Igår såg jag för första gången ett helt avsnitt av serien "Mot alla odds", och jag måste säga att jag inte förstår vad detta var. En grupp människor med olika former av handikapp verkade plåga sig genom öknen påhejade av en kvinna som snarast tedde sig vara av fascistoid modell och hela tiden hejade på de uttröttade som hade stora skavsår på fötterna och händerna. Hade de roligt? Hade de något nöje av det hela? Kunde de njuta av denna plågsamma marsch?
Om de hade fått förflytta sig i lugnt tempo och ha det lite mysigt på vägen, hade jag kanske förstått det hela, men inte detta jagande, som när de skulle ta igen missad sträcka dagen efter och gå längre än planerat, när de inte fullföljt dagsetappen.
Måste vi människor hela tiden vara så otroligt duktiga? Kan vi inte få leva efter våra egna villkor och accepteras i alla fall?
Nej, jag gillar inte att titta på människor som lider. De här människorna for definitivt illa på vägen, även om de efteråt kände att de hade lyckats genomföra det hela.
Och de två som hade gett upp? Hur mådde de?
Nej, SVT, skärp er! Detta är inte underhållning! Att se människor må dåligt och i sitt anletes svett försöka uppnå en sorts mål, där de nästan dör på vägen, är väl inget som är vare sig mänskligt eller civiliserat!
onsdag 29 februari 2012
Tyvärr, ansvarig är sjuk, hemma för vård av barn, på tjänsteresa...
Läs rubriken! Har ni någon gång reagerat på att saker inte fungerar, som de ska, för att den som borde tjänstgöra är sjuk, är hemma och vårdar barn eller är på tjänsteresa?
Det verkar på mig, som är en något äldre person, bli allt vanligare att allt står stilla i väntan på att den som borde jobba ska dyka upp.
Är detta jobblinjen? Är det en företagslinje? Är det en servicelinje?
Vad det handlar om är naturligtvis besparingar!
Och det sänker landet till en nivå av icke-fungerande, som inte kan gagna landets utveckling! Ett ineffektivt samhälle leder inte framåt!
Det verkar på mig, som är en något äldre person, bli allt vanligare att allt står stilla i väntan på att den som borde jobba ska dyka upp.
Är detta jobblinjen? Är det en företagslinje? Är det en servicelinje?
Vad det handlar om är naturligtvis besparingar!
Och det sänker landet till en nivå av icke-fungerande, som inte kan gagna landets utveckling! Ett ineffektivt samhälle leder inte framåt!
När gränsen är överskriden
Ibland känner man bara att nu får det räcka med något. Nu räcker det med väntan. Nu räcker det med fräckheter. Nu räcker det med kränkningar. Nu räcker det med att vissa ska tala om för andra hur de ska leva sina liv!
Idag såg jag att man hade haft en webbundersökning om vad folk tyckte om att ensamstående kvinnor skulle få inseminera. Om man är politiker och ska fatta beslut måste man naturligtvis tycka något, men vad har grannen Svensson med Lottas önskan om att få barn att göra?
Överhuvudtaget tycker vi ofta en massa saker om hur andra människor ska leva sina liv. En del är totalfångna i sina roller fastän de verkar ha det hur bra som helst, ytligt sett. De skulle aldrig kunna ändra på sina liv, hur mycket de än ville göra detta, utan att göra sig fullständigt omöjliga.
Visst kan man förstå att människor i utsatta positioner eller andra livsförhållanden till slut ger hals och säger att deras liv är deras och ingen annans.
För det gör de väl? Eller bär de tålmodigt offerkoftan?
Idag såg jag att man hade haft en webbundersökning om vad folk tyckte om att ensamstående kvinnor skulle få inseminera. Om man är politiker och ska fatta beslut måste man naturligtvis tycka något, men vad har grannen Svensson med Lottas önskan om att få barn att göra?
Överhuvudtaget tycker vi ofta en massa saker om hur andra människor ska leva sina liv. En del är totalfångna i sina roller fastän de verkar ha det hur bra som helst, ytligt sett. De skulle aldrig kunna ändra på sina liv, hur mycket de än ville göra detta, utan att göra sig fullständigt omöjliga.
Visst kan man förstå att människor i utsatta positioner eller andra livsförhållanden till slut ger hals och säger att deras liv är deras och ingen annans.
För det gör de väl? Eller bär de tålmodigt offerkoftan?
måndag 27 februari 2012
Det är dyrt att vara fattig
Idag blev jag faktiskt irriterad vid sjukhuset, där vi var för att kontrollera Mannens öga efter operationen förra veckan. Jag hade inte upptäckt vad som stod om parkeringsavgiften, men fästmannen såg det. Miljöbilar parkerade gratis. Vi fick däremot betala. Jag har inte råd att köpa en ny miljöbil. Har inte de som har miljöbilar råd att betala parkeringsavgifter utanför sjukhuset? Eller vill man tala om för oss andra att vi inte är önskvärda? Ja, så är det naturligtvis.
Vi människor ska väl inte straffas för att vi inte har gott om pengar! Jag kan kanske inte kalla mig fattig, och min pension är inte dålig, men har man som jag varit ensamförsörjare i trettio år, då simmar man i allmänhet inte i pengar. I vart fall inte om man har varit lärare.
Jo, jag hade åtta år som rektor också, men då hade jag dubbelt boende. Att inte ha gott om pengar betyder, som vi vet, att man ofta måste låna till kapitalvaror, och då får man betala räntor.
Det är dyrt att vara fattig, och man får liksom acceptera det faktum att om man ska besöka sina barn på olika håll i landet, då har man kanske inte också råd med utlandsresor.
Men det finns mycket på nära håll också. Allt det som man inte upptäckte under de år då man tillbringade en stor del av den tid man inte undervisade i en buss på Autobahn med femtio gäster.
Vi människor ska väl inte straffas för att vi inte har gott om pengar! Jag kan kanske inte kalla mig fattig, och min pension är inte dålig, men har man som jag varit ensamförsörjare i trettio år, då simmar man i allmänhet inte i pengar. I vart fall inte om man har varit lärare.
Jo, jag hade åtta år som rektor också, men då hade jag dubbelt boende. Att inte ha gott om pengar betyder, som vi vet, att man ofta måste låna till kapitalvaror, och då får man betala räntor.
Det är dyrt att vara fattig, och man får liksom acceptera det faktum att om man ska besöka sina barn på olika håll i landet, då har man kanske inte också råd med utlandsresor.
Men det finns mycket på nära håll också. Allt det som man inte upptäckte under de år då man tillbringade en stor del av den tid man inte undervisade i en buss på Autobahn med femtio gäster.
Fördomar om förorterna
Välkommen att läsa min insändare "Tröttsamt att höra alla fördomar om förorterna" på www.blt.se klicka Opinion!
lördag 25 februari 2012
Att (under)värdera sig själv
Egentligen är det nog inte så konstigt om man har lätt för att skatta sig själv för lågt, när man alltid vid framgångar har belackare. Så är det ju, det kan många, många vittna om.
Idag fick jag en tankeställare. För en tid sedan skickade jag in en insändare till min lokaltidning om fördomar om förorterna. Ett par dagar senare hade jag en annan insändare publicerad om den tuffa bostadsmarknaden.
Sedan hände inget mer, och jag började genast tänka att den där insändaren om förorterna var nog inte bra. Den hade säkert gått i papperskorgen på redaktionen.
Döm om min förvåning när jag idag får se den stort uppslagen, nästan täckande ett helt uppslag, med bild till. Den var alltså inte dålig utan verkade i allra högsta grad värd att publiceras.
Så lätt är det att vi plötsligt tycker att det vi har gjort är värdelöst, tänkte jag. Eller beror det på dåliga erfarenheter, på erfarenheten att du inte ska visa dig, inte tycka att du kan något, inte tro att du är något. Vi känner alla den starka Jantelagen, eller hur?
Idag fick jag en tankeställare. För en tid sedan skickade jag in en insändare till min lokaltidning om fördomar om förorterna. Ett par dagar senare hade jag en annan insändare publicerad om den tuffa bostadsmarknaden.
Sedan hände inget mer, och jag började genast tänka att den där insändaren om förorterna var nog inte bra. Den hade säkert gått i papperskorgen på redaktionen.
Döm om min förvåning när jag idag får se den stort uppslagen, nästan täckande ett helt uppslag, med bild till. Den var alltså inte dålig utan verkade i allra högsta grad värd att publiceras.
Så lätt är det att vi plötsligt tycker att det vi har gjort är värdelöst, tänkte jag. Eller beror det på dåliga erfarenheter, på erfarenheten att du inte ska visa dig, inte tycka att du kan något, inte tro att du är något. Vi känner alla den starka Jantelagen, eller hur?
fredag 24 februari 2012
Medialivet och en liten prinsessa
Nu tycker en massa människor en massa om den nya prinsessans namn. Och så tycker en massa människor en massa saker om Björn Ranelid som person.
Tänk om alla tyckte och tänkte så mycket om den livsviktiga politiken!
Det är politik att få människor att ägna sig åt oväsentligheter! Så bevaras makt.
När EU-fördraget var på gång i Bryssel häckade de svenska journalisterna utanför Socialdemokraternas kansli.
Sätten att dra uppmärksamhet från det viktiga är många.
Fast jag tycker också att namnen på prinsessan är lite fransk-tysk- svengelska. Varför inte ha den svenska varianten?
Lite får man kanske tycka ändå... Om man ska hänga med i tiden...
Tänk om alla tyckte och tänkte så mycket om den livsviktiga politiken!
Det är politik att få människor att ägna sig åt oväsentligheter! Så bevaras makt.
När EU-fördraget var på gång i Bryssel häckade de svenska journalisterna utanför Socialdemokraternas kansli.
Sätten att dra uppmärksamhet från det viktiga är många.
Fast jag tycker också att namnen på prinsessan är lite fransk-tysk- svengelska. Varför inte ha den svenska varianten?
Lite får man kanske tycka ändå... Om man ska hänga med i tiden...
torsdag 23 februari 2012
Kollektiv glädje och kollektiv sorg
Visst är vi ett kollektivt folk. Nu är vi alla glada över vår nya prinsessas födelse. Och människor har ätit prinsesstårtor idag.
Det har vi missat! Får bli över helgen i stället.
Samma sak är det ju när någon känd person dör. Då går kollektivet igång och sörjer.
Är detta ett modernt fenomen? Kanske får det större genomslag genom TV och de nya sociala medierna, men det var något ditåt förr också. Vi var mycket rojalistiska när jag växte upp.
När kung Gustav V dog minns jag att jag hade en urklippt tidningsbild i en ram med två tända ljus omkring.
Det har vi missat! Får bli över helgen i stället.
Samma sak är det ju när någon känd person dör. Då går kollektivet igång och sörjer.
Är detta ett modernt fenomen? Kanske får det större genomslag genom TV och de nya sociala medierna, men det var något ditåt förr också. Vi var mycket rojalistiska när jag växte upp.
När kung Gustav V dog minns jag att jag hade en urklippt tidningsbild i en ram med två tända ljus omkring.
Känner ni dem, ynkryggarna?
Vi har nog alla träffat dem. De där människorna som inbillar sig att de alltid klarar sig genom att hålla god min, åtminstone med dem som de har nytta av.
De finns säkert runt dig också. Det kan vara de som vill få goda lönepåslag, eller de som vill bli bjudna på festerna till folk.
Bakom ryggen kan de vara hur fula som helst och förtala den det gäller utan minsta skrupler. När personen närmar sig kommer leendet på.
Det kryper alltid i mig. Jag vill avslöja dem, tala om vilka skitstövlar de egentligen är.
Ibland kan man träffa på ett märkligt fenomen. Människor vet det redan. De vet att den och den personen inte är att lita på, att de är falska och att de kör skit i kulisserna. De vet det, men de har själva någon form av vinst av att hålla god min.
Vissa människor har mycket personliga sätt att uttrycka sig. Att se det de skriver är som att avläsa en handstil.
Jag har sett hur präster har förtalat bort sin biskop. Anonymt. De har slängt skit och trott att de har varit osynliga.
Om man inte kan stå för sina negativa omdömen, tycker inte jag att man ska lämna dessa överhuvudtaget. I alla fall inte om man vill ha någon liten stil kvar.
Det är ju samma sak med dessa anonyma som far ut mot folk på bloggarna, täckta av anonymiteten.
De är ju inget annat än skitstövlar. Egentligen. Ynkryggar som inte vågar stå för det de säger eller skriver.
De finns säkert runt dig också. Det kan vara de som vill få goda lönepåslag, eller de som vill bli bjudna på festerna till folk.
Bakom ryggen kan de vara hur fula som helst och förtala den det gäller utan minsta skrupler. När personen närmar sig kommer leendet på.
Det kryper alltid i mig. Jag vill avslöja dem, tala om vilka skitstövlar de egentligen är.
Ibland kan man träffa på ett märkligt fenomen. Människor vet det redan. De vet att den och den personen inte är att lita på, att de är falska och att de kör skit i kulisserna. De vet det, men de har själva någon form av vinst av att hålla god min.
Vissa människor har mycket personliga sätt att uttrycka sig. Att se det de skriver är som att avläsa en handstil.
Jag har sett hur präster har förtalat bort sin biskop. Anonymt. De har slängt skit och trott att de har varit osynliga.
Om man inte kan stå för sina negativa omdömen, tycker inte jag att man ska lämna dessa överhuvudtaget. I alla fall inte om man vill ha någon liten stil kvar.
