på väg att flytta ner 1966 när jag tvärnitade och stannade i Sverige och ganska snabbt gifte mig med en svensk. Tala om att förändra sin livsväg!
Men på något sätt bär jag en liten bit av Italien med mig i mitt hjärta. Minnena av åren när jag åkte ner till min italienske fästman har färgat mycket i mitt liv.
Många förhållanden i landet nu gör att jag förstår att jag nog inte hade trivts i landet, kanske främst också på grund av värmen, som jag tycker sämre och sämre om ju äldre jag har blivit.
Men kulturen, historien, atmosfären, husen, restaurangerna, det mjuka kvällsmörkret och känslan av att man befinner sig i nuet utan att hetsa inför en eventuell framtid, allt detta saknar jag fortfarande.
En dag ska jag åka ner igen...
och på allvar återvända till mitt konsthistoriska jag...
Spanska trappan i Rom och Trinità dei Monti
söndag 26 augusti 2012
En värdig vigning och en människa bakom
Idag såg jag på biskopsvigningen av Åke Bonnier på webben. Givetvis var det min gamle ordförande, ärkebiskopen, som ledde den. Han var riktigt klok i sin predikan idag! Men så var ju också temat och texterna tacksamma; Friheten i Kristus.
När jag såg den blivande biskopen stå där ensam framför altaret i väntan på sin vigning, tänkte jag att så ensam är man nog många gånger i det ämbete som väntar honom, och så ensamma är många, många människor i höga positioner. Det blåser kallt på höjderna.
Åke Bonnier med sin progressiva framtoning kommer säkert inte alltid att blåsa i medvind. Må Gud kännas närvarande för honom i hans viktiga uppgifter!
Annars har dagen känts mest eländig. Ett värkande knä och en svullen fot har idag också gjort att jag hållit mig inne för att försöka läka eländet. Det är någon sorts ledband runt knäet som smärtar när de blir överansträngda. Igår kunde jag knappast gå.
Livet känns låst. Här skulle det nog också behöva öppnas upp, som det sades i dagens predikan!
När jag såg den blivande biskopen stå där ensam framför altaret i väntan på sin vigning, tänkte jag att så ensam är man nog många gånger i det ämbete som väntar honom, och så ensamma är många, många människor i höga positioner. Det blåser kallt på höjderna.
Åke Bonnier med sin progressiva framtoning kommer säkert inte alltid att blåsa i medvind. Må Gud kännas närvarande för honom i hans viktiga uppgifter!
Annars har dagen känts mest eländig. Ett värkande knä och en svullen fot har idag också gjort att jag hållit mig inne för att försöka läka eländet. Det är någon sorts ledband runt knäet som smärtar när de blir överansträngda. Igår kunde jag knappast gå.
Livet känns låst. Här skulle det nog också behöva öppnas upp, som det sades i dagens predikan!
Nu störtdyker Socialdemokraterna
Som väntat av många av oss har nu nedgången för S börjat med full fart genom en störtdykning i opinionsmätningarna.
Så klart! Man måste ha en politik värd namnet att komma med, man måste kunna formulera lösningar på samhälleliga problem, man måste ha samarbetspartier som har förklarat sig villiga att samarbeta med en. Det finns, vad jag vet, idag inget röd-grönt samarbete, vilket en del inom S hävdar, när de påstår att de röd-gröna leder. Vilka röd-gröna?
Och sist, men inte minst, så måste man ha kompetenta personer i partiet. En del av oss gissar att sådana fortfarande saknas, och vi har ju också sett att några av de mest kvalificerade har lämnat skutan åt sitt öde. Och ödet blir nog att ännu en gång vara just ett oppositionsparti!
En annan sak, som jag tror förvirrar många, är dessa s-bloggar där man inte vet vilka det är som faktiskt representerar partiet och som har inflytande där.
Nog tycker många, i likhet med Fredrik Reinfeldt, att S:s nye partiledare har tagit lång tid på sig för att säga ingenting.
Så klart! Man måste ha en politik värd namnet att komma med, man måste kunna formulera lösningar på samhälleliga problem, man måste ha samarbetspartier som har förklarat sig villiga att samarbeta med en. Det finns, vad jag vet, idag inget röd-grönt samarbete, vilket en del inom S hävdar, när de påstår att de röd-gröna leder. Vilka röd-gröna?
Och sist, men inte minst, så måste man ha kompetenta personer i partiet. En del av oss gissar att sådana fortfarande saknas, och vi har ju också sett att några av de mest kvalificerade har lämnat skutan åt sitt öde. Och ödet blir nog att ännu en gång vara just ett oppositionsparti!
En annan sak, som jag tror förvirrar många, är dessa s-bloggar där man inte vet vilka det är som faktiskt representerar partiet och som har inflytande där.
Nog tycker många, i likhet med Fredrik Reinfeldt, att S:s nye partiledare har tagit lång tid på sig för att säga ingenting.
lördag 25 augusti 2012
Ondskans värsta skepnad
Det har inte hänt mig ofta, men det har hänt ett par gånger i mitt liv att jag har gjort något för att glädja någon och fått en fruktansvärd, negativ kritik för detta.
När ens omtanke vänds till misstänksamhet och paranoia, och det som man har gjort i bästa välmening blir till hemska, helt förvridna, negativa handlingar då står man där, snopen och tillintetgjord och begriper inte ett dugg.
Bara en sak förstår jag; här är djävulen i full fart! Verkligen!
Då måste man fly under devisen; Bättre fly än illa fäkta!
Bara en sak förstår jag; här är djävulen i full fart! Verkligen!
Då måste man fly under devisen; Bättre fly än illa fäkta!
Från andra sidan
Blev onekligen en aning skakad för en stund sedan när jag hittade ett fb-inlägg från en avliden släkting!
Vi är flera som inte har plockat bort hans fb-sida, men här var det tydligen någon "Superettan" som skickat ut om fotbollstips, tror jag det var. Men hur kan det komma vidare från någons fb-sida med innehavarens namn som avsändare - någon som är död sedan två år?
Vi är flera som inte har plockat bort hans fb-sida, men här var det tydligen någon "Superettan" som skickat ut om fotbollstips, tror jag det var. Men hur kan det komma vidare från någons fb-sida med innehavarens namn som avsändare - någon som är död sedan två år?
Dubbla identiteter
Det är egentligen inte så lätt idag med hela denna cybervärld att svara på frågan om vem en människa är. För vem är man egentligen?
Nätet har en skrämmande förmåga att kunna ge människor en helt annan identitet än vad människan kanske har i verkligheten.
Du kan vara en person där vid tangentbordet och en helt annan i din rumsliga vardag.