Det är ju samma sak med dessa anonyma som far ut mot folk på bloggarna, täckta av anonymiteten.
De är ju inget annat än skitstövlar. Egentligen. Ynkryggar som inte vågar stå för det de säger eller skriver.
onsdag 22 februari 2012
Så arbetar internettrollen
Inte väcker de någon respekt, de där anonyma internettrollen som försöker smutsa ner folk. Och det gäller säkert folk som de överhuvudtaget inte känner personligen.
Jag har nu lagt ut de senaste kommentarerna från min kommentator.
De är helt absurda, anser jag.
Hur kan man vara så fräck att man går ut anonymt till en blogg, vars innehavare nästan garanterat är okänd för en och kastar skit på det sättet?
Vad är det för stil folk har idag? Och vem bryr sig?
Jag har nu lagt ut de senaste kommentarerna från min kommentator.
De är helt absurda, anser jag.
Hur kan man vara så fräck att man går ut anonymt till en blogg, vars innehavare nästan garanterat är okänd för en och kastar skit på det sättet?
Vad är det för stil folk har idag? Och vem bryr sig?
tisdag 21 februari 2012
I reparationsåldern
Vissa ställen är värre än andra när det gäller blåst. Mina minnen från Skåne är att det alltid blåste. I min by här är det ganska lugnt för det mesta, när man inte behöver ligga med fasa och höra hur stormen drar fram.Till vardags är det inte så farligt i allmänhet.
Idag har vi varit i Karlskrona på sjukhuset, och det var ett hemskt väder med regn och blåst. Så minns jag också att Karlskrona var under det år ht 1999- vt 2000 när jag läste tyska på högskolan där och var inne ett par gånger i veckan, minst.
På sjukhuset ser man många äldre ensamma och par, som stapplar fram sida vid sida. Det har sina fördelar också att vara två när man börjar bli gammal, för man är ju inte ensam i sjukhuskorridorerna.
När jag såg den ena skröpliga personen efter den andra, tänkte jag på vad en väninna sade igår.
- Vi är i reparationsåldern nu.
Och det är nog så sant, även om hon är ett par år äldre än jag, och hennes man ännu äldre.
För nog börjar det märkas att det dyker upp förnyelsebehov i kroppen, även när man håller igång.
Som om man är i lika stort behov av underhåll som den gamla bilen.
Men det är ändå en charm att vara äldre, tycker jag. Man har ju ett helt livs erfarenheter att luta sig mot!
Och snart är det vår! Nu vaknar jag till fågelkvitter på morgnarna. Måste ta reda på vilken fågel det är. Vet någon vilken fågel som kvittrar ihärdigt vid den här tiden?
Idag har vi varit i Karlskrona på sjukhuset, och det var ett hemskt väder med regn och blåst. Så minns jag också att Karlskrona var under det år ht 1999- vt 2000 när jag läste tyska på högskolan där och var inne ett par gånger i veckan, minst.
På sjukhuset ser man många äldre ensamma och par, som stapplar fram sida vid sida. Det har sina fördelar också att vara två när man börjar bli gammal, för man är ju inte ensam i sjukhuskorridorerna.
När jag såg den ena skröpliga personen efter den andra, tänkte jag på vad en väninna sade igår.
- Vi är i reparationsåldern nu.
Och det är nog så sant, även om hon är ett par år äldre än jag, och hennes man ännu äldre.
För nog börjar det märkas att det dyker upp förnyelsebehov i kroppen, även när man håller igång.
Som om man är i lika stort behov av underhåll som den gamla bilen.
Men det är ändå en charm att vara äldre, tycker jag. Man har ju ett helt livs erfarenheter att luta sig mot!
Och snart är det vår! Nu vaknar jag till fågelkvitter på morgnarna. Måste ta reda på vilken fågel det är. Vet någon vilken fågel som kvittrar ihärdigt vid den här tiden?
måndag 20 februari 2012
Bara trevligt folk
Idag har jag födelsedag. Det är den sista födelsedagen på 60-talet.
Det betydde lite extra gott till kaffet på akvarellkursen, där det var min tur att stå för kaffet idag. Och så fick jag en härlig födelsedags-vårhälsning i en stor bukett tulpaner.
Det är mycket spännande att se hur man ser nya saker när man börjar syssla med något nytt. I lördags upptäckte jag plötsligt på vårt årsmöte i Skrivarklubben att omslaget till vår tidskrift är skriven i en kalligrafistil som vi lärde oss på kalligrafikursen i höstas. Jag har sett det häftet i många år, men aldrig lagt märke till något speciellt med det. Samma sak blir det nu på akvarellmålningar. Man ser med nya ögon.
Så träffade jag mina nya partikamrater i kd för första gången igår. Vi hade ett mycket trevligt årsmöte med efterföljande måltid på en av stans restauranger. Det var också roligt att en av mina guidekolleger dök upp och visade sig vara ny medlem hon också, tillsammans med sin man.
Nu är fästmannen på väg hit. Får bli ett litet firande ikväll när han har anlänt. Det är längesedan vi sågs. Matchen mellan oss är ingen lätt match!
Det betydde lite extra gott till kaffet på akvarellkursen, där det var min tur att stå för kaffet idag. Och så fick jag en härlig födelsedags-vårhälsning i en stor bukett tulpaner.
Det är mycket spännande att se hur man ser nya saker när man börjar syssla med något nytt. I lördags upptäckte jag plötsligt på vårt årsmöte i Skrivarklubben att omslaget till vår tidskrift är skriven i en kalligrafistil som vi lärde oss på kalligrafikursen i höstas. Jag har sett det häftet i många år, men aldrig lagt märke till något speciellt med det. Samma sak blir det nu på akvarellmålningar. Man ser med nya ögon.
Så träffade jag mina nya partikamrater i kd för första gången igår. Vi hade ett mycket trevligt årsmöte med efterföljande måltid på en av stans restauranger. Det var också roligt att en av mina guidekolleger dök upp och visade sig vara ny medlem hon också, tillsammans med sin man.
Nu är fästmannen på väg hit. Får bli ett litet firande ikväll när han har anlänt. Det är längesedan vi sågs. Matchen mellan oss är ingen lätt match!
lördag 18 februari 2012
Ett fördummat samhälle?
Egentligen är jag rätt bloggtrött. Tycker att de flesta kör på i samma hjulspår. En del bloggar verkar vara småfolkets kverulationsarenor. Det ter sig onekligen som om de är tillhåll för dem som aldrig nådde framgångens höjder, och så samlas man där och förtalar mera framgångsrika och kvirrar ihop.
Inte heller blir det mycket dialoger, vad jag läser. En slänger ut ett inlägg, en annan slänger ut sitt inlägg och en tredje, fjärde etcetera slänger ut sina. Men aldrig mötas de. Det är som om bloggvärlden bestod av monologer eller kommentarer i monologformat.
Ja, nu undantar jag förstås vissa domprostbloggar, där folk verkligen diskuterar samma saker, om och om igen, i ändlösa inlägg, och där en del personer helt verkat ha fastnat i vissa frågor som de ständigt återkommer till vad blogginnehavarens inlägg än handlar om.
Och på Fb kan man läsa om vilka tidningsartiklar vi läser och om våra vardagsbestyr.
Jag undrar jag om vi inte håller på att gå emot den stora fördumningen i vårt samhälle?
Inte heller blir det mycket dialoger, vad jag läser. En slänger ut ett inlägg, en annan slänger ut sitt inlägg och en tredje, fjärde etcetera slänger ut sina. Men aldrig mötas de. Det är som om bloggvärlden bestod av monologer eller kommentarer i monologformat.
Ja, nu undantar jag förstås vissa domprostbloggar, där folk verkligen diskuterar samma saker, om och om igen, i ändlösa inlägg, och där en del personer helt verkat ha fastnat i vissa frågor som de ständigt återkommer till vad blogginnehavarens inlägg än handlar om.
Och på Fb kan man läsa om vilka tidningsartiklar vi läser och om våra vardagsbestyr.
Jag undrar jag om vi inte håller på att gå emot den stora fördumningen i vårt samhälle?
Ranelid gick hem, men gör Hägglund det i fortsättningen?
Jag kan väl tycka att kvällens deltävling i Melodifestivalen var bättre än de tidigare. Fast själv blev jag lite förvånad över att Björn Ranelid gick vidare. Tyckte mest att det var en grupp tjejer som upprepade "Miracle" som ett mantra, och hans aforismer har vi ju hört många gånger. Den andra vinnande låten var inte så tokig, tycker jag, det var faktiskt melodi i den.
Men varför kommer få vackra tjejer längre än till deltävlingarna? Deras låtar var väl ganska bra.
Sedan undrar jag vad killarna gjorde på scenen. I den första gruppen var någon halvklädd med öppen skjorta, och flera var nog rädda för att gylfen var öppen, för de tog sig flera gånger över pungen. (!)
En annan ung man hade sådana där byxor, som Mohammed kanske ska återfödas i, på sig.
Trevligt är dock att de unga kvinnorna var så välklädda och faktiskt inte det minsta vulgära i sin klädsel. Ett klart framsteg för Melodifestivalen.
Framsteg blir det nog inte för KD, som nu har gett med sig om att slopa steriliseringstvånget vid könsbyte. Jag ser inte längre skillnaden mellan partierna. Borde inte Kristdemokraterna stå för något annat?
Låt kvinnor vara kvinnor och män vara män, oavsett om de är heterosexuella eller homosexuella!
Gyttra inte till det här samhället genom att skapa någon sorts halvvarelser, varken män eller kvinnor!
Sådana idéer, att man vill bli byta kön, men ha kvar fortplantningsförmågan från sitt gamla kön, menar jag, hör inte hemma inom lagstiftningsområdet, utan i terapistolar! Det ter sig i mina ögon bara helt sjukt! Vet man inte vad man vill?
Den person, som var intervjuad i TV om detta enorma framsteg att slippa sterilisera sig, trots att hon ville bli man, sade att hon mycket väl kunde tänka sig att få barn, trots att hon förvandlats till man.
Jag bara skakar på huvudet. Vet folk inte vad de vill?
Det är inget märkligt om människor väljer att inte få barn, men om man väljer att föda barn, trots att man vill vara man, då måste man väl ha mer än en skruv lös?
Är det dessa lösa skruvar vi vill ha i vårt samhälle? Nej, där är gränsen överskriden för mig! Jag vill ha ordning, reda och gränser.
Men varför kommer få vackra tjejer längre än till deltävlingarna? Deras låtar var väl ganska bra.
Sedan undrar jag vad killarna gjorde på scenen. I den första gruppen var någon halvklädd med öppen skjorta, och flera var nog rädda för att gylfen var öppen, för de tog sig flera gånger över pungen. (!)
En annan ung man hade sådana där byxor, som Mohammed kanske ska återfödas i, på sig.
Trevligt är dock att de unga kvinnorna var så välklädda och faktiskt inte det minsta vulgära i sin klädsel. Ett klart framsteg för Melodifestivalen.
Framsteg blir det nog inte för KD, som nu har gett med sig om att slopa steriliseringstvånget vid könsbyte. Jag ser inte längre skillnaden mellan partierna. Borde inte Kristdemokraterna stå för något annat?
Låt kvinnor vara kvinnor och män vara män, oavsett om de är heterosexuella eller homosexuella!
Gyttra inte till det här samhället genom att skapa någon sorts halvvarelser, varken män eller kvinnor!
Sådana idéer, att man vill bli byta kön, men ha kvar fortplantningsförmågan från sitt gamla kön, menar jag, hör inte hemma inom lagstiftningsområdet, utan i terapistolar! Det ter sig i mina ögon bara helt sjukt! Vet man inte vad man vill?
Den person, som var intervjuad i TV om detta enorma framsteg att slippa sterilisera sig, trots att hon ville bli man, sade att hon mycket väl kunde tänka sig att få barn, trots att hon förvandlats till man.
Jag bara skakar på huvudet. Vet folk inte vad de vill?
Det är inget märkligt om människor väljer att inte få barn, men om man väljer att föda barn, trots att man vill vara man, då måste man väl ha mer än en skruv lös?
Är det dessa lösa skruvar vi vill ha i vårt samhälle? Nej, där är gränsen överskriden för mig! Jag vill ha ordning, reda och gränser.
fredag 17 februari 2012
Tröttsam elakhet
De elakaste människor som jag har träffat på, har jag träffat inom Svenska kyrkan. Är inte detta hemskt?
Kanske är det något i instängdheten och tvånget som gör att präster kan bli så frustrerade i sina liv att de levererar elakheter mot sina medmänniskor.
Men när en präst hånar en prästänka, då har det gått över gränsen för mig. (se http://bloggardag.blogspot.com inlägg Strukturutredningen
Så här bemötte alltså en "Präst på åskådarläktaren" signaturen Prästänkas kommentar om gudstjänstordningar.
" Du verkar bitter på något sätt. Kan det kanske bero på att du inte längre har någon man som kan tjänstgöra som emeritipräst och "dryga ut pensionen" som om nu det skulle vara det viktigaste."
Ja, vad säger ni om detta? Är det inte makalöst!
Ja, och så fick jag mig också en känga, när jag kritiserade detta, och en påminnelse om att Växjö stift hade sparkat ut mig (som en av många!!!). Det är bara det att detta sista biter inte på mig. Den utsparken gav mig inte bara en fallskärm, utan ett ytterst intressant liv och fick mig bort ifrån en helsjuk miljö. Och förmodligen är det väl någon som var involverad i skeendet som fortsätter med sina elakheter. Kan man tänka sig.
Jag kan faktiskt bara tänka mig två personer, som kan ge den sortens kommentarer med förmodade nålstick mot någon som behandlades och for illa. Människor är i allmänhet inte så elaka. Tack och lov!
Kanske är det något i instängdheten och tvånget som gör att präster kan bli så frustrerade i sina liv att de levererar elakheter mot sina medmänniskor.
Men när en präst hånar en prästänka, då har det gått över gränsen för mig. (se http://bloggardag.blogspot.com inlägg Strukturutredningen
Så här bemötte alltså en "Präst på åskådarläktaren" signaturen Prästänkas kommentar om gudstjänstordningar.
" Du verkar bitter på något sätt. Kan det kanske bero på att du inte längre har någon man som kan tjänstgöra som emeritipräst och "dryga ut pensionen" som om nu det skulle vara det viktigaste."
Ja, vad säger ni om detta? Är det inte makalöst!
Ja, och så fick jag mig också en känga, när jag kritiserade detta, och en påminnelse om att Växjö stift hade sparkat ut mig (som en av många!!!). Det är bara det att detta sista biter inte på mig. Den utsparken gav mig inte bara en fallskärm, utan ett ytterst intressant liv och fick mig bort ifrån en helsjuk miljö. Och förmodligen är det väl någon som var involverad i skeendet som fortsätter med sina elakheter. Kan man tänka sig.
Jag kan faktiskt bara tänka mig två personer, som kan ge den sortens kommentarer med förmodade nålstick mot någon som behandlades och for illa. Människor är i allmänhet inte så elaka. Tack och lov!
torsdag 16 februari 2012
Aningar och tecken
Ibland känner man så där instinktivt att saker inte stämmer. Du kanske inte riktigt vet vad det är eller vad det handlar om, men du vet att något är fel eller falskt eller att någon ljuger. Detta tillstånd kan skapa en konstig känsla hos dig.
Sedan kan märkliga saker hända. En av de märkligaste saker jag har upplevt var när det en dag helt oförklarligt låg en lapp med en väns telefonnummer på tröskeln till mitt badrum. Jag kunde absolut inte begripa hur den lappen hade hamnat där just då.
Ja, jag hade själv skrivit lappen långt tidigare, och denna händelse är mer än tio år gammal. Det var en man som jag egentligen hade sagt upp bekantskapen med.
Då ringde jag en person som håller på med en massa sådana där konstiga tecken.
-Ring! sade han, detta är ett budskap till dig.
Jag ringde, och det visade sig att mannen mådde jättedåligt psykiskt. Han var sjukskriven, och hans f d hustru hade dött för kort tid sedan i cancer. Jag blev till hjälp.
Någon förklaring till varför den lappen med hans telefonnummer hade hamnat på min badrumströskel har jag aldrig hittat.
Det finns många som upplever tecken i tillvaron, tecken som de tror är budskap. En känd avliden biskop berättade om hur en fågel hade väckt honom och hans hustru och fått dem att gå till sonens rum där det brann. Detta räddade barnet.
Fåglar kan tala till oss, tror jag. Jag tror de är budbärare. Själv har jag många gånger upplevt att de har ett språk. Människor kan också vara budbärare. Vi kan grunna över något, och så träffar vi någon som på ett märkligt sätt ger oss ett svar.
Jag tror att tillvaron är fylld av mystik. En gång sade en diakon till mig att det finns en vägledning i våra liv, och om vi en gång har börjat se tecknen, så ser vi detta. I backspegeln brukar man kunna se hur till synes spridda händelser, så småningom har format ett mönster i ens liv, som om någon ledde ens väg.
Ikväll behöver jag vägledning. Jag är rädd.
Sedan kan märkliga saker hända. En av de märkligaste saker jag har upplevt var när det en dag helt oförklarligt låg en lapp med en väns telefonnummer på tröskeln till mitt badrum. Jag kunde absolut inte begripa hur den lappen hade hamnat där just då.
Ja, jag hade själv skrivit lappen långt tidigare, och denna händelse är mer än tio år gammal. Det var en man som jag egentligen hade sagt upp bekantskapen med.
Då ringde jag en person som håller på med en massa sådana där konstiga tecken.
-Ring! sade han, detta är ett budskap till dig.
Jag ringde, och det visade sig att mannen mådde jättedåligt psykiskt. Han var sjukskriven, och hans f d hustru hade dött för kort tid sedan i cancer. Jag blev till hjälp.
Någon förklaring till varför den lappen med hans telefonnummer hade hamnat på min badrumströskel har jag aldrig hittat.
Det finns många som upplever tecken i tillvaron, tecken som de tror är budskap. En känd avliden biskop berättade om hur en fågel hade väckt honom och hans hustru och fått dem att gå till sonens rum där det brann. Detta räddade barnet.
Fåglar kan tala till oss, tror jag. Jag tror de är budbärare. Själv har jag många gånger upplevt att de har ett språk. Människor kan också vara budbärare. Vi kan grunna över något, och så träffar vi någon som på ett märkligt sätt ger oss ett svar.
Jag tror att tillvaron är fylld av mystik. En gång sade en diakon till mig att det finns en vägledning i våra liv, och om vi en gång har börjat se tecknen, så ser vi detta. I backspegeln brukar man kunna se hur till synes spridda händelser, så småningom har format ett mönster i ens liv, som om någon ledde ens väg.
Ikväll behöver jag vägledning. Jag är rädd.
Gudskraften är kärlek
För mig handlar detta att vara religiös inte om att vara kunnig i bibelcitat och rätt tro. Det är inte att slaviskt följa uppförandekoder, där det kan finnas många faktorer, som man inte känner till som utomstående.
Frälsning är för mig att se världen med nya ögon, att få en ny sorts känslighet inför det man ser.
Gud är kärlek. En religiös människa är för mig en person som sprider kärlek, som handlar i kärlek och som har en värmande och trygg känsla inom sig. Det har allltså väldigt lite med rätt dogmer att göra.
Kristus är en ledsagare, som lever vidare hos oss i Den Helige Anden, den som finns som en värmande källa i tillvaron.
Jesus är inte någon som ska dyrkas och älskas som en person, då blir han till en avgud.
Kristus är inte utanförstående utan någon/något som lever i oss, en kärlekens brunn.
Frälsning är för mig att se världen med nya ögon, att få en ny sorts känslighet inför det man ser.
Gud är kärlek. En religiös människa är för mig en person som sprider kärlek, som handlar i kärlek och som har en värmande och trygg känsla inom sig. Det har allltså väldigt lite med rätt dogmer att göra.
Kristus är en ledsagare, som lever vidare hos oss i Den Helige Anden, den som finns som en värmande källa i tillvaron.
Jesus är inte någon som ska dyrkas och älskas som en person, då blir han till en avgud.
Kristus är inte utanförstående utan någon/något som lever i oss, en kärlekens brunn.
onsdag 15 februari 2012
Gud är ingen upptäckt!
Jag är övertygad om att det finns en kraft i tillvaron, som jag kallar Gud. Till detta tror jag också på en jungfrufödsel, som gjorde det möjligt för Gud att komma till jorden och förmedla sitt budskap.
För mig är detta med gudskraften och Guds existens lika naturligt som luften jag andas. Därför har jag mycket lite förståelse för allt det ståhej som ibland uppstår kring Gud/Kristus. Gud är ingen upptäckt. Han (jag säger han) kom inte till för att någon plötsligt tyckte sig förnimma att det fanns en kraft som de inte kände sedan tidigare.
Inte heller förstår jag de människor som har sin kristendomstolkning som någon sorts varumärke. Jag är en som... Vi tänker så här... Vi är rätt, och de andra är fel...
Coola ner! Vår fader i himlen ser oss, det tror jag. Oavsett om vi gapar om honom, vittnar om honom eller ber till honom, så finns han där, alltid närvarande på ett förunderligt sätt.
För mig är detta med gudskraften och Guds existens lika naturligt som luften jag andas. Därför har jag mycket lite förståelse för allt det ståhej som ibland uppstår kring Gud/Kristus. Gud är ingen upptäckt. Han (jag säger han) kom inte till för att någon plötsligt tyckte sig förnimma att det fanns en kraft som de inte kände sedan tidigare.
Inte heller förstår jag de människor som har sin kristendomstolkning som någon sorts varumärke. Jag är en som... Vi tänker så här... Vi är rätt, och de andra är fel...
Coola ner! Vår fader i himlen ser oss, det tror jag. Oavsett om vi gapar om honom, vittnar om honom eller ber till honom, så finns han där, alltid närvarande på ett förunderligt sätt.
tisdag 14 februari 2012
Att sortera skiten och att dö hedersamt
Jodå, jag har utan tvekan för många prylar i mitt hem. Men jag har ursäkter för detta. I huset finns också möbler från en tvårumslägenhet, och de flesta möblerna är ärvda, så jag har svårt att skiljas från dem.
Sedan har jag någonstans mellan 1 500 -1 600 böcker, och jag har börjat inse att det skulle behövas flera liv för att läsa alla de olästa.
Och så papper och gamla artiklar och tidningsurklipp och så vidare.
Det kallas visst dödsstädning, när man städar undan innan man dör, om man nu hinner det. Egentligen borde man ju alltid ha städat färdigt för att dö, eller hur? För vem vet när den dagen kommer?
Döden skrämmer mig inte längre. Inte det minsta. Livet skrämmer mig mer. Det har liksom blivit en förskjutning allt eftersom åren har gått.
Ett av mina barn är inte så nådigt precis
- Du sorterar skiten innan du dör, va!? har jag fått höra vid besök.
Det låter värre än det är, men det väcker tankar också. Någon måste sortera och kasta. Blir det inte jag, så blir det någon annan i mitt ställe.
Ingen vet vem som dör först, så är det bara, men i allmänhet dör de äldre ju först.
Vissa dagar, när jag är trött, tänker jag på det där med denna städning.
Jag borde sortera skiten och rensa ut delar av mitt liv.
Men först ska jag sortera färdigt papper, kort och vykort efter mina avlidna föräldrar. Det tar fortfarande emot, trots att de har varit döda i många år nu. Så många år!
När jag läser de där vackra runorna ni vet, om vad människor har gjort i sina liv, tänker jag ofta, jaha, det var det! Nu kan han/hon vara nöjd för han/hon har fått en hedersam runa.
Kanske finns det ibland människor som hellre hade velat ha ett annat liv?
Nu ska jag strax äta nybakad broccolipaj och känna mig nära livet!
Sedan har jag någonstans mellan 1 500 -1 600 böcker, och jag har börjat inse att det skulle behövas flera liv för att läsa alla de olästa.
Och så papper och gamla artiklar och tidningsurklipp och så vidare.
Det kallas visst dödsstädning, när man städar undan innan man dör, om man nu hinner det. Egentligen borde man ju alltid ha städat färdigt för att dö, eller hur? För vem vet när den dagen kommer?
Döden skrämmer mig inte längre. Inte det minsta. Livet skrämmer mig mer. Det har liksom blivit en förskjutning allt eftersom åren har gått.
Ett av mina barn är inte så nådigt precis
- Du sorterar skiten innan du dör, va!? har jag fått höra vid besök.
Det låter värre än det är, men det väcker tankar också. Någon måste sortera och kasta. Blir det inte jag, så blir det någon annan i mitt ställe.
Ingen vet vem som dör först, så är det bara, men i allmänhet dör de äldre ju först.
Vissa dagar, när jag är trött, tänker jag på det där med denna städning.
Jag borde sortera skiten och rensa ut delar av mitt liv.
Men först ska jag sortera färdigt papper, kort och vykort efter mina avlidna föräldrar. Det tar fortfarande emot, trots att de har varit döda i många år nu. Så många år!
När jag läser de där vackra runorna ni vet, om vad människor har gjort i sina liv, tänker jag ofta, jaha, det var det! Nu kan han/hon vara nöjd för han/hon har fått en hedersam runa.
Kanske finns det ibland människor som hellre hade velat ha ett annat liv?
Nu ska jag strax äta nybakad broccolipaj och känna mig nära livet!
Elaka människor
Vi har nog alla träffat på dem, de där människorna som bara är ute efter att skada andra och göra andra ledsna. Det är svårt att tackla detta när man konfronteras med det.
Först tror man nog att man har missuppfattat. Och detta är väl också vad man får höra, om man påtalar elakheten. Man har totalt missuppfattat det hela!
Sedan blir man kanske nästan som bedövad. Är det möjligt att folk kan vara så gemena och bara vilja göra andra ledsna?
Efter det blir man kanske ledsen.
Jag tror inte att man i de här stadierna blir arg, man är nog så förfasad över det man upplever att man inte reagerar med ilska.
Ondskan är inget att bli arg över, den måste man sörja över.
Och till slut ber man bara vederbörande dra åt helvete! För det är ju i helvetet elaka människor hör hemma, eller hur?
Som tur är så ser ju inte världen ut på det sättet att de flesta är ondsinta, för de allra flesta människor är faktiskt rara och snälla.
Först tror man nog att man har missuppfattat. Och detta är väl också vad man får höra, om man påtalar elakheten. Man har totalt missuppfattat det hela!
Sedan blir man kanske nästan som bedövad. Är det möjligt att folk kan vara så gemena och bara vilja göra andra ledsna?
Efter det blir man kanske ledsen.
Jag tror inte att man i de här stadierna blir arg, man är nog så förfasad över det man upplever att man inte reagerar med ilska.
Ondskan är inget att bli arg över, den måste man sörja över.