Möjligheterna att bluffa och låtsas ha andra värderingar och annan moral är oändliga! Det kan vara svårt för omgivningen att verkligen ta in denna insikt, även om man vet hur omständigheterna runt en person egentligen ser ut.
Jag tänker på Anders Breivik som nu ska sitta i fängelse i många år, ja kanske resten av sitt liv. Men med en dator!
Tänk vilka enorma möjligheter han kommer ha att skapa sig ett liv i cybervärlden och att påverka där! Om inte de som fattar besluten om hans vistelse ser upp!
Nätet har en skrämmande förmåga att kunna ge människor en helt annan identitet än vad människan kanske har i verkligheten.
Du kan vara en person där vid tangentbordet och en helt annan i din rumsliga vardag.
Möjligheterna att bluffa och låtsas ha andra värderingar och annan moral är oändliga! Det kan vara svårt för omgivningen att verkligen ta in denna insikt, även om man vet hur omständigheterna runt en person egentligen ser ut.
Jag tänker på Anders Breivik som nu ska sitta i fängelse i många år, ja kanske resten av sitt liv. Men med en dator!
Tänk vilka enorma möjligheter han kommer ha att skapa sig ett liv i cybervärlden och att påverka där! Om inte de som fattar besluten om hans vistelse ser upp!
fredag 24 augusti 2012
Ett vänligt ord
Jag hade inte tänkt att skriva i helgen, men efter att ha läst lite på vissa bloggar vill jag skriva några saker.
Vi har en tendens att hitta problem i strukturer och i det politiska systemet. Men för medmänniskan är det inte detta som skapar ett dåligt eller gott liv.
I min minnesbok (vad heter det?) från min barndom har en moster skrivit
"En vänligt ord kan göra under..." En psalm tror jag att det är.
Så är det ju. Det är de vänliga orden, det positiva bemötandet, den varma handen som bär oss. Det vardagliga, det nära, som gör att man även kan uthärda under tuffa villkor. De hårda och kalla orden dödar oss.
Låt oss stiga ner från strukturerna till det personliga mötet. Vänliga lärare, snälla elever, kärleksfulla föräldrar och barn, ett leende till medmänniskan du möter. Där möter vi Guds kärlek!
Det är därför så viktigt att vi själva befinner oss i goda sammanhang så att vi orkar ge de varma händerna!
Trevlig helg- igen!
Vi har en tendens att hitta problem i strukturer och i det politiska systemet. Men för medmänniskan är det inte detta som skapar ett dåligt eller gott liv.
I min minnesbok (vad heter det?) från min barndom har en moster skrivit
"En vänligt ord kan göra under..." En psalm tror jag att det är.
Så är det ju. Det är de vänliga orden, det positiva bemötandet, den varma handen som bär oss. Det vardagliga, det nära, som gör att man även kan uthärda under tuffa villkor. De hårda och kalla orden dödar oss.
Låt oss stiga ner från strukturerna till det personliga mötet. Vänliga lärare, snälla elever, kärleksfulla föräldrar och barn, ett leende till medmänniskan du möter. Där möter vi Guds kärlek!
Det är därför så viktigt att vi själva befinner oss i goda sammanhang så att vi orkar ge de varma händerna!
Trevlig helg- igen!
Guds verk
Jag försöker återhämta mig genom att fokusera på det uppbyggliga i livet och inte fastna i allehanda negativa problemspiraler.
Dem kan andra få stå för nu! Det finns så många som hjärtans gärna lyfter fram djävulens spel i samtiden.
Måste vi inte som kristna visa på Guds verk?
Trevlig helg!
Dem kan andra få stå för nu! Det finns så många som hjärtans gärna lyfter fram djävulens spel i samtiden.
Måste vi inte som kristna visa på Guds verk?
Trevlig helg!
Fel på diagnoserna?
Är tiden ur led?
Hur kan en person som stänger in sig och väntar på en invasion av muslimer mitt i fredstid, far ut och sätter en bomb i regeringskansliet och därefter åker ut iklädd polisuniform och tar död på en massa oskyldiga ungdomar
BETRAKTAS SOM NORMAL?
Är det inte fel på diagnoserna?
Hur kan en person som stänger in sig och väntar på en invasion av muslimer mitt i fredstid, far ut och sätter en bomb i regeringskansliet och därefter åker ut iklädd polisuniform och tar död på en massa oskyldiga ungdomar
BETRAKTAS SOM NORMAL?
Är det inte fel på diagnoserna?
torsdag 23 augusti 2012
Vad händer bakom ryggen?
Igår guidade jag för andra gången den här säsongen tyska högstadieungdomar. Den förra gruppen var så otroligt disciplinerad och lyssnade hela tiden uppmärksamt, så jag var förvånad. Sedan tänkte jag på att lärarna, fyra stycken, satt strategiskt placerade i bussen, både bak och fram.
Igår satt båda fram.
Vad skönt det är i sådana lägen att ha lite erfarenheter, som jag ju faktiskt har av högstadieungdomar i den åldern. Man vet aldrig vad som händer bakom ryggen om man exempelvis står och skriver på tavlan med ryggen mot dem.
Jag glömmer aldrig hur en kollega- mycket slank och söt- berättade att en elev hade sagt
-Vilken söt liten häck du har!
Det var garanterat menat som en vänlighet!
Att sitta i en buss längst fram med ryggen mot gruppen och tala i en mikrofon kräver att gruppen är jättedisciplinerad om de ska lyssna.
Jag insåg faran och ändrade modell. Talade minimalt under färd, reste mig upp när vi hade stannat till och talade vänd till gruppen.
Det hade effekt! De satt alldeles tysta och lyssnade!
Hoppas de fick något med sig hem av minnen från dagen! Det är så fint att se ungdomar sitta en stund och titta ut över havet och springa runt och fotografera varandra.
Jag hörde inte till de lärare som tyckte att tonåringar var besvärliga- även om de givetvis är det ibland i skolan- jag tyckte att de var så härliga!
Igår satt båda fram.
Vad skönt det är i sådana lägen att ha lite erfarenheter, som jag ju faktiskt har av högstadieungdomar i den åldern. Man vet aldrig vad som händer bakom ryggen om man exempelvis står och skriver på tavlan med ryggen mot dem.
Jag glömmer aldrig hur en kollega- mycket slank och söt- berättade att en elev hade sagt
-Vilken söt liten häck du har!
Det var garanterat menat som en vänlighet!
Att sitta i en buss längst fram med ryggen mot gruppen och tala i en mikrofon kräver att gruppen är jättedisciplinerad om de ska lyssna.
Jag insåg faran och ändrade modell. Talade minimalt under färd, reste mig upp när vi hade stannat till och talade vänd till gruppen.
Det hade effekt! De satt alldeles tysta och lyssnade!