Och till slut ber man bara vederbörande dra åt helvete! För det är ju i helvetet elaka människor hör hemma, eller hur?
Som tur är så ser ju inte världen ut på det sättet att de flesta är ondsinta, för de allra flesta människor är faktiskt rara och snälla.
måndag 13 februari 2012
Ersätter Facebook bloggarna?
Jag har skrivit det förr, och jag upprepar det. Det är inte många bloggar jag besöker. Men jag har sett att några klagar över minskande sidvisningar. Nu vet väl alla som bloggar att om man inte håller igång med nya inlägg minskar besöken. Några tror att Facebook används i stället för bloggskrivande, men det är ju inte alls samma slags forum, eller hur?
Själv är jag nog nöjd med antalet sidvisningar här.
Men vilka är ni som läser min blogg? Några vet jag, men det är ju många, många fler! Jag är så nyfiken på er! Det skulle vara kul om någon/några av er ville visa er på kommentarerna. Du är välkommen!
Själv är jag nog nöjd med antalet sidvisningar här.
Men vilka är ni som läser min blogg? Några vet jag, men det är ju många, många fler! Jag är så nyfiken på er! Det skulle vara kul om någon/några av er ville visa er på kommentarerna. Du är välkommen!
Nu är jag där igen...
i en tillvaro med dubbelbokningar. Men så är det ju faktiskt också så att alla människor ska ha sina årsmöten de här veckorna. Så får man pussla ihop det ibland, för att få ihop det.
Fast vad gör man om det är årsmöte i en förening där man är vice ordförande, och där man ska skriva om årsmötet och samtidigt en konfirmation i släkten? Ge mig gärna ett råd! Vad väljer man?
Jag vill inte gärna utebli från årsmöten, där jag sitter i styrelsen, men inte heller från ceremonin i kyrkan på konfirmationen. Och jag kan inte vara på båda platserna samtidigt.
Fast vad gör man om det är årsmöte i en förening där man är vice ordförande, och där man ska skriva om årsmötet och samtidigt en konfirmation i släkten? Ge mig gärna ett råd! Vad väljer man?
Jag vill inte gärna utebli från årsmöten, där jag sitter i styrelsen, men inte heller från ceremonin i kyrkan på konfirmationen. Och jag kan inte vara på båda platserna samtidigt.
Arbetsgivaren ser dig - på nätet
Är det förvånande om arbetsgivaren eller blivande arbetsgivare kollar om det finns något om dig på nätet? Det tycker inte jag. Så hade jag gjort om jag skulle anställa någon.
Men jag förstår inte riktigt hur de kommer åt folks Facebookar, såvida man inte har lagt in sina chefer där. Det finns ju till och med människor som har blivit uppsagda från sina jobb för saker de har skrivit på Facebook.
Då kan man kanske tänka motsatsen också att man skapar sig framgångar genom att vara smart i det man skriver. Usch nej, det är inte roligt med manipulationer.
Nu har jag inte så många arbetsgivare, men faktum är att ledaren av en grupp som jag guidade förra året hade kollat mig på nätet. Och då kom den där olyckliga insändaren om sjuksköterskestrejken fram , som tyvärr blev helt missuppfattad av sjuksköterskor. Vad jag vände mig emot var att gamla och sjuka blev släpade hit och dit.
Nåväl, jag fick guidningen trots detta, fastän det fanns sjuksköterskor med i gruppen, och efter vad jag har hört, var de mycket nöjda. Så det löste sig.
För några år sedan blev jag irriterad när jag hittade en artikel om mig som var över tio år gammal. Jag ringde då upp tidningen som den var ifrån. Ja, den var inte så farlig, men lite onödig, tyckte jag. Framförallt kunde jag inte begripa varför det plötsligt dök upp tio år gamla artiklar.
Chefredaktören svarade mig då att Google hade fått starkare sökmotorer, men att jag kanske skulle vara glad om det som stod åtminstone var sant, det var värre när folk hade lagt ut lögner om en, som man inte kunde få bort.
Ja, nätet är på gott och ont, det vet vi alla. Men vi ska veta att storebror ser oss. Och jag undrar varje dag över de läsare jag har i Ryssland och USA. I vilket syfte läser man min blogg där?
Men jag förstår inte riktigt hur de kommer åt folks Facebookar, såvida man inte har lagt in sina chefer där. Det finns ju till och med människor som har blivit uppsagda från sina jobb för saker de har skrivit på Facebook.
Då kan man kanske tänka motsatsen också att man skapar sig framgångar genom att vara smart i det man skriver. Usch nej, det är inte roligt med manipulationer.
Nu har jag inte så många arbetsgivare, men faktum är att ledaren av en grupp som jag guidade förra året hade kollat mig på nätet. Och då kom den där olyckliga insändaren om sjuksköterskestrejken fram , som tyvärr blev helt missuppfattad av sjuksköterskor. Vad jag vände mig emot var att gamla och sjuka blev släpade hit och dit.
Nåväl, jag fick guidningen trots detta, fastän det fanns sjuksköterskor med i gruppen, och efter vad jag har hört, var de mycket nöjda. Så det löste sig.
För några år sedan blev jag irriterad när jag hittade en artikel om mig som var över tio år gammal. Jag ringde då upp tidningen som den var ifrån. Ja, den var inte så farlig, men lite onödig, tyckte jag. Framförallt kunde jag inte begripa varför det plötsligt dök upp tio år gamla artiklar.
Chefredaktören svarade mig då att Google hade fått starkare sökmotorer, men att jag kanske skulle vara glad om det som stod åtminstone var sant, det var värre när folk hade lagt ut lögner om en, som man inte kunde få bort.
Ja, nätet är på gott och ont, det vet vi alla. Men vi ska veta att storebror ser oss. Och jag undrar varje dag över de läsare jag har i Ryssland och USA. I vilket syfte läser man min blogg där?
söndag 12 februari 2012
Mera av tocke-tockar
De förföljer mig de där tockarna. Ibland, när jag tar mig en eftermiddagsslummer, dyker de upp.
Idag fanns de där, iklädda sina svarta skjortor och vita kragar, och de gick runt i en ring och verkade väldigt upprörda. Till slut ställde sig stortocken på en pall- som vanligt- extra högröd i ansiktet.
-Han ska få en Silverkerub! En Silverkerub! Han, som har varit allra största stortocken! Är han teolog? Är det inte dialoger han praktiserar- inte diskuterar han teologi!?
Alla de andra tockarna stannade upp och gol med en mun
- Absolut inte, absolut inte! Han är inte teolog, inte teolog! Han ska inte ha en Silverkerub, absolut inte! DUUU Fader, borde haft den, och det borde inte ha varit en kerub utan en stor, stor ängel!
- Tycker jag också, sade stortocken. Vi, som är rätt, det är VI som ska ha priser, inte de andra. Det är säkert systern, den hönan, som har varit med i utnämningskommittén.
- Säkert! Säkert! gol de andra. Oh, du är så bra, Fader, du borde ha medalj! Begriper de inte vilka som är rätt kristna? Det begriper ju vi, bara vi, BARA VI!
Då såg jag plötsligt i drömmen två stora hönor närma sig, men de gick inte in i gruppen, utan stod utanför den och skakade på huvudena.
- Fick inte han en söt liten höna nyligen? sade den ena.
- Jo, absolut! Man trodde ju att han skulle lugna ner sig efter detta!
- Men du, det är inte alltid så enkelt.
- Och de andre där!
- Ja, de behöver kanske också nya hönor eller något ditåt. Absolut! Så de kan få annat att kanalisera sin energi på. Sådant brukar trötta, eller vad säger du?
- Jo, så är det nog.
- Men du, våra tuppar är väl inte där?
- Inte vad jag kan se. Nej, det är de nog inte...
Konstaterade hönorna, blinkade till varandra och gick skrattande därifrån, arm i arm, med högburna huvuden, så som bara självsäkra hönor kan göra.
-Fast, sade så den ena. Flera hade ju svarta huvor över huvudena!
- Ja, men jag kan inte tänka att det var våra!
Och då skrattade de ännu mera...
Idag fanns de där, iklädda sina svarta skjortor och vita kragar, och de gick runt i en ring och verkade väldigt upprörda. Till slut ställde sig stortocken på en pall- som vanligt- extra högröd i ansiktet.
-Han ska få en Silverkerub! En Silverkerub! Han, som har varit allra största stortocken! Är han teolog? Är det inte dialoger han praktiserar- inte diskuterar han teologi!?
Alla de andra tockarna stannade upp och gol med en mun
- Absolut inte, absolut inte! Han är inte teolog, inte teolog! Han ska inte ha en Silverkerub, absolut inte! DUUU Fader, borde haft den, och det borde inte ha varit en kerub utan en stor, stor ängel!
- Tycker jag också, sade stortocken. Vi, som är rätt, det är VI som ska ha priser, inte de andra. Det är säkert systern, den hönan, som har varit med i utnämningskommittén.
- Säkert! Säkert! gol de andra. Oh, du är så bra, Fader, du borde ha medalj! Begriper de inte vilka som är rätt kristna? Det begriper ju vi, bara vi, BARA VI!
Då såg jag plötsligt i drömmen två stora hönor närma sig, men de gick inte in i gruppen, utan stod utanför den och skakade på huvudena.
- Fick inte han en söt liten höna nyligen? sade den ena.
- Jo, absolut! Man trodde ju att han skulle lugna ner sig efter detta!
- Men du, det är inte alltid så enkelt.
- Och de andre där!
- Ja, de behöver kanske också nya hönor eller något ditåt. Absolut! Så de kan få annat att kanalisera sin energi på. Sådant brukar trötta, eller vad säger du?
- Jo, så är det nog.
- Men du, våra tuppar är väl inte där?
- Inte vad jag kan se. Nej, det är de nog inte...
Konstaterade hönorna, blinkade till varandra och gick skrattande därifrån, arm i arm, med högburna huvuden, så som bara självsäkra hönor kan göra.
-Fast, sade så den ena. Flera hade ju svarta huvor över huvudena!
- Ja, men jag kan inte tänka att det var våra!
Och då skrattade de ännu mera...
Om arbetet och Livet
Det är förvisso sant att man ska arbeta för att leva och inte leva för att arbeta precis som med maten.
När man har slutat arbeta tror jag att de flesta funderar över Livet och hur livet blev.
Jag läste för en stund sedan i en av de damtidningar, eller månadsmagasin, som jag kostar på mig lyxen att prenumerera på, hur mödrar har bekymmer med sina barn och barnbarn så att de inte får träffa barnbarnen. Det bekymret har man inte när man inte har några.
Och jag måste säga att jag nog vill ha min tid till annat än att passa barn i min ålder. Man är tröttare.
Nu skulle man leva. Frågan är bara om man orkar. Resa? Det lockar mig då inte att ge mig av utomlands med allt det stök som det innebär med väntetider på flyg och på bussar. Jag har rest mycket under min tid som reseledare. Så där så att jag många gånger vaknade på morgonen, och det tog tid att orientera sig om var jag var någonstans. Men i Sverige reser jag, och det har jag gjort i många år, inte minst för att mina barn har bott på annan ort.
Blev yrkeslivet som man hade tänkt sig? Inte för mig. Jag hade aldrig tänkt bli lärare, det var något som jag halkade in på, ett tillfälligt jobb som blev fast och som ledde till andra lärarjobb och också till rektorsjobb.
Egentligen ville jag teckna och läsa konsthistoria. På konsthistoriska institutionen i Lund var jag inskriven som doktorand, men jag började aldrig följa någon undervisning.
Det var för mycket jobb, det kan jag tycka med facit i hand. Man blev för trött och orkade inte riktigt med Livet.
Jag hörde en dam säga häromdagen att nu skulle de bli sociala för nu var de pensionärer. Så har jag också tänkt. Nu skulle jag bli mera social, mycket mera social på hemmaplan. Inte bara springa på de inbjudningar jag själv fick och på alla möjliga föreningar i olika sammanhang. Jag skulle bjuda hem folk mycket mera.
Det hör ju till Livet, och jag känner massor av intressanta människor.
- När blir jag pensionär? brukade min gamla mamma, pensionerad sedan många år fråga.
- När börjar det riktiga Livet? undrar nog många av oss.
Och för att citera några poeter, så vet man ju inte att det är alla de dagar som kommer och går som är Livet. (något omskrivet) De som man kanske inte riktigt, riktigt greppar.
Nu ska jag ut och skotta för mitt älsklingsfordon har just varit här; plogbilen! Snöskottning hör också till Livet!
När man har slutat arbeta tror jag att de flesta funderar över Livet och hur livet blev.
Jag läste för en stund sedan i en av de damtidningar, eller månadsmagasin, som jag kostar på mig lyxen att prenumerera på, hur mödrar har bekymmer med sina barn och barnbarn så att de inte får träffa barnbarnen. Det bekymret har man inte när man inte har några.
Och jag måste säga att jag nog vill ha min tid till annat än att passa barn i min ålder. Man är tröttare.
Nu skulle man leva. Frågan är bara om man orkar. Resa? Det lockar mig då inte att ge mig av utomlands med allt det stök som det innebär med väntetider på flyg och på bussar. Jag har rest mycket under min tid som reseledare. Så där så att jag många gånger vaknade på morgonen, och det tog tid att orientera sig om var jag var någonstans. Men i Sverige reser jag, och det har jag gjort i många år, inte minst för att mina barn har bott på annan ort.
Blev yrkeslivet som man hade tänkt sig? Inte för mig. Jag hade aldrig tänkt bli lärare, det var något som jag halkade in på, ett tillfälligt jobb som blev fast och som ledde till andra lärarjobb och också till rektorsjobb.
Egentligen ville jag teckna och läsa konsthistoria. På konsthistoriska institutionen i Lund var jag inskriven som doktorand, men jag började aldrig följa någon undervisning.
Det var för mycket jobb, det kan jag tycka med facit i hand. Man blev för trött och orkade inte riktigt med Livet.
Jag hörde en dam säga häromdagen att nu skulle de bli sociala för nu var de pensionärer. Så har jag också tänkt. Nu skulle jag bli mera social, mycket mera social på hemmaplan. Inte bara springa på de inbjudningar jag själv fick och på alla möjliga föreningar i olika sammanhang. Jag skulle bjuda hem folk mycket mera.
Det hör ju till Livet, och jag känner massor av intressanta människor.
- När blir jag pensionär? brukade min gamla mamma, pensionerad sedan många år fråga.
- När börjar det riktiga Livet? undrar nog många av oss.
Och för att citera några poeter, så vet man ju inte att det är alla de dagar som kommer och går som är Livet. (något omskrivet) De som man kanske inte riktigt, riktigt greppar.
Nu ska jag ut och skotta för mitt älsklingsfordon har just varit här; plogbilen! Snöskottning hör också till Livet!
lördag 11 februari 2012
De (be)svikna
Någon gång i 50-60-års åldern börjar många män försvinna från sina kvinnor av olika anledningar. En del dör, några knall och fall. Andra hittar en ny kvinna, visst inte alltid yngre, och åter andra avslöjar att de kanske under årtionden har haft en relation eller ett förhållande med någon annan. Ja, det händer naturligtvis att det är kvinnor också som står för detta, men jag har en okontrollerad känsla av att kvinnor nog faktiskt begär skilsmässan när de är yngre, medan männen kanske väntar tills de är äldre och eventuella barn är utflugna.
Hur känner sig en kvinna, som kanske har varit gift i bortåt- eller över- fyrtio år när hennes man avslöjar att han faktiskt under många år har älskat en annan? Kan man någonsin efter ett sådant avslöjande återfå sitt förtroende för människor? Nog vore det ärligare och bättre om det avslöjandet kom tidigare i livet?
Om man har känt en person en relativt kort tid, kanske bara några år, och man upplever sig sviken, så är det ju faktiskt ganska lätt att packa och dra. Man ska kanske inte ens tro att det är en engångs företeelse, oavsett vilken art sveket har. Folk är som de är, få ändrar sig. Det finns olika sorters personlighetstyper mer eller mindre fast förankrade i oss.
Hur känner sig en kvinna, som kanske har varit gift i bortåt- eller över- fyrtio år när hennes man avslöjar att han faktiskt under många år har älskat en annan? Kan man någonsin efter ett sådant avslöjande återfå sitt förtroende för människor? Nog vore det ärligare och bättre om det avslöjandet kom tidigare i livet?
Om man har känt en person en relativt kort tid, kanske bara några år, och man upplever sig sviken, så är det ju faktiskt ganska lätt att packa och dra. Man ska kanske inte ens tro att det är en engångs företeelse, oavsett vilken art sveket har. Folk är som de är, få ändrar sig. Det finns olika sorters personlighetstyper mer eller mindre fast förankrade i oss.
Modernt att vara fet?
Nu har jag sett andra delen av melodifestivalen. Jag ska inte kritisera låtarna, för man ska inte ta ifrån människor deras glädje, och det finns säkert de som tyckte att den var bra. De båda vinnande var för övrigt inte så tokiga, tycker jag.
Vissa saker kan man konstatera. Snygga tjejer har inte en chans. Det hjälpte inte att denna Marie någonting förra gången stod iklädd något som såg ut som ett fiskskinn och ålade sig och kromade sig till en inte helt tokig låt. Hon hade inte en chans, för hon var garanterat för snygg! Samma sak idag med kvinnorna med bättre utseende, de åkte ut illa kvickt. En var klädd i något som såg ut som ett rosa nattlinne och en hade något tätt tyg i gälla färger som starkt avslöjade att hon var helt utan former.
Annat var det med de feta damer som framträdde både som introduktörer och som dansare. Jag gillar tjocka människor! Det är sant! Jag tycker det är snyggt när folk är mulliga. Så man kan ju konstatera att det nog vänder nu, för nu släpps även människor med kurvor, både fram och bak fram på scenen. Fint!
Men sedan tycker jag att om mörka människor så gärna vill vara blonda, då ska de se till att färgen går ända ner i hårbotten, så att man inte ser det mörka håret längst in. Dessutom passar det inte. Vi som är naturligt blonda har en helt annan färgskala i hud och på ögon. Varför inte behålla det mörkare håret? Är det något fel på det?
Vissa saker kan man konstatera. Snygga tjejer har inte en chans. Det hjälpte inte att denna Marie någonting förra gången stod iklädd något som såg ut som ett fiskskinn och ålade sig och kromade sig till en inte helt tokig låt. Hon hade inte en chans, för hon var garanterat för snygg! Samma sak idag med kvinnorna med bättre utseende, de åkte ut illa kvickt. En var klädd i något som såg ut som ett rosa nattlinne och en hade något tätt tyg i gälla färger som starkt avslöjade att hon var helt utan former.
Annat var det med de feta damer som framträdde både som introduktörer och som dansare. Jag gillar tjocka människor! Det är sant! Jag tycker det är snyggt när folk är mulliga. Så man kan ju konstatera att det nog vänder nu, för nu släpps även människor med kurvor, både fram och bak fram på scenen. Fint!
Men sedan tycker jag att om mörka människor så gärna vill vara blonda, då ska de se till att färgen går ända ner i hårbotten, så att man inte ser det mörka håret längst in. Dessutom passar det inte. Vi som är naturligt blonda har en helt annan färgskala i hud och på ögon. Varför inte behålla det mörkare håret? Är det något fel på det?
"Jag fryser om dina händer...
när du ler blir jag varm", något sådant skrev en poet, men jag minns inte vem det var. Vet du?
Så borde varje kärlek vara, fylld av empati och värme.
Ibland undrar jag om det är så att när vi närmar oss den riktiga, stora kärleken, då träder djävulen in på scenen och förstör. Kan det vara så? Är den stora, omvälvande kärleken farlig?
Så borde varje kärlek vara, fylld av empati och värme.
Ibland undrar jag om det är så att när vi närmar oss den riktiga, stora kärleken, då träder djävulen in på scenen och förstör. Kan det vara så? Är den stora, omvälvande kärleken farlig?
fredag 10 februari 2012
Tvekan behövs inte
Egentligen behöver man ju aldrig diskutera vilka relationer som är bra för en och vilka som är dåliga.
De bra relationerna gör en full av glädje och energi. De dåliga får en att känna sig som en urvriden trasa och totalt utan energi. Så varför behöver man tveka vid vägval? Vem vill gå käpprätt åt helvete?
Jag läste just på Facebook på ett hjärta: Den man älskar, aktar man!
Så sant! Och den man inte aktar, älskar man inte!
De bra relationerna gör en full av glädje och energi. De dåliga får en att känna sig som en urvriden trasa och totalt utan energi. Så varför behöver man tveka vid vägval? Vem vill gå käpprätt åt helvete?
Jag läste just på Facebook på ett hjärta: Den man älskar, aktar man!
Så sant! Och den man inte aktar, älskar man inte!
Människor utan rättigheter
För många år sedan satt jag som s-förtroendevald i en social centralnämnd. Det var lite upprörande ibland, tyckte jag, när det gällde tvångsomhändertagande av barn. Jag upplevde att man var snabb, då det gällde föräldrar med missbrukarbakgrund. Det skulle inte mycket till felsteg för att barnet skulle tas ifrån dem.
Idag kan vi läsa i vår lokaltidning om hur en kvinna som tar Subutex mot missbruk, som hon har tagit under graviditeten, har blivit fråntagen sitt nyfödda barn. Hon hade också fortsatt att röka, trots att hon var gravid. Hur många gör inte detta?
Barnets far är också en f d missbrukare som dock har kommit på fötter och fått bostad, och nu skulle de börja sitt liv med sitt nyfödda barn.
Just när mamman skulle amma barnet för första gången fick hon besked att hon inte skulle göra detta, utan i stället gå på ett möte med två socialtjänstemän. Föräldrarna fick där beskedet att barnet skulle omhändertas. Barnet omhändertogs med omedelbar verkan.
Får man göra så? Kan man som människa bli så helt utan rättsskydd att någon bara kan komma in och ta ens nyfödda barn för att placera det på ett familjehem på okänd ort? Har man ingen som helst rätt till delaktighet i de beslut som i allra högsta grad rör ens eget privata liv?
Jag ryser!
En beroendeläkare och psykiater ifrågasätter grunderna för detta beslut och menar att kvinnan borde ha fått en chans.
Nu kan man naturligtvis invända, som jag en gång hörde från en politiker, att barn inte ska vara terapiobjekt för sneda föräldrar, men någonstans måste också människor myndigförklaras inför beslut som rör dem själva.
Kvinnan är 42 år gammal och inte omyndigförklarad av vad som framgår, inte satt under förvaltare, utan lever med en man i en fast relation!
Måste inte ett sådant här tillvägagångssätt betraktas som grovt tjänstefel?
Idag kan vi läsa i vår lokaltidning om hur en kvinna som tar Subutex mot missbruk, som hon har tagit under graviditeten, har blivit fråntagen sitt nyfödda barn. Hon hade också fortsatt att röka, trots att hon var gravid. Hur många gör inte detta?
Barnets far är också en f d missbrukare som dock har kommit på fötter och fått bostad, och nu skulle de börja sitt liv med sitt nyfödda barn.
Just när mamman skulle amma barnet för första gången fick hon besked att hon inte skulle göra detta, utan i stället gå på ett möte med två socialtjänstemän. Föräldrarna fick där beskedet att barnet skulle omhändertas. Barnet omhändertogs med omedelbar verkan.
Får man göra så? Kan man som människa bli så helt utan rättsskydd att någon bara kan komma in och ta ens nyfödda barn för att placera det på ett familjehem på okänd ort? Har man ingen som helst rätt till delaktighet i de beslut som i allra högsta grad rör ens eget privata liv?
Jag ryser!
En beroendeläkare och psykiater ifrågasätter grunderna för detta beslut och menar att kvinnan borde ha fått en chans.
Nu kan man naturligtvis invända, som jag en gång hörde från en politiker, att barn inte ska vara terapiobjekt för sneda föräldrar, men någonstans måste också människor myndigförklaras inför beslut som rör dem själva.
Kvinnan är 42 år gammal och inte omyndigförklarad av vad som framgår, inte satt under förvaltare, utan lever med en man i en fast relation!
Måste inte ett sådant här tillvägagångssätt betraktas som grovt tjänstefel?
Tockarna tillbaka
Nu hände det igen att jag hade en kort eftermiddagsdröm om de där tockarna. Men den här gången såg jag inte en enda höna i närheten av dem.
Stortocken såg jättenöjd ut. Han hoppade upp på en pall, slog sig för bröstet och skrek till de andra
-De skriiiiver om mig! De skriiiiver om mig! Men det är egentligen inte om mig, för det är om biiilden av mig!
Då ställde sig tockegubbgänget runt honom och skrek med en strupe.
- Du är såååå bra! Du är såååå bra, Fader! De har ännu inte begripit att hönor inte kan bära vit krage! Ännu inte! Vad säger din egen, lilla vitkragade höna om det? Hon är väl klok! Hon förstår väl att inga hönor kan bära vit krage?
- Nu står det också i Torsdagsdepressionen om mig, om miiiiig! De borde i stället skriva om hur hela huset håller på att rasa ihop!
Nu for alla de andra tockarna ihop i en hög men bara en talade.
- Det är sådana som du som har blivit helgon senare!
- Helgon, skrek de allihop, HELGON!
Och se, då såg jag i drömmen hur helgonglorian spred sitt sken över stortockens ansikte ända ner till den vita kragen på den svarta skjortan.
Och han såg så helig ut...så otroligt helig! En sådan helighet måste ju värma varje liten höna så att hon begriper att hon ska ta av sig sin vita krage och den svarta skjortan! För alltid!
Stortocken såg jättenöjd ut. Han hoppade upp på en pall, slog sig för bröstet och skrek till de andra
-De skriiiiver om mig! De skriiiiver om mig! Men det är egentligen inte om mig, för det är om biiilden av mig!
Då ställde sig tockegubbgänget runt honom och skrek med en strupe.
- Du är såååå bra! Du är såååå bra, Fader! De har ännu inte begripit att hönor inte kan bära vit krage! Ännu inte! Vad säger din egen, lilla vitkragade höna om det? Hon är väl klok! Hon förstår väl att inga hönor kan bära vit krage?
- Nu står det också i Torsdagsdepressionen om mig, om miiiiig! De borde i stället skriva om hur hela huset håller på att rasa ihop!
Nu for alla de andra tockarna ihop i en hög men bara en talade.
- Det är sådana som du som har blivit helgon senare!
- Helgon, skrek de allihop, HELGON!
Och se, då såg jag i drömmen hur helgonglorian spred sitt sken över stortockens ansikte ända ner till den vita kragen på den svarta skjortan.
Och han såg så helig ut...så otroligt helig! En sådan helighet måste ju värma varje liten höna så att hon begriper att hon ska ta av sig sin vita krage och den svarta skjortan! För alltid!
torsdag 9 februari 2012
Till 75 år- ja, men hur?