Hoppas de fick något med sig hem av minnen från dagen! Det är så fint att se ungdomar sitta en stund och titta ut över havet och springa runt och fotografera varandra.
Jag hörde inte till de lärare som tyckte att tonåringar var besvärliga- även om de givetvis är det ibland i skolan- jag tyckte att de var så härliga!
Bilden är från Utsikten i Karlskrona
onsdag 22 augusti 2012
tisdag 21 augusti 2012
måndag 20 augusti 2012
Ord, ord, ord...
Jag tog bort mina inlägg om tron.
Om allt som man säger ska vägas, mätas och diskuteras orkar man till slut inte säga någonting. Man tiger och stryker det man redan har skrivit!
Det skulle aldrig falla mig in att prenumerara på DN eller SvD. Så stor tilltro har jag inte till journalisternas ordharanger. Jag kan gott leva utan reportrarnas (och en del andras) ändlösa inlägg där.
Kanske borde vi alla ha vissa ordfria dagar. Jag tror att våra insikter kanske skulle växa mera i tystnad, fri från ordproduktion ibland.
Om allt som man säger ska vägas, mätas och diskuteras orkar man till slut inte säga någonting. Man tiger och stryker det man redan har skrivit!
Det skulle aldrig falla mig in att prenumerara på DN eller SvD. Så stor tilltro har jag inte till journalisternas ordharanger. Jag kan gott leva utan reportrarnas (och en del andras) ändlösa inlägg där.
Kanske borde vi alla ha vissa ordfria dagar. Jag tror att våra insikter kanske skulle växa mera i tystnad, fri från ordproduktion ibland.
Planteringen i Brunnsparken.
.
söndag 19 augusti 2012
Tillväxt
Det här blir ett superkort inlägg.
Jag tror att vi ska låta Gud växa i våra hjärtan och inte främst i våra huvuden!
Jag tror att vi ska låta Gud växa i våra hjärtan och inte främst i våra huvuden!
lördag 18 augusti 2012
Vad händer här nu då?
Jag undrar vad som händer i mitt hus just nu. När jag hade ätit glass såg jag att frysen, som ju ska hålla -18 grader (Var hittar man tecknet för grader på datorn?) bara var -14. Försökte reglera detta, men den blev varmare och varmare; 12, 11 och sedan rasande fort bara minus en grad.
Då började jag laga till kyckling som jag hade i den, för den ville jag inte skulle gå förlorad.
Sedan vet jag inte vad som hände för plötsligt sjönk temperaturen igen och blev -2,3,4,5,6,7,8,9,10. Då öppnade jag dörren och tog glass, och då steg den till minus nio grader. Nu vet jag inte vad som händer.
Ja, så kan ju livet också vara, tänkte jag. Man sjunker och sjunker och måste ibland på något sätt nå botten för att kunna stiga på nytt. Men då gäller det att inte hasta för mycket, för då kan det haka upp sig.
Tänk, jag är nog förstörd av mina litteratur- och konsthistoriestudier, när jag till och med kan hitta symbolik i en frys som krånglar!
Då började jag laga till kyckling som jag hade i den, för den ville jag inte skulle gå förlorad.
Sedan vet jag inte vad som hände för plötsligt sjönk temperaturen igen och blev -2,3,4,5,6,7,8,9,10. Då öppnade jag dörren och tog glass, och då steg den till minus nio grader. Nu vet jag inte vad som händer.
Ja, så kan ju livet också vara, tänkte jag. Man sjunker och sjunker och måste ibland på något sätt nå botten för att kunna stiga på nytt. Men då gäller det att inte hasta för mycket, för då kan det haka upp sig.
Tänk, jag är nog förstörd av mina litteratur- och konsthistoriestudier, när jag till och med kan hitta symbolik i en frys som krånglar!
fredag 17 augusti 2012
Privat hederlighet och offentligt moralförfall
Det sägs att vi svenskar har blivit mindre toleranta mot svartjobb och att vi är noggrannare nu att betala våra skatter. Skönt att vår moral ökar i en del avseenden, trots att gamla damer blir rånade på sina guldhalsband mitt på ljusa dagen och mitt i stan eller på kyrkogården.
Hela samhället bygger ju på att vi kan ha förtroende för varandra. När poliser stjäl intagnas inlämnade gods då skakar vårt samhällsförtroende. Eller när statliga verk festar upp skattepengar för stora summor.
För någon tid sedan skrev jag om hur viktigt det är att man kan lita på människor som man har affärer med eller jobbar med. Man måste tro att man får de pengar man har rätt till.
Just nu har jag tydligen problem att få in pengar från ett reseföretag. Det känns inte alls bra när människor sviker ens förtroende eller dröjer med att betala när man, enligt uppgift, har gjort ett bra jobb.
Igår kunde vi läsa att i Italien hade man en större tillit till samhället i norra delen av landet än i den södra delen, där man mestadels bara litade på familj, släkt och de närmaste vännerna.
Ju äldre jag har blivit desto mera har jag insett hur viktig hederligheten är, både vad gäller pengar och vad gäller våra relationer.
Man måste försöka ha rent mjöl i sina påsar, annars förstör man både för sig själv och för andra.
Ingen vinner på lögner, falskhet och svikna löften.
Det finns situationer där man själv har ansvaret och som man till fullo kan behärska, och det finns situationer som man hamnar i utan att man har velat detta.
Men i båda fallen måste man försöka spela med så öppna kort som möjligt. Det tror jag att alla vinner på i längden.
Hela samhället bygger ju på att vi kan ha förtroende för varandra. När poliser stjäl intagnas inlämnade gods då skakar vårt samhällsförtroende. Eller när statliga verk festar upp skattepengar för stora summor.
För någon tid sedan skrev jag om hur viktigt det är att man kan lita på människor som man har affärer med eller jobbar med. Man måste tro att man får de pengar man har rätt till.
Just nu har jag tydligen problem att få in pengar från ett reseföretag. Det känns inte alls bra när människor sviker ens förtroende eller dröjer med att betala när man, enligt uppgift, har gjort ett bra jobb.
Igår kunde vi läsa att i Italien hade man en större tillit till samhället i norra delen av landet än i den södra delen, där man mestadels bara litade på familj, släkt och de närmaste vännerna.
Ju äldre jag har blivit desto mera har jag insett hur viktig hederligheten är, både vad gäller pengar och vad gäller våra relationer.
Man måste försöka ha rent mjöl i sina påsar, annars förstör man både för sig själv och för andra.
Ingen vinner på lögner, falskhet och svikna löften.
Det finns situationer där man själv har ansvaret och som man till fullo kan behärska, och det finns situationer som man hamnar i utan att man har velat detta.