Skådespelare tycks arbeta länge. De har väl dåliga pensioner, kan man misstänka. Igår var en kvinna intervjuad på tv. Hon var något till åren kommen. Hon skrattade apropå att arbeta länge och tillade att det ju gällde att komma ihåg replikerna.
Åldern tar ut sin rätt på olika sätt, inte bara i att man blir tröttare. Själv har jag alltid haft svårt för namn och lätt för siffror. Konstigt nog, för om jag har lätt för något så är det ju språk och inte matematik. Men så är det. Det där med namnen har inte blivit bättre, och samlas man några i min ålder är det rena farsen för man sitter ofta och pratar om folk, som alla vet vilka de är, men ingen minns vad de heter.
Och som jag sade för en tid sedan
- Det har ingen betydelse om jag berättar en historia flera gånger för samma väninna numera, för ingen kommer ihåg att jag har berättat den!
Vi har en underbar tid framför oss i vårt land med en massa gamlingar som kommer att fatta samma beslut om och om igen! Tror jag, vis av erfarenhet.
Åldern tar ut sin rätt på olika sätt, inte bara i att man blir tröttare. Själv har jag alltid haft svårt för namn och lätt för siffror. Konstigt nog, för om jag har lätt för något så är det ju språk och inte matematik. Men så är det. Det där med namnen har inte blivit bättre, och samlas man några i min ålder är det rena farsen för man sitter ofta och pratar om folk, som alla vet vilka de är, men ingen minns vad de heter.
Och som jag sade för en tid sedan
- Det har ingen betydelse om jag berättar en historia flera gånger för samma väninna numera, för ingen kommer ihåg att jag har berättat den!
Vi har en underbar tid framför oss i vårt land med en massa gamlingar som kommer att fatta samma beslut om och om igen! Tror jag, vis av erfarenhet.
Litet steg till utanförskap
Med stigande ålder har jag blivit mer och mer medveten om hur otroligt lätt det är att hamna utanför det etablerade samhällsmaskineriet. Hur länge skulle du klara dig utan lön?
Många människor går omkring med skygglappar och garderar sig aldrig. Andra av oss garderar oss till tusen med försäkringar hit och dit. Somliga lyckas spara pengar på banken, andra får aldrig något över.
Häromdagen kunde vi läsa alarmerande siffror om människor som stod utanför A-kassan. Ja, men utanför på grund av vad eller vem? Skulle de möjligtvis ha betalat till en A-kassa för att vara med?
Vi har vant oss vid att bli omhändertagna av Samhället/Staten. Har detta gjort att vi tror att vi lever inlindade i bomull?
Idag fick jag brev från ett försäkringsbolag med information om att jag kunde ändra min livförsäkring till ett fondsparande med ett upphörande av livförsäkringsdelen vid en viss ålder. Annars skulle premien på den försäkring jag har höjas.
Man plockas på pengar från banker, försäkringsbolag, elbolag, fasta avgifter på telefonin etcetera.
När jag räknade igenom mina tandläkarkostnader och bilkostnader från förra året insåg jag vart en stor del av mina pengar hade gått.
Som pensionär är man än så länge hyfsat inkomstförsäkrad. Men hur länge?
Det är dyrt att vara fattig, åtminstone om man vill gardera sig. Och utan att man har garderat sig är det otroligt lätt att halka ur samhällsramen.
Många människor går omkring med skygglappar och garderar sig aldrig. Andra av oss garderar oss till tusen med försäkringar hit och dit. Somliga lyckas spara pengar på banken, andra får aldrig något över.
Häromdagen kunde vi läsa alarmerande siffror om människor som stod utanför A-kassan. Ja, men utanför på grund av vad eller vem? Skulle de möjligtvis ha betalat till en A-kassa för att vara med?
Vi har vant oss vid att bli omhändertagna av Samhället/Staten. Har detta gjort att vi tror att vi lever inlindade i bomull?
Idag fick jag brev från ett försäkringsbolag med information om att jag kunde ändra min livförsäkring till ett fondsparande med ett upphörande av livförsäkringsdelen vid en viss ålder. Annars skulle premien på den försäkring jag har höjas.
Man plockas på pengar från banker, försäkringsbolag, elbolag, fasta avgifter på telefonin etcetera.
När jag räknade igenom mina tandläkarkostnader och bilkostnader från förra året insåg jag vart en stor del av mina pengar hade gått.
Som pensionär är man än så länge hyfsat inkomstförsäkrad. Men hur länge?
Det är dyrt att vara fattig, åtminstone om man vill gardera sig. Och utan att man har garderat sig är det otroligt lätt att halka ur samhällsramen.
Är anarki religiositet?
Ibland är jag nog fyrkantig, i vart fall om man med fyrkantig menar att man anpassar sig till samhällets ordningar. Till detta hör att man rättar sig efter lagar och förordningar och om man ska ändra på något, så tar man inte lagen i egna händer.
Detta gäller såväl att man inte skjuter varandra på öppen gata i Malmö, som att man inte gömmer de personer som faktiskt inte har rätten att stanna i landet.
Därför irriterar Svenska kyrkans handlande mig många gånger. Att komma och sätta sig själv i gräddfil och tycka att man har större rätt att värdera någons rättigheter att få uppehållstillstånd än de myndigheter som har undersökt förhållandena och fattat beslut har, är för mig ett ytterst märkligt sätt att låtsas vara medmänsklig på. Det är dessutom i de allra flesta fall bara ett sätt att fördröja en utvisning.
Det huvudlösa agerandet för några år sedan när man fick människor med sig för någon sorts allmän amnesti av alla som befann sig illegalt i landet tyckte jag var fullständigt obegriplig. Vad ville man? Ha öppna gränser? Så påverkar man inte myndighetsbeslut. Det finns demokratiska vägar att gå i stället!
Lika illa tycker jag om dem som talar om antivåld och gör inbrott på militärflygplatser och förstör flygplansmotorer- i antivåldsanda? eller dem som öppnar minkburar och skickar blodiga hotbrev till minkuppfödare, där familjerna dödshotas. Antivåld? Dessutom är jag övertygad om att samma människor många gånger med god aptit äter sina hamburgare.
För mig är det inget tecken på en större religiositet att man går på tvärs mot samhällets lagar och regler. Religiositet och anarki är inga synonyma begrepp!
Detta gäller såväl att man inte skjuter varandra på öppen gata i Malmö, som att man inte gömmer de personer som faktiskt inte har rätten att stanna i landet.
Därför irriterar Svenska kyrkans handlande mig många gånger. Att komma och sätta sig själv i gräddfil och tycka att man har större rätt att värdera någons rättigheter att få uppehållstillstånd än de myndigheter som har undersökt förhållandena och fattat beslut har, är för mig ett ytterst märkligt sätt att låtsas vara medmänsklig på. Det är dessutom i de allra flesta fall bara ett sätt att fördröja en utvisning.
Det huvudlösa agerandet för några år sedan när man fick människor med sig för någon sorts allmän amnesti av alla som befann sig illegalt i landet tyckte jag var fullständigt obegriplig. Vad ville man? Ha öppna gränser? Så påverkar man inte myndighetsbeslut. Det finns demokratiska vägar att gå i stället!
Lika illa tycker jag om dem som talar om antivåld och gör inbrott på militärflygplatser och förstör flygplansmotorer- i antivåldsanda? eller dem som öppnar minkburar och skickar blodiga hotbrev till minkuppfödare, där familjerna dödshotas. Antivåld? Dessutom är jag övertygad om att samma människor många gånger med god aptit äter sina hamburgare.
För mig är det inget tecken på en större religiositet att man går på tvärs mot samhällets lagar och regler. Religiositet och anarki är inga synonyma begrepp!
onsdag 8 februari 2012
Nya sammanhang, nya vänner
Det är verkligen roligt att lära känna nya vänner (läs damer) vid min ålder i helt nya sammanhang. Därför gillar jag föreningar, för man träffar alltid trevliga och intressanta människor där.
Men livet är inte bara möten, utan också avsked.
I Skrivarklubben här har flera gamlingar gått bort. På fredag ska Helge begravas, han var 81 år gammal, så han var ju ingen ungdom. Men hans berättelser från ungdomen på västkusten och till sjöss- han var sjöingenjör- kommer att leva kvar hos oss, liksom minnet av när han alltid läste "Tomten" på vår adventssammankomst. Och vid den senaste sammankomsten på Kristi Himmelfärdsdag läste han "Det är vackrast när det skymmer". Den gången syntes det att han var sjuk.
Andra är levande. I förra veckan hade jag ett par från vår guidegrupp här i Ronneby hemma. Det var trevligt, men det blev inte så mycket till arbetsprat utan mera allmänna ämnen. Härliga människor!
Och på måndagarna sitter jag med äldre damer och min gamla kollega som lärare och ska lära att måla akvarell.
Igår var jag på turismutbildning om prissättning och information om kommunernas marknadsföring i stort sett hela dagen. På kvällen hade vi gradgivning i en kall logesal och en jättegod måltid efteråt.
Och visst är det skönt när någon ringer sent på kvällen/natten och kollar att man har kommit hem väl. Ibland är det toppen med fästmannen! Bara han nu inte tjatar om värmepumpen...
Livet har lärt mig en sak; man missar väldigt mycket om man inte lyssnar till människors berättelser. Den lärdomen är ytterst berikande.
Men livet är inte bara möten, utan också avsked.
I Skrivarklubben här har flera gamlingar gått bort. På fredag ska Helge begravas, han var 81 år gammal, så han var ju ingen ungdom. Men hans berättelser från ungdomen på västkusten och till sjöss- han var sjöingenjör- kommer att leva kvar hos oss, liksom minnet av när han alltid läste "Tomten" på vår adventssammankomst. Och vid den senaste sammankomsten på Kristi Himmelfärdsdag läste han "Det är vackrast när det skymmer". Den gången syntes det att han var sjuk.
Andra är levande. I förra veckan hade jag ett par från vår guidegrupp här i Ronneby hemma. Det var trevligt, men det blev inte så mycket till arbetsprat utan mera allmänna ämnen. Härliga människor!
Och på måndagarna sitter jag med äldre damer och min gamla kollega som lärare och ska lära att måla akvarell.
Igår var jag på turismutbildning om prissättning och information om kommunernas marknadsföring i stort sett hela dagen. På kvällen hade vi gradgivning i en kall logesal och en jättegod måltid efteråt.
Och visst är det skönt när någon ringer sent på kvällen/natten och kollar att man har kommit hem väl. Ibland är det toppen med fästmannen! Bara han nu inte tjatar om värmepumpen...
Livet har lärt mig en sak; man missar väldigt mycket om man inte lyssnar till människors berättelser. Den lärdomen är ytterst berikande.
Jobbyten till vilka jobb?
Nog måste man börja undra vad det är Reinfeldt och co örlar om. Folk ska byta jobb så att de kan arbeta längre än nu. Vilka jobb är det de ska byta till?
Det verkar onekligen som om vissa herrar och damer i regeringen inte har en susning om hur verkligheten ser ut, hur folk inte önskar något hellre än att få ett jobb, som inte tycks finnas. De verkar inte heller begripa att det inte är utbildning, utan arbeten som saknas. Universitet och högskolor kryllar av folk på utbildningar och kurser, som det sedan inte finns några jobb till.
När ska man börja skapa en helhetsbild? När ska man öka utbildningarna till bristyrken och dra ner utbildningar till sådant som det inte finns några arbeten till?
Hur gör man för att få läkare och ingenjörer att stanna i landet? Varför behöver vi importera läkare, tandläkare och ingenjörer? Har alla de som är utbildade här flyttat? Eller saknas det utbildningsplatser?
Det är inte bara filmer och tv-program som är snuttifierade. Hela samhällsplaneringen verkar vara totalt huvudlös och som en enda stor happening.
________________________
Och nu ska det vara hen i stället för hon och han. Jo, det finns språk som inte skiljer på könen i de personliga pronomena. Men svenskan gör faktiskt detta. Låt oss få fortsätta med det!
Finns det ingen tjusning i kvinnlighet och manlighet längre?
Måste hela vårt samhälle bli grått, trist och utslätat?
Det är kanske inte konstigt att vissa människor inte vet vad de ska göra om de inte jobbar?
Det verkar onekligen som om vissa herrar och damer i regeringen inte har en susning om hur verkligheten ser ut, hur folk inte önskar något hellre än att få ett jobb, som inte tycks finnas. De verkar inte heller begripa att det inte är utbildning, utan arbeten som saknas. Universitet och högskolor kryllar av folk på utbildningar och kurser, som det sedan inte finns några jobb till.
När ska man börja skapa en helhetsbild? När ska man öka utbildningarna till bristyrken och dra ner utbildningar till sådant som det inte finns några arbeten till?
Hur gör man för att få läkare och ingenjörer att stanna i landet? Varför behöver vi importera läkare, tandläkare och ingenjörer? Har alla de som är utbildade här flyttat? Eller saknas det utbildningsplatser?
Det är inte bara filmer och tv-program som är snuttifierade. Hela samhällsplaneringen verkar vara totalt huvudlös och som en enda stor happening.
________________________
Och nu ska det vara hen i stället för hon och han. Jo, det finns språk som inte skiljer på könen i de personliga pronomena. Men svenskan gör faktiskt detta. Låt oss få fortsätta med det!
Finns det ingen tjusning i kvinnlighet och manlighet längre?
Måste hela vårt samhälle bli grått, trist och utslätat?