Men i båda fallen måste man försöka spela med så öppna kort som möjligt. Det tror jag att alla vinner på i längden.
torsdag 16 augusti 2012
Att spela är att tro och hoppas
En av mina äldsta väninnor (sedan vi var elva år gamla) kunde inte fatta att jag spelade. Det hade hon aldrig trott. Men det gör jag. Totaldisciplinerat och för samma summa varje månad.
Detta är ett sätt att faktiskt ha en möjlighet, som inte finns annars, till ett helt annat liv- för NÅGON vinner faktiskt.
Jag kör samma rader på Lotto år ut och år in och vinner givetvis småvinster; fyra rätt, fem rätt någon gång, två rätt på Joker och några gånger tre rätt på Joker.
Det högsta jag har vunnit på Lotto är 3000 kronor, det tyckte jag var jättebra den gången.
Och det högsta jag överhuvudtaget har vunnit på spel i mitt liv är 5000 kronor, just när jag bestämt mig för att gå i pension.
Men jag känner flera som har vunnit stora summor, så det händer ju att man gör det.
Just nu har jag vunnit två extra lotter i två (välgörenhets) spel som jag är med i.
Möjligheten är värd den summa spelandet kostar mig. Lite får jag tillbaka. En dag har jag kanske inte längre råd, men spelandet kommer inte att bortprioriteras först, om ekonomin blir skral.
Vi måste ha drömmar och känna att livet inte totalt saknar möjligheter till förändringar. För vem tror på bokutgivningar när man inte redan är kändis, inte f d alkholist, inte f d prostituerad och inte har suttit i fängelse? Vem är intresserad av en helt vanlig människa som dessutom nekar ta död på någon i sina manus?
Detta är ett sätt att faktiskt ha en möjlighet, som inte finns annars, till ett helt annat liv- för NÅGON vinner faktiskt.
Jag kör samma rader på Lotto år ut och år in och vinner givetvis småvinster; fyra rätt, fem rätt någon gång, två rätt på Joker och några gånger tre rätt på Joker.
Det högsta jag har vunnit på Lotto är 3000 kronor, det tyckte jag var jättebra den gången.
Och det högsta jag överhuvudtaget har vunnit på spel i mitt liv är 5000 kronor, just när jag bestämt mig för att gå i pension.
Men jag känner flera som har vunnit stora summor, så det händer ju att man gör det.
Just nu har jag vunnit två extra lotter i två (välgörenhets) spel som jag är med i.
Möjligheten är värd den summa spelandet kostar mig. Lite får jag tillbaka. En dag har jag kanske inte längre råd, men spelandet kommer inte att bortprioriteras först, om ekonomin blir skral.
Vi måste ha drömmar och känna att livet inte totalt saknar möjligheter till förändringar. För vem tror på bokutgivningar när man inte redan är kändis, inte f d alkholist, inte f d prostituerad och inte har suttit i fängelse? Vem är intresserad av en helt vanlig människa som dessutom nekar ta död på någon i sina manus?
Bästa sättet att hyllas av andra?
För en del år sedan blev jag urförbannad på en kulturpolitiker här i stan som inför ett möte med hög röst talade sexistiskt nedsättande om en av våra största författare.
Pressen fick nys om historien, och det blev stora rubriker. För mig var sakfrågan det viktiga.
Döm om min förvåning när detta utlöste en massa påhopp på personen ifråga om alla möjliga och omöjliga saker. Och jag fick givetvis "Dagens ros" för min kritik.
Det säkraste du kan göra om du vill ha människors gunst är att starkt kritisera någon annan. Då hänger folk på. Ju mera mobbningslik situationen blir desto säkrare är din popularitet.
Troligtvis är det därför som man kan bli språkrör för ett missnöje inom Svenska kyrkan. Flera frustrerade (och olyckliga?) personer täcker över sig och stämmer in och får luftat sina aggressioner. Ja, sedan finns det ju de som älskar att se sitt eget namn överallt och som sprider ut varje steg de tar och har tagit i livet på så många bloggar de kommer åt.
Men detta är kanske enda sättet att synas, vem vet.
Det där med mobben, vare sig det är i verkligheten eller i cybervärlden, är faktiskt mycket obehagligt och säger kanske en hel del om avarterna i den mänskliga naturen.
Skapad av Gud till hans avbild???
Ånej, här är det nog Fans strängar som det spelas på! För detta är hans mycket välkända melodier!
Pressen fick nys om historien, och det blev stora rubriker. För mig var sakfrågan det viktiga.
Döm om min förvåning när detta utlöste en massa påhopp på personen ifråga om alla möjliga och omöjliga saker. Och jag fick givetvis "Dagens ros" för min kritik.
Det säkraste du kan göra om du vill ha människors gunst är att starkt kritisera någon annan. Då hänger folk på. Ju mera mobbningslik situationen blir desto säkrare är din popularitet.
Troligtvis är det därför som man kan bli språkrör för ett missnöje inom Svenska kyrkan. Flera frustrerade (och olyckliga?) personer täcker över sig och stämmer in och får luftat sina aggressioner. Ja, sedan finns det ju de som älskar att se sitt eget namn överallt och som sprider ut varje steg de tar och har tagit i livet på så många bloggar de kommer åt.
Men detta är kanske enda sättet att synas, vem vet.
Det där med mobben, vare sig det är i verkligheten eller i cybervärlden, är faktiskt mycket obehagligt och säger kanske en hel del om avarterna i den mänskliga naturen.
Skapad av Gud till hans avbild???
Ånej, här är det nog Fans strängar som det spelas på! För detta är hans mycket välkända melodier!
Att gå i sirap
När man befinner sig i en situation som känns fullständigt omöjlig kan man starkt uppleva att man går som i sirap.
För mig är sådana tillstånd högst fysiskt påtagliga. Hela livet blir liksom låst.
Går man länge i det tillståndet tror jag att det kan vara ganska farligt för en både mentalt och rent fysiskt. Det tär på kroppen.
Tillståndet blir som att ha frusen is inom sig och vänta på en islossning som aldrig kommer.
Förra veckan skrev jag noveller. Det bara rann till oupphörligt, och plötsligt kändes det som om det språk som nästan känts fånget kom loss.
Så skulle kanske livet också kunna komma loss...Vem vet?
Om Gud vill...
För mig är sådana tillstånd högst fysiskt påtagliga. Hela livet blir liksom låst.
Går man länge i det tillståndet tror jag att det kan vara ganska farligt för en både mentalt och rent fysiskt. Det tär på kroppen.
Tillståndet blir som att ha frusen is inom sig och vänta på en islossning som aldrig kommer.
Förra veckan skrev jag noveller. Det bara rann till oupphörligt, och plötsligt kändes det som om det språk som nästan känts fånget kom loss.
Så skulle kanske livet också kunna komma loss...Vem vet?
Om Gud vill...
Mörrumsän vid Laxens hus.
Fäller drömmen alltid masken...
Jag vaknade ovanligt tidigt, förmodligen beroende på att jag de senaste nätterna har lagt mig tidigare än vanligt, för normalt är jag en riktig nattsuddare. Så jag har både ätit frukost och hunnit titta i tidningen nu.
Då dök det upp några ord från gamla dikter i mitt huvud
(---)
fäller drömmen alltid masken och blir du
som i smärta glider från mig
för att åter komma åter
för att åter komma till mig
mer och mer inom oss, mer och mera du.
(ur Arioso av Erik Lindegren)
och så tänkte jag på Karin Boyes dikt "Ja visst gör det ont"
(---)
Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den den tillit
som skapar världen.
Mina muslimska elevers föräldrar brukade säga
"Om Gud vill!"
För Gud kan man inget dölja.
Och en del människor kan man urskilja vilken täckmantel de än bär! Man vet.
Då dök det upp några ord från gamla dikter i mitt huvud
(---)
fäller drömmen alltid masken och blir du
som i smärta glider från mig
för att åter komma åter
för att åter komma till mig
mer och mer inom oss, mer och mera du.
(ur Arioso av Erik Lindegren)
och så tänkte jag på Karin Boyes dikt "Ja visst gör det ont"
(---)
Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den den tillit
som skapar världen.
Mina muslimska elevers föräldrar brukade säga
"Om Gud vill!"
För Gud kan man inget dölja.
Ibland handlar det om att vara modig och sann! Utan mask!
onsdag 15 augusti 2012
För fin för kyrkan!
De senaste åren har jag faktiskt fått nya insikter dels i diskussionerna som förs av folk i kyrkan, under anonym täckmantel, och dels har jag fått insikten att det faktiskt finns folk som påstår sig vara troende, men som inte kan gå i kyrkan längre för de är alldeles för fina och för rättroende för detta! Det är säkert så att prästerna inte är värdiga att ge dem nattvarden och att de andra runt omkring dem inte har samma ädla och rätta tro. Så de stannar hemma!
Nog finns det avarter överallt, eller hur!? Men så tycker jag att om man ska sätta sig själv i gräddfil då ska man också vara värdig en sådan genom det liv man lever och har levt! Folk låter sig nog inte duperas hur mycket som helst!
Nog finns det avarter överallt, eller hur!? Men så tycker jag att om man ska sätta sig själv i gräddfil då ska man också vara värdig en sådan genom det liv man lever och har levt! Folk låter sig nog inte duperas hur mycket som helst!
Mina andra liv någon annanstans
Jo, jag är lite fascinerad av Facebook, inte minst av möjligheten att hitta människor från andra sammanhang som man har varit i eller människor som man har träffat på, till exempel på nätet.
Jag håller min fb mycket begränsad och har man exempelvis 1000 "vänner", då vill inte jag vara där. Det ska vara lite exklusivt, tycker jag, väl valda fb-vänner.
För en stund sedan var jag inne och tittade på en sida som en kvinna från mitt förflutna har. Ja, hon finns fortfarande kvar i sammanhang där jag också är, men vi ses inte så ofta. Där hittar jag dem, flera av människorna från en ganska lång period i mitt liv, då jag ingick i deras sammanhang. Det är för mig så konstigt att tänka mig att vissa människor, som jag har arbetat tillsammans med eller bott nära, finns kvar där år efter år, medan jag själv frivilligt eller ofrivilligt har lyft och flugit iväg någon annanstans.
Ibland gör jag små nostalgitrippar. När jag är i Malmö åker jag ut och tittar på mitt gamla föräldrahem och på mina mostrars gamla hus, och på vägen förbi Hjärup kör jag ibland in i byn och förbi huset vi hade som gifta. När jag kör till Stockholm svänger jag någon gång in i Oskarshamn. Och i Stockholm åker jag till Flemingsberg och tittar på höghuset där vi bodde, min dotter och jag, eller jag åker ut till barndomens badplats vid Drevviken.
Olika perioder i mitt liv, inbördes helt olika varandra, där jag på alla ställena har lämnat kvar en bit av mitt hjärta.
Jag håller min fb mycket begränsad och har man exempelvis 1000 "vänner", då vill inte jag vara där. Det ska vara lite exklusivt, tycker jag, väl valda fb-vänner.
För en stund sedan var jag inne och tittade på en sida som en kvinna från mitt förflutna har. Ja, hon finns fortfarande kvar i sammanhang där jag också är, men vi ses inte så ofta. Där hittar jag dem, flera av människorna från en ganska lång period i mitt liv, då jag ingick i deras sammanhang. Det är för mig så konstigt att tänka mig att vissa människor, som jag har arbetat tillsammans med eller bott nära, finns kvar där år efter år, medan jag själv frivilligt eller ofrivilligt har lyft och flugit iväg någon annanstans.
Ibland gör jag små nostalgitrippar. När jag är i Malmö åker jag ut och tittar på mitt gamla föräldrahem och på mina mostrars gamla hus, och på vägen förbi Hjärup kör jag ibland in i byn och förbi huset vi hade som gifta. När jag kör till Stockholm svänger jag någon gång in i Oskarshamn. Och i Stockholm åker jag till Flemingsberg och tittar på höghuset där vi bodde, min dotter och jag, eller jag åker ut till barndomens badplats vid Drevviken.
Olika perioder i mitt liv, inbördes helt olika varandra, där jag på alla ställena har lämnat kvar en bit av mitt hjärta.
Meningslös ihärdighet
Jag har skrivit det förr, och jag skriver det igen, jag är ingen bloggmänniska på det sättet att jag sitter och far runt på allehanda bloggar. De få bloggar jag följer är lätt räknade.
Men till dem jag följer hör några bloggar som präster, teologer och en nybliven biskop har.
Ibland undrar jag om det är all världens frustrerade människor som samlas på vissa håll, för det är ett ständigt kvirrande.
På en arbetsplats där jag var hade man en ytterst konstig kultur. De anställda försökte hela tiden driva saker som var till deras egen fördel, ibland helt emot styrelsens intentioner och till och med beslut. Detta resulterade också i att när beslut var fattade kunde man hålla på att manipulera och ringa till styrelseledamöter som man kände för att styrelsen skulle riva upp beslutet igen. Givetvis var detta både tröttande och irriterande. Sedan borde naturligtvis styrelsen ha satt ner foten mycket förr och stoppat ofoget.
På samma sätt finns det en grupp inom Svenska kyrkan som fortfarande, så gott som dagligen, håller på och älter beslutet från 1958 (!) då prästämbetet öppnades även för kvinnor. Det är helt makalöst! Fast man kan kanske misstänka att en och annan av dem börjar bli ordenligt senil. Med ålderns rätt!