Det är kanske inte konstigt att vissa människor inte vet vad de ska göra om de inte jobbar?
Ingen skugga över BLT!
Idag ska ingen skugga falla över Blekinge läns tidning, för idag har de publicerat min insändare om bostadsmarknaden, både stort uppslagen på insändarsidan och på nätet. www.blt.se se Opinion under rubriken "Höga krav att leva upp till för att få en egen bostad".
Detta har jag tackat för, och jag fick då veta att långt ifrån alla insändare blev publicerade överhuvudtaget, så jag får vara mycket nöjd, för jag brukar snabbt få in mina debattartiklar eller insändare. Det var ovanligt långt dröjsmål den här gången.
Så kan jag lämna de halvkonspiratoriska tankegångarna om att detta hade med partibytet att göra.
Många skriver om den borgerliga pressen och dess preferenser. Det är lätt att bli påverkad! Men, nu är allt lugnt här!
Detta har jag tackat för, och jag fick då veta att långt ifrån alla insändare blev publicerade överhuvudtaget, så jag får vara mycket nöjd, för jag brukar snabbt få in mina debattartiklar eller insändare. Det var ovanligt långt dröjsmål den här gången.
Så kan jag lämna de halvkonspiratoriska tankegångarna om att detta hade med partibytet att göra.
Många skriver om den borgerliga pressen och dess preferenser. Det är lätt att bli påverkad! Men, nu är allt lugnt här!
Lätt att vara statsminister?
Måste man inte fråga sig om det är mycket lätt att vara statsminister eller att sitta i regeringen?
Om man kan komma med sådana vansinnesförslag som att folk ska jobba till 75 år måste man väl känna sig jättepigg själv?
Nej, det blir nog ingen fortsättning på någon borgerlig regering!
En arbetslinje när det är jättedåligt med jobb på marknaden, stora företag och forskning som lägger ner, och regeringsmedlemmar som upprepar, som ett mantra, att de tror på en arbetslinje- utan tillgång till jobb!
Jo, jag hör numera till KD, men de får kanske hålla lite i Nya Moderaterna så att dessa inte blir alltför fantasifulla i sina utspel!
Om man kan komma med sådana vansinnesförslag som att folk ska jobba till 75 år måste man väl känna sig jättepigg själv?
Nej, det blir nog ingen fortsättning på någon borgerlig regering!
En arbetslinje när det är jättedåligt med jobb på marknaden, stora företag och forskning som lägger ner, och regeringsmedlemmar som upprepar, som ett mantra, att de tror på en arbetslinje- utan tillgång till jobb!
Jo, jag hör numera till KD, men de får kanske hålla lite i Nya Moderaterna så att dessa inte blir alltför fantasifulla i sina utspel!
måndag 6 februari 2012
SÖKA kärlek-aldrig i livet!
Det var min dotter som fick mig att börja blogga, för hon hade en blogg (den finns kvar, fast hon skriver inte numera) på Metrobloggen och så hjälpte hon mig att starta. Min blogg finns också kvar på www.metrobloggen.se/lilatankar, om någon vill läsa lite mer som jag har skrivit under årens lopp. Fast en del saker mal man liksom om...
Men egentligen tyckte den unga damen att jag var för gammal för Metrobloggen, där man visst skulle vara ung och hipp, så hon anmälde mig till en annan, där det också var någon sorts kontaktforum med olika sammankomster som har förföljt mig i många år nu. Jag har aldrig haft något med dem att göra och vet inte hur jag slipper mejlen.
Då och då dyker det upp något i stil med "Vin, sång och kärlek", som får mig att rysa. Skulle man SÖKA kontakter också!?
Jag har banne mig nog- och mer än nog ibland- av de förälskelser som jag liksom bara råkar hamna i. Nåja, den förälskelse, får jag kanske säga för att inte skapa frågor från någon läsare.
Det är jobbigt nog som det är!
Och gammal är man, man borde sitta och sticka i någon fåtölj och inte ränna runt och vara förälskad och dessutom fara runt på konferenser och utbildningar för sitt relativt nya jobb.
Sedan blir man ju också urförbannad på föremålet ibland, och det gör ju inte saken bättre.
Nej, man skulle sitta i en fåtölj och sticka med katten vid sidan om sig...
Men egentligen tyckte den unga damen att jag var för gammal för Metrobloggen, där man visst skulle vara ung och hipp, så hon anmälde mig till en annan, där det också var någon sorts kontaktforum med olika sammankomster som har förföljt mig i många år nu. Jag har aldrig haft något med dem att göra och vet inte hur jag slipper mejlen.
Då och då dyker det upp något i stil med "Vin, sång och kärlek", som får mig att rysa. Skulle man SÖKA kontakter också!?
Jag har banne mig nog- och mer än nog ibland- av de förälskelser som jag liksom bara råkar hamna i. Nåja, den förälskelse, får jag kanske säga för att inte skapa frågor från någon läsare.
Det är jobbigt nog som det är!
Och gammal är man, man borde sitta och sticka i någon fåtölj och inte ränna runt och vara förälskad och dessutom fara runt på konferenser och utbildningar för sitt relativt nya jobb.
Sedan blir man ju också urförbannad på föremålet ibland, och det gör ju inte saken bättre.
Nej, man skulle sitta i en fåtölj och sticka med katten vid sidan om sig...
Censur för vissa partier i lokalpressen?
Jag vill inte gärna tro att det är så, men när jag var med i Folkpartiet fick jag lekande lätt in insändare/debattartiklar i BLT. De kom oftast in på någon/ ett par dagar. Och jag var de sista åren inte aktiv lokalt i partipolitiken utan bara medlem, även om jag deltog på konferenser som anordnades. Däremot har jag skrivit många debattartiklar/insändare.
Nu har jag bytt parti till KD. Detta hade de en notis om i tidningen. För drygt en vecka sedan - förra fredagen- skickade jag in en insändare om bostadsmarknaden- inte den med bostadsrätter utan den med hyresrätter, där kommunerna har höga krav för att man ska få en bostad. Den har ännu inte blivit publicerad.
Frågan känns angelägen eftersom många människor faktiskt måste vara utestängda från kommunala lägenheter, och var borde man få en bostad om inte genom kommunen? Insändaren var dessutom aktuell eftersom en hemlös hade dött när han blev utestängd från sitt rum i ett boende för hemlösa.
Jag undertecknade insändaren med (ny medlem i KD).
Häromdagen kunde man läsa i Ledaren hur ledarskribenten hånade Kristdemokraterna för att EN förtroendevald hade gått ut på Facebook och skrivit om safari till utsatta storstadsområden. Tonen hon hade var mycket tråkig och respektlös.
Så, det är kanske så att lokalpressen driver sin egen lilla valrörelse mellan valen genom att håna vissa partier och censurera bort insändare från medlemmar/förtroendevalda i dessa?
Ett ganska allvarligt fenomen i så fall, tycker jag. BLT får väl dessutom anses vara en borgerlig tidning, så man får förmoda att det är journalisternas egna personliga preferenser som styr.
Nu är tiden väl inte riktigt ute för publicering av min insändare, men det börjar se illavarslande ut tycker jag.
Förra gången jag skrev tog det två dagar före publicering!
Man måste väl undra hur SD och partier långt ut på vänsterkanten har det. Kommer sådana partier överhuvudtaget till tals, om medlemmar i ett harmlöst parti som KD kanske har svårigheter? OM skriver jag!
Meddelar BLT att jag har skrivit detta.
PS Man ska kanske inte heller ringa upp och tala om att redigeraren inte kan skilja på sin och hennes/hans!
Men det är faktiskt skillnad på exempelvis
Han går ut med sin fru. och Han går ut med hans fru! DS
Nu har jag bytt parti till KD. Detta hade de en notis om i tidningen. För drygt en vecka sedan - förra fredagen- skickade jag in en insändare om bostadsmarknaden- inte den med bostadsrätter utan den med hyresrätter, där kommunerna har höga krav för att man ska få en bostad. Den har ännu inte blivit publicerad.
Frågan känns angelägen eftersom många människor faktiskt måste vara utestängda från kommunala lägenheter, och var borde man få en bostad om inte genom kommunen? Insändaren var dessutom aktuell eftersom en hemlös hade dött när han blev utestängd från sitt rum i ett boende för hemlösa.
Jag undertecknade insändaren med (ny medlem i KD).
Häromdagen kunde man läsa i Ledaren hur ledarskribenten hånade Kristdemokraterna för att EN förtroendevald hade gått ut på Facebook och skrivit om safari till utsatta storstadsområden. Tonen hon hade var mycket tråkig och respektlös.
Så, det är kanske så att lokalpressen driver sin egen lilla valrörelse mellan valen genom att håna vissa partier och censurera bort insändare från medlemmar/förtroendevalda i dessa?
Ett ganska allvarligt fenomen i så fall, tycker jag. BLT får väl dessutom anses vara en borgerlig tidning, så man får förmoda att det är journalisternas egna personliga preferenser som styr.
Nu är tiden väl inte riktigt ute för publicering av min insändare, men det börjar se illavarslande ut tycker jag.
Förra gången jag skrev tog det två dagar före publicering!
Man måste väl undra hur SD och partier långt ut på vänsterkanten har det. Kommer sådana partier överhuvudtaget till tals, om medlemmar i ett harmlöst parti som KD kanske har svårigheter? OM skriver jag!
Meddelar BLT att jag har skrivit detta.
PS Man ska kanske inte heller ringa upp och tala om att redigeraren inte kan skilja på sin och hennes/hans!
Men det är faktiskt skillnad på exempelvis
Han går ut med sin fru. och Han går ut med hans fru! DS
söndag 5 februari 2012
Men pensionärerna då?
I kvällens Agenda talades det om A-kassa. Alla- ja åtminstone alla upp till 25 000 kronor- borde få 80% tyckte Ylva Johansson (s).
Så blev en stackare intervjuad. Hon hade varit industriarbetare och tjänat över 27 000 kronor i månaden. Det var mer än jag tjänade 2008 efter 38 år som lärare!
Nu hade hon bortåt 15 000, tror det var 14 950 (?) kronor i A- kassa. Av det fick hon ut 9 700 kronor. Jaha!
Hur många pensionärer får inte leva på det? Eller ännu mindre?
Är det ingen som tycker synd om dem när de jagar extrapriser i affärerna och inte kan åka på utlandssemester, vilket ju verkar vara ett kriterium på barnfattigdom i dagens Sverige?
Och även om man har mer i pension, som jag själv, så har gamla människor gamla tänder, behöver nog mera läkarvård och mediciner och har, tror jag, nog oftare gamla bilar.
Räknade just ut att jag hade servat och reparerat min för över
10 000 kronor förra året.
Sedan har man kanske en släkt, som tror att man är lika rik som de är, och kan följa deras lyxiga vanor!
Så blev en stackare intervjuad. Hon hade varit industriarbetare och tjänat över 27 000 kronor i månaden. Det var mer än jag tjänade 2008 efter 38 år som lärare!
Nu hade hon bortåt 15 000, tror det var 14 950 (?) kronor i A- kassa. Av det fick hon ut 9 700 kronor. Jaha!
Hur många pensionärer får inte leva på det? Eller ännu mindre?
Är det ingen som tycker synd om dem när de jagar extrapriser i affärerna och inte kan åka på utlandssemester, vilket ju verkar vara ett kriterium på barnfattigdom i dagens Sverige?
Och även om man har mer i pension, som jag själv, så har gamla människor gamla tänder, behöver nog mera läkarvård och mediciner och har, tror jag, nog oftare gamla bilar.
Räknade just ut att jag hade servat och reparerat min för över
10 000 kronor förra året.
Sedan har man kanske en släkt, som tror att man är lika rik som de är, och kan följa deras lyxiga vanor!
Nu är det krig...
igen, fast inte av den där vanliga sorten för att någon (inte jag) fläker ut sig över hela bloggvärlden, utan nu är det värmepumpskrig.
Jag ska INTE ha en värmepump, inte av något slag, hur tjusiga kalkyler jag än får på kommentarer, mejl och i telefonen.
INTE!
Skönt ibland att bo på avstånd. Och inte konstigt att man måste ta paus då och då.
Envisa och påstridiga karlar är urjobbiga!!!
Jag ska INTE ha en värmepump, inte av något slag, hur tjusiga kalkyler jag än får på kommentarer, mejl och i telefonen.
INTE!
Skönt ibland att bo på avstånd. Och inte konstigt att man måste ta paus då och då.
Envisa och påstridiga karlar är urjobbiga!!!
Vem skjuts i Malmö nästa gång?
Det verkar helt klart som om de styrande i Malmö och även andra vill lägga skulden på oron och skjutningarna i Malmö på Reinfeldt och justitieministern.
Men jag tror inte en sekund att händelserna har med vapenlagar att göra.
Här är det nog något annat. Det kallas subkulturer, sådana kulturer som inte anammar de rådande normerna i samhället. För vi får väl ändå hoppas att flertalet av oss inte gillar att man far runt och skjuter varandra.
Det är troligtvis från grupper som skiter i de svenska lagarna som vanan att ta lagen i egna händer kommer.
Om dessa sedan är kriminella, som har gänguppgörelser, eller invandrare, som praktiserar hedersvedergällningar, har jag givetvis ingen susning om.
Det har byggts upp stora motsättningar i samhället, ja, man kan nog till och med säga att det pågår ett krig mellan etablissemanget, dit man väl får räkna polisen, och de grupper som inte vill hålla sig innanför ramarna.