Men till dem jag följer hör några bloggar som präster, teologer och en nybliven biskop har.
Ibland undrar jag om det är all världens frustrerade människor som samlas på vissa håll, för det är ett ständigt kvirrande.
På en arbetsplats där jag var hade man en ytterst konstig kultur. De anställda försökte hela tiden driva saker som var till deras egen fördel, ibland helt emot styrelsens intentioner och till och med beslut. Detta resulterade också i att när beslut var fattade kunde man hålla på att manipulera och ringa till styrelseledamöter som man kände för att styrelsen skulle riva upp beslutet igen. Givetvis var detta både tröttande och irriterande. Sedan borde naturligtvis styrelsen ha satt ner foten mycket förr och stoppat ofoget.
På samma sätt finns det en grupp inom Svenska kyrkan som fortfarande, så gott som dagligen, håller på och älter beslutet från 1958 (!) då prästämbetet öppnades även för kvinnor. Det är helt makalöst! Fast man kan kanske misstänka att en och annan av dem börjar bli ordenligt senil. Med ålderns rätt!
tisdag 14 augusti 2012
Rejält trött
Först tjafs med en man från ett reseföretag, som totalt hade missuppfattat mig. Och sedan stadsvandring i Bergslagen i Ronneby ikväll med besök i Heliga kors kyrka och med skådespelare, som gestaltade kända figurer från Ronnebys förflutna.
Mer än fyrtio personer på vandringen!
Nu är jag jättetrött!
Men mannen på reseföretaget har skickat ett vänligt mejl sedan jag hade förklarat mitt ärende.
I morgon ska jag vila. Kanske köpa en blomma, choklad och en liten flaska vin till maten! (Jag vann hundra kronor igår.)
Mer än fyrtio personer på vandringen!
Nu är jag jättetrött!
Men mannen på reseföretaget har skickat ett vänligt mejl sedan jag hade förklarat mitt ärende.
I morgon ska jag vila. Kanske köpa en blomma, choklad och en liten flaska vin till maten! (Jag vann hundra kronor igår.)
Forsen vid Mor Oliviagården i Ronneby. Här är vi också på vår rundvandring.
måndag 13 augusti 2012
Vad kostade dödsrunan - i livet?
Ibland när jag läser en sådan där riktigt, riktigt präktig dödsruna över någon hedersam person funderar jag på den människans liv.
Och jag tänker att nu är väl de anhöriga nöjda och belåtna. Livet har avslutats på ett värdigt sätt för alla. Men ibland har kanske denna präktighet kostat - livet!
"-- ett vet jag som aldrig dör-dom över död man." ( ur Hávamál)
Jag undrar jag, för vem bryr sig några generationer bort?
För en stund sedan såg jag ett mycket högtidligt kort på en bekant från mitt förflutna. Ansiktet är gammalt nu - gammalt och det ser förgrämt ut. Är detta priset för ett aktat liv?
Är det den sortens folk som sitter och öser ur sig under anonyma kommentarer på nätet för att få ut sin frustration och sina aggressioner? Skrämmande!
Själv känner jag mig lite låst i kroppen. Själen har just luftats i novellskrivande, då kommer ofta saker från djupet fram. Det är verkligen en bra terapi att skriva.
Men annars väntar jag på att en riddare ska komma och befria mig till ett annat liv och stor värme och lycka!
Tror ni att det dyker upp en vit häst med riddaren på ryggen till en gammal lila tant i en liten blekinge-by?
Och jag tänker att nu är väl de anhöriga nöjda och belåtna. Livet har avslutats på ett värdigt sätt för alla. Men ibland har kanske denna präktighet kostat - livet!
"-- ett vet jag som aldrig dör-dom över död man." ( ur Hávamál)
Jag undrar jag, för vem bryr sig några generationer bort?
För en stund sedan såg jag ett mycket högtidligt kort på en bekant från mitt förflutna. Ansiktet är gammalt nu - gammalt och det ser förgrämt ut. Är detta priset för ett aktat liv?
Är det den sortens folk som sitter och öser ur sig under anonyma kommentarer på nätet för att få ut sin frustration och sina aggressioner? Skrämmande!
Själv känner jag mig lite låst i kroppen. Själen har just luftats i novellskrivande, då kommer ofta saker från djupet fram. Det är verkligen en bra terapi att skriva.
Men annars väntar jag på att en riddare ska komma och befria mig till ett annat liv och stor värme och lycka!
Tror ni att det dyker upp en vit häst med riddaren på ryggen till en gammal lila tant i en liten blekinge-by?
Vi borde göra Gud offentlig i Sverige!
Du kan höra det från USA, du kan höra det från England. Detta är fullt civiliserade länder som är välutvecklade. Men där räknar man med Gud. "Gud välsigne dig/er!" kan man sluta ett tal med eller man kan säga "Om Gud vill", som muslimer säger ibland.
Vad är det för fel i vårt land?
Här lyckas en präst få allt ljus på sig för att hon aviserar att hon ska välsigna skolbarnen på skolavslutningen, så kontroversiellt var detta. Nu kan jag inte förstå varför man i sådana lägen inte bara säger "Gud välsigne er!" så hade förmodligen den saker varit ur världen och ingen hade brytt sig, men det fanns kanske dolda syften.
Borde vi inte plocka in Gud i vår vardag och göra Kristus och Gud till naturliga delar av den? För det är de ju för en del av oss kristna. Vi är många som inte tycker att man behöver göra sin bekännelse så märkvärdig och stor, utan vi tror att Kristus är ständigt närvarande i våra liv - i allas våra liv, om vi tror eller ej, om vi inser detta eller ej. Kristendom får inte blåsas upp och göras märkvärdig, bli till en lära för de utvalda. Då har den förlorat sin innebörd; till alla, för alla!
Vad är det för fel i vårt land?
Här lyckas en präst få allt ljus på sig för att hon aviserar att hon ska välsigna skolbarnen på skolavslutningen, så kontroversiellt var detta. Nu kan jag inte förstå varför man i sådana lägen inte bara säger "Gud välsigne er!" så hade förmodligen den saker varit ur världen och ingen hade brytt sig, men det fanns kanske dolda syften.
Borde vi inte plocka in Gud i vår vardag och göra Kristus och Gud till naturliga delar av den? För det är de ju för en del av oss kristna. Vi är många som inte tycker att man behöver göra sin bekännelse så märkvärdig och stor, utan vi tror att Kristus är ständigt närvarande i våra liv - i allas våra liv, om vi tror eller ej, om vi inser detta eller ej. Kristendom får inte blåsas upp och göras märkvärdig, bli till en lära för de utvalda. Då har den förlorat sin innebörd; till alla, för alla!
Den overkliga verkligheten
Det går lätt för mig att skriva. Orden bara rinner till, och jag behöver inte sitta med några tomma sidor framför mig.
Men tiden när jag skriver känns nästan overklig. Det är som att gå in i en annan värld där jag gräver i mina erfarenheter och tankar.
Mitt minne är lite fotografiskt. På det sättet kan jag mana fram detaljer i hur det såg ut på olika platser, jag ser dem för min inre syn. Det är ganska spännande. Som exempel kan jag ge att när jag ser det rum där min mor arbetade som florist kan jag till och med se hur förvaringslådorna för band, snören, ståltråd och annat som de behövde såg ut, om det var några utdragsknoppar som var halva till exempel.
Nu har jag tillbringat några dagar i skrivande, borta från världen sittande här med ett hem som har fått förfalla.
Manuset på novellerna är insänt. Nu är det dags för det praktiska!
Men tiden när jag skriver känns nästan overklig. Det är som att gå in i en annan värld där jag gräver i mina erfarenheter och tankar.
Mitt minne är lite fotografiskt. På det sättet kan jag mana fram detaljer i hur det såg ut på olika platser, jag ser dem för min inre syn. Det är ganska spännande. Som exempel kan jag ge att när jag ser det rum där min mor arbetade som florist kan jag till och med se hur förvaringslådorna för band, snören, ståltråd och annat som de behövde såg ut, om det var några utdragsknoppar som var halva till exempel.
Nu har jag tillbringat några dagar i skrivande, borta från världen sittande här med ett hem som har fått förfalla.
Manuset på novellerna är insänt. Nu är det dags för det praktiska!
lördag 11 augusti 2012
Mina mammanerver!
Innan jag hade egna barn trodde jag att oron för barnen gick över ungefär när de kom i skolåldern. Jag var, som andra barn, irriterad över att min mor kunde oroa sig- så långt hon orkade- högt upp i våra åldrar, ja, väldigt högt upp.
Som barn var jag strängt hållen. Om andra fick vara ute till exempelvis kl 23 och mina föräldrar hade sagt kl 22, och jag ringde och försökte meddela att jag kom kl 23, fick jag beskedet att jag genast skulle komma hem, och gjorde jag inte det på minuten, kom mamma och hämtade mig. Vi var i hus i närheten av vårt.
När jag just hade fått körkort och exempelvis hade varit och dansat i Lund någon kväll hade nog mamma intentionen att vakta, för hon lade sig på soffan, men orkade aldrig hålla ut, utan hon sov gott när jag kom hem. Var jag alltför sen, då hade hon blivit orolig om hon hade råkat vakna och som straff släckte hon ner huset, och så fick jag gå i mörkret från garaget, och då var jag lite mörkrädd.
Skillnad blev det med min lillebror, men så är det nog alltid.Där var det inte så noga med tiderna inte!
När en av våra mostrar, efter ett besök hos oss, ringde på kvällen och sade att vi inte skulle glömma kvar sonen i barnvagnen i trädgården, tyckte jag att hon var helfnoskig. Jag hade kunnat göra liknande saker idag!
Men vilken tid det var! Man kunde låta barnen stå ensamma i barnvagnen i trädgården. Vem skulle våga något sådant nu?
Ja, alltså nu är mina barn 41år och 37 år gamla, men min oro är knappast mindre.
För en stund sedan såg jag att en motorcyklist hade blivit dödad i en gatukorsning i Lund, och då blev jag rädd.
Det gör inget att sonen blir irriterad när jag ringer och säger att det är skönt att det inte var han eller de, för huvudsaken är ju att han kan svara! Ibland får jag tänka. Vad är värst, att de blir irriterade över sin kycklingmorsa eller att jag inte vet hur det är. Då är det alltid värst att inte veta!
Som barn var jag strängt hållen. Om andra fick vara ute till exempelvis kl 23 och mina föräldrar hade sagt kl 22, och jag ringde och försökte meddela att jag kom kl 23, fick jag beskedet att jag genast skulle komma hem, och gjorde jag inte det på minuten, kom mamma och hämtade mig. Vi var i hus i närheten av vårt.
När jag just hade fått körkort och exempelvis hade varit och dansat i Lund någon kväll hade nog mamma intentionen att vakta, för hon lade sig på soffan, men orkade aldrig hålla ut, utan hon sov gott när jag kom hem. Var jag alltför sen, då hade hon blivit orolig om hon hade råkat vakna och som straff släckte hon ner huset, och så fick jag gå i mörkret från garaget, och då var jag lite mörkrädd.
Skillnad blev det med min lillebror, men så är det nog alltid.Där var det inte så noga med tiderna inte!
När en av våra mostrar, efter ett besök hos oss, ringde på kvällen och sade att vi inte skulle glömma kvar sonen i barnvagnen i trädgården, tyckte jag att hon var helfnoskig. Jag hade kunnat göra liknande saker idag!
Men vilken tid det var! Man kunde låta barnen stå ensamma i barnvagnen i trädgården. Vem skulle våga något sådant nu?
Ja, alltså nu är mina barn 41år och 37 år gamla, men min oro är knappast mindre.
För en stund sedan såg jag att en motorcyklist hade blivit dödad i en gatukorsning i Lund, och då blev jag rädd.
Det gör inget att sonen blir irriterad när jag ringer och säger att det är skönt att det inte var han eller de, för huvudsaken är ju att han kan svara! Ibland får jag tänka. Vad är värst, att de blir irriterade över sin kycklingmorsa eller att jag inte vet hur det är. Då är det alltid värst att inte veta!
fredag 10 augusti 2012
Bloggar på halvfart
Den närmaste tiden kommer jag nog att blogga på halvfart eftersom jag har kommit igång med ett skönlitterärt skrivande och ska ägna de största krafterna åt detta.Det rinner på, men det tar kraft att gräva i sina erfarenheter, för dem använder man sig ju alltid av vid i sitt skrivande. Men något inlägg per dag eller varannan dag blir det kanske här ändå.
Vilda blommor i min trädgård.
torsdag 9 augusti 2012
Spräckta planer!
Efter en så där lagom seg förmiddag, då jag försökte att inte anstränga mitt onda knä för mycket, blev uppretad av Mannen redan vid 10-tiden i telefonen, fick iväg Lottoraderna, läste igenom ett par noveller, som jag skrev igår, gjorde jag mig så förberedd för att äntligen klippa gräset. Det var nu så pass torrt att jag kunde klippa det med den elektriska gräsklipparen. Tog ut den och de långa sladdarna och satte i kontakten i köket genom en öppen springa i fönstret. Nu skulle jag bara fotografera några blommor i trädgården först.
Då kom ösregnet igen, och det blir ingen gräsklippning idag heller.
Då kom ösregnet igen, och det blir ingen gräsklippning idag heller.
Rosen känns symbolisk; blommande, men helt klart på väg att vissna!
Och lite annat.
Fast det är kanske inte så dumt att det regnar, för nu kan jag syssla med annat än trädgården med gott samvete. Baka mörkt bröd till exempel eller fortsätta med novellerna eller med boken om Bräknedalgången, som jag hittade på turistinfon igår.
Och nu skiner solen igen, ser jag! Men nu är gräset för vått för att klippas med en elektrisk gräsklippare.
Att hitta rutinerna
Det är nu snart fyra år sedan jag gick i pension från min högstadielärartjänst. Då hade jag arbetat ett halvt år efter 65-årsdagen.
Under dessa fyra år kan jag inte påstå att jag har känt mig speciellt ledig, frånsett vissa veckor. Den här veckan skulle vara en sådan, men med en inflammerad sena vid knäet har jag mest fått hålla mig i stillhet och hoppas att knäet ska vara okey tills jag ska stadsvandra nästa vecka.
Tiden har gått fort. Första terminen läste jag franska på en kurs i fransk litteratur och film på Växjö universitet. Sedan fick jag för mig att jag skulle rensa upp i mitt hus, men när jag insåg att det inte blev mera gjort för att jag lämnade den mesta tiden till detta ändamål, utbildade jag mig till guide i Blekinge; en kurs för länet och en specialkurs för certifiering för Karlskrona och så en kurs på halvtid på Växjö universitet i Tyska för turistbranschen. På sommaren jobbade jag en del. Hösten efter läste jag en nybörjarkurs i latin på distans på Växjö universitet igen, och sedan blev det en kortare kurs i tysk litteratur och film.
Våren 2010 inträffade det märkliga att jag blev förälskad på nätet. Ja, inte på någon kontaktsight, utan mitt i brinnande debatten.
Kan man börja på en ny relation vid den här åldern? Det funderar jag fortfarande på medan dagarna, veckorna och månaderna går, och det strulas fram och tillbaka hela tiden.
Mitt liv idag är, som tidigare, fyllt av kurser, konferenser, föreningsliv, en del guidejobb och mycket inläsning. Det privat-sociala hänger nödtorftigt med i umgänget av närmaste släkten och vännerna.I den andra delen av livet träffar jag ju mycket folk.
Men en dag hoppas jag kunna uppfylla bilden av en pensionär med massor av tid till sitt förfogande. Då kan jag förmodligen också hitta rutiner i detta mitt nya liv, som till stor del präglas av hapenings mellan inbokningarna.
Under dessa fyra år kan jag inte påstå att jag har känt mig speciellt ledig, frånsett vissa veckor. Den här veckan skulle vara en sådan, men med en inflammerad sena vid knäet har jag mest fått hålla mig i stillhet och hoppas att knäet ska vara okey tills jag ska stadsvandra nästa vecka.
Tiden har gått fort. Första terminen läste jag franska på en kurs i fransk litteratur och film på Växjö universitet. Sedan fick jag för mig att jag skulle rensa upp i mitt hus, men när jag insåg att det inte blev mera gjort för att jag lämnade den mesta tiden till detta ändamål, utbildade jag mig till guide i Blekinge; en kurs för länet och en specialkurs för certifiering för Karlskrona och så en kurs på halvtid på Växjö universitet i Tyska för turistbranschen. På sommaren jobbade jag en del. Hösten efter läste jag en nybörjarkurs i latin på distans på Växjö universitet igen, och sedan blev det en kortare kurs i tysk litteratur och film.
Våren 2010 inträffade det märkliga att jag blev förälskad på nätet. Ja, inte på någon kontaktsight, utan mitt i brinnande debatten.
Kan man börja på en ny relation vid den här åldern? Det funderar jag fortfarande på medan dagarna, veckorna och månaderna går, och det strulas fram och tillbaka hela tiden.
Mitt liv idag är, som tidigare, fyllt av kurser, konferenser, föreningsliv, en del guidejobb och mycket inläsning. Det privat-sociala hänger nödtorftigt med i umgänget av närmaste släkten och vännerna.I den andra delen av livet träffar jag ju mycket folk.
Men en dag hoppas jag kunna uppfylla bilden av en pensionär med massor av tid till sitt förfogande. Då kan jag förmodligen också hitta rutiner i detta mitt nya liv, som till stor del präglas av hapenings mellan inbokningarna.
onsdag 8 augusti 2012
Att känna sig utvald
En del män (och kvinnor) kan detta att få andra att känna sig fullständigt unika och utvalda.
Andra tror att man blir mest intresserad om de slänger ättika i ansiktet på en. Jodå, jag vet att även jag kan vara frän och otäck, när jag blir irriterad.
Men många män borde nog studera hur Casanova skildras. Var han vacker? Nej, jag det tror jag inte. Speciellt begåvad? Behövs inte alls.
Vad var då hemligheten?
Jo, den satt i hans enorma uppmärksamhet, uppskattning och uppvaktning av varje kvinna. Av ALLA kvinnorna!
Det senare var hans problem!
Andra tror att man blir mest intresserad om de slänger ättika i ansiktet på en. Jodå, jag vet att även jag kan vara frän och otäck, när jag blir irriterad.
Men många män borde nog studera hur Casanova skildras. Var han vacker? Nej, jag det tror jag inte. Speciellt begåvad? Behövs inte alls.
Vad var då hemligheten?
Jo, den satt i hans enorma uppmärksamhet, uppskattning och uppvaktning av varje kvinna. Av ALLA kvinnorna!
Kontakt?
Igår skrev jag att jag nästan längtade efter en man med huva - ja, jag skrev visst karl, om det nu är skillnad. Anonymitet har sina nackdelar, men kan givetvis också ibland vara en fördel.
Om en människa har ett mycket speciellt sätt att uttrycka sig, kan man nog som språkmänniska ibland känna igen ord och uttryck som är personligt färgade och härleda dem. Men det kan man ju också kamouflera.
För några år sedan frågade en bekant mig om jag hade kontakt med en person som vi båda kände.
Jag svarade på det enda sätt jag kunde
- Inte vad jag vet!
För hur ska man kunna veta vem man har anonym kontakt med på nätet?
Det kan ju vara ett riktigt troll!
Om en människa har ett mycket speciellt sätt att uttrycka sig, kan man nog som språkmänniska ibland känna igen ord och uttryck som är personligt färgade och härleda dem. Men det kan man ju också kamouflera.
För några år sedan frågade en bekant mig om jag hade kontakt med en person som vi båda kände.
Jag svarade på det enda sätt jag kunde
- Inte vad jag vet!
För hur ska man kunna veta vem man har anonym kontakt med på nätet?
Det kan ju vara ett riktigt troll!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)