Fast lite kan man kanske förstå detta. För om man inte får stöd av ordningsmakten- vilket händer i vissa förorter- på det sättet att de struntar i att komma om de blir ditkallade, då bidrar detta garanterat till ett misstroende.
Men jag tror inte en sekund att händelserna har med vapenlagar att göra.
Här är det nog något annat. Det kallas subkulturer, sådana kulturer som inte anammar de rådande normerna i samhället. För vi får väl ändå hoppas att flertalet av oss inte gillar att man far runt och skjuter varandra.
Det är troligtvis från grupper som skiter i de svenska lagarna som vanan att ta lagen i egna händer kommer.
Om dessa sedan är kriminella, som har gänguppgörelser, eller invandrare, som praktiserar hedersvedergällningar, har jag givetvis ingen susning om.
Det har byggts upp stora motsättningar i samhället, ja, man kan nog till och med säga att det pågår ett krig mellan etablissemanget, dit man väl får räkna polisen, och de grupper som inte vill hålla sig innanför ramarna.
Fast lite kan man kanske förstå detta. För om man inte får stöd av ordningsmakten- vilket händer i vissa förorter- på det sättet att de struntar i att komma om de blir ditkallade, då bidrar detta garanterat till ett misstroende.
lördag 4 februari 2012
Ord utan innehåll
Förr lyssnade jag alltid på "Vid dagens början" och "Vid dagens slut" och "Tankar för dagen", men det har jag helt slutat med.
Det känns bara som om det är ändlösa ordbajserier utan verklighet bakom. Här är jag säkert orättvis, för det finns nog de som menar väl och har grund för det de säger, men i stort sett tycker jag att vi människor dränks i ord om hur vi ska vara mot varandra, och hur vi ska hitta glädjen och också om alla hemskheter som finns runt omkring oss, som om inte nyheterna vore nog.
Jag längtar efter tystnad, en kreativ tystnad, där inga ord bedövar och förvränger.
Det känns bara som om det är ändlösa ordbajserier utan verklighet bakom. Här är jag säkert orättvis, för det finns nog de som menar väl och har grund för det de säger, men i stort sett tycker jag att vi människor dränks i ord om hur vi ska vara mot varandra, och hur vi ska hitta glädjen och också om alla hemskheter som finns runt omkring oss, som om inte nyheterna vore nog.
Jag längtar efter tystnad, en kreativ tystnad, där inga ord bedövar och förvränger.
Äntligen höga elpriser!
Är rubriken konstig? Den beror på att jag band mitt elavtal till vinterpris och rörligt på sommaren. Och vinterpriset var högt, 66 öre. Så när elpriset för en tid sedan var extremt lågt, kunde alla vi som har gjort detsamma reta oss. Men det är ju jättesvårt att veta vad man ska göra, tycker jag.
Nu är jag faktiskt lite nöjd, för nu har elen gått upp!
Och nej L.F. jag ska INTE ha en värmepump, så tjata inte i en kommentar nu! Och inte här heller senare, är du snäll!
Nu är jag faktiskt lite nöjd, för nu har elen gått upp!
Och nej L.F. jag ska INTE ha en värmepump, så tjata inte i en kommentar nu! Och inte här heller senare, är du snäll!
Att både byta kön men ändå ha kvar det
Dödsstöten för mig när det gällde fp blev när de drev rätten att slippa sterilisering vid könsbyte som en av sina hjärtefrågor. Det räcker för mig med den vidsynta synen på aborter, som jag inte alls delar.
En del människor anser sig vara födda i fel kropp. Hur kan man veta det? Är inte detta med könsroller något som är ytterst kulturbundet? Kroppen skulle kanske vara rätt i en annan kultur? Då vore det kanske bättre att flytta än att byta kön?
Själv har jag träffat många män som är riktiga "kärringar" i ordets värsta betydelse. Fast de har kvar sin manlighet ändå.
Men nu upplever man liksom detta att man är i fel kön. Jaha, men då får man väl göra detta. Fast Gud har inte skapat en sådan att man liksom är totalt utbytbar i alla sina delar. Ska man nu ta sjukvårdsresurser till att få uppbyggt någon sorts nytt kön - hur nu detta går till?- så får man väl också inse att man inte samtidigt kan ha kvar sitt gamla kön. För mig är detta fullständigt makabert. Då vill man väl inte byta kön. Vad är det man sysslar med?
Hur är det i länder med stor fattigdom eller bland människor som har det svårt i sina liv?
Har de tid och ork att fnatta runt och fundera över om de är födda i rätt kropp? Och vaddå fel kropp? Finns det något JAG som inte har med kroppen att göra? Någon sorts mentalt Jag frikopplat från de kroppsliga funktionerna? Jag som faktiskt tror att vi är ganska så hormonstyrde i våra liv, har svårt att tillägna mig det synsättet.
Nej, här går gränsen för mig! Jag tycker inte att man ska laborera med den kropp Gud har gett oss hur som helst. Inte heller behöver man stoppa brösten fulla av silikon för att bli älskad, eller ändra läpparna så att de ser ut som läppar från en annan ras.
Låt oss försöka vara nöjda med det vi från födseln har fått tilldelat. Förnöjsamhet och ödmjukhet är inga dumma egenskaper. De kanske till och med kan bota en del konstiga neuroser. Det är nog inte så farligt att sätta gränser!
En del människor anser sig vara födda i fel kropp. Hur kan man veta det? Är inte detta med könsroller något som är ytterst kulturbundet? Kroppen skulle kanske vara rätt i en annan kultur? Då vore det kanske bättre att flytta än att byta kön?
Själv har jag träffat många män som är riktiga "kärringar" i ordets värsta betydelse. Fast de har kvar sin manlighet ändå.
Men nu upplever man liksom detta att man är i fel kön. Jaha, men då får man väl göra detta. Fast Gud har inte skapat en sådan att man liksom är totalt utbytbar i alla sina delar. Ska man nu ta sjukvårdsresurser till att få uppbyggt någon sorts nytt kön - hur nu detta går till?- så får man väl också inse att man inte samtidigt kan ha kvar sitt gamla kön. För mig är detta fullständigt makabert. Då vill man väl inte byta kön. Vad är det man sysslar med?
Hur är det i länder med stor fattigdom eller bland människor som har det svårt i sina liv?
Har de tid och ork att fnatta runt och fundera över om de är födda i rätt kropp? Och vaddå fel kropp? Finns det något JAG som inte har med kroppen att göra? Någon sorts mentalt Jag frikopplat från de kroppsliga funktionerna? Jag som faktiskt tror att vi är ganska så hormonstyrde i våra liv, har svårt att tillägna mig det synsättet.
Nej, här går gränsen för mig! Jag tycker inte att man ska laborera med den kropp Gud har gett oss hur som helst. Inte heller behöver man stoppa brösten fulla av silikon för att bli älskad, eller ändra läpparna så att de ser ut som läppar från en annan ras.
Låt oss försöka vara nöjda med det vi från födseln har fått tilldelat. Förnöjsamhet och ödmjukhet är inga dumma egenskaper. De kanske till och med kan bota en del konstiga neuroser. Det är nog inte så farligt att sätta gränser!
Svensk kvalitetsbrist
Nedläggningen av Saab och uppsägningarna från Astra-Seneca måste nog få oss att fundera mycket allvarligt på vad det är som händer i vårt land.
Motsvarande läkemedelsföretag i Danmark lär ju gå mycket bra.
Vad har hänt med vår forskning och med vår utbildning i det här landet? Är det socialdemokraternas en ann´är så go´som en ann´mentalitet som i kölvattnet har fått en total kvalitetsbrist som följd? För man kan nog misstänka att det är gamla synder som nu skördar sina offer. Man hade i det socialdemokratiska utbildningssystemet ingen förståelse för eller några krav på verklig kompetens hos utbildarna, som jag ser det.
Vi kunde se det i skolorna. Min senaste arbetsplats var ett skräckexempel på hur man nonchalerade lärarbehörigheterna. Den rektor jag hade verkade tro att för att vara svensklärare behövde man bara kunna sätta en bok i händerna på eleverna. Det kunde vem som helst vara.
Jag minns en väldigt rolig episod. En ung och mycket ambitiös lärare, som dock inte alls hade någon som helst erfarenhet av invandrarundervisning skulle ta undervisningen av en nyanländ kvinnlig elev. Inget ont om min kollega, som var jättetrevlig, men faktum om hennes erfarenheter kvarstod. Och hon gjorde säkert ett bra jobb, innan jag tog över eleven efter några månader.
Men, det roliga var rektorns motiv för att hon skulle ha denna elev.
Hon hade andra kvalitéer än undervisningsvana i invandrarsvenska, hon sysslade nämligen med aerobics!
Eleven var en djupt troende muslim iklädd slöja och lång kjol!
Socialdemokrater har ofta totalt blandat ihop folkbildning och utbildning. Man har många gånger inbillat sig att det gäller att söka kunskap tillsammans för så gör man i studiecirklar. Och lärarna skulle naturligtvis inte komma och inbilla sig att de kunde något speciellt! En ann´är så go som en ann´!
Men nu har sossarna blivit farliga; Grrrr! Nu skriver de på sina bloggar och undrar om Reinfeldt skulle våga ta en debatt med deras nye partiledare...
Ännu ser man inte skymten av någon politik från partiets förtroendevalda. Deras inlägg handlar mest om att tackla borgare och egna misshagliga partimedlemmar.
Synd, för det behövs en oppositionspolitik också! Även här brister kvalitén.
Motsvarande läkemedelsföretag i Danmark lär ju gå mycket bra.
Vad har hänt med vår forskning och med vår utbildning i det här landet? Är det socialdemokraternas en ann´är så go´som en ann´mentalitet som i kölvattnet har fått en total kvalitetsbrist som följd? För man kan nog misstänka att det är gamla synder som nu skördar sina offer. Man hade i det socialdemokratiska utbildningssystemet ingen förståelse för eller några krav på verklig kompetens hos utbildarna, som jag ser det.
Vi kunde se det i skolorna. Min senaste arbetsplats var ett skräckexempel på hur man nonchalerade lärarbehörigheterna. Den rektor jag hade verkade tro att för att vara svensklärare behövde man bara kunna sätta en bok i händerna på eleverna. Det kunde vem som helst vara.
Jag minns en väldigt rolig episod. En ung och mycket ambitiös lärare, som dock inte alls hade någon som helst erfarenhet av invandrarundervisning skulle ta undervisningen av en nyanländ kvinnlig elev. Inget ont om min kollega, som var jättetrevlig, men faktum om hennes erfarenheter kvarstod. Och hon gjorde säkert ett bra jobb, innan jag tog över eleven efter några månader.
Men, det roliga var rektorns motiv för att hon skulle ha denna elev.
Hon hade andra kvalitéer än undervisningsvana i invandrarsvenska, hon sysslade nämligen med aerobics!
Eleven var en djupt troende muslim iklädd slöja och lång kjol!
Socialdemokrater har ofta totalt blandat ihop folkbildning och utbildning. Man har många gånger inbillat sig att det gäller att söka kunskap tillsammans för så gör man i studiecirklar. Och lärarna skulle naturligtvis inte komma och inbilla sig att de kunde något speciellt! En ann´är så go som en ann´!
Men nu har sossarna blivit farliga; Grrrr! Nu skriver de på sina bloggar och undrar om Reinfeldt skulle våga ta en debatt med deras nye partiledare...
Ännu ser man inte skymten av någon politik från partiets förtroendevalda. Deras inlägg handlar mest om att tackla borgare och egna misshagliga partimedlemmar.
Synd, för det behövs en oppositionspolitik också! Även här brister kvalitén.
fredag 3 februari 2012
Det man ångrar vid livets slut
Någon hade gjort en undersökning bland människor vid livets slut och ställt frågan vad de önskade att de hade gjort annorlunda i sina liv.
Svaren sades vara förvånande för en avgörande majoritet hade svarat att de ångrade att de inte mera hade gått sin egen väg i stället för att hela tiden anpassa sig till omvärlden.
Och jag som ofta tänker att jag inte borde ha gått min egen väg så ofta, utan mycket mera borde jag i mitt liv ha tagit hänsyn till omgivningen och inte minst till barnen.
Vad är det man säger? Hur man än vänder sig har man ändan bak?
Svaren sades vara förvånande för en avgörande majoritet hade svarat att de ångrade att de inte mera hade gått sin egen väg i stället för att hela tiden anpassa sig till omvärlden.
Och jag som ofta tänker att jag inte borde ha gått min egen väg så ofta, utan mycket mera borde jag i mitt liv ha tagit hänsyn till omgivningen och inte minst till barnen.
Vad är det man säger? Hur man än vänder sig har man ändan bak?
Skjuter fattiga människor varandra?
Ingen kan ha undgått att höra talas om morden som sker på löpande band i Malmö.
Nu försöker man hitta en orsak.
De vänstervridna talar om fattigdom och utanförskap.
Men förr då, när folk många gånger var riktigt fattiga. Gick de runt och tog död på varandra då?
Detta anser jag bara vara vänsterpropagande.
De verkliga orsakerna vill jag inte spekulera i.
Om jag skriver det jag tror, får jag väl ta bort inlägget, eller också tas det väl bort.
De orsaker jag tror att detta våld har överlämnar jag därför till de politiska partier, som vågar säga detta, att spekulera i!
I Sverige är vi godtrogna som små nyfödda barn, och polisen verkar mer eller mindre handlingsförlamad och inkompetent, såvida det inte gäller att släpa demonstranter över asfalten och lägga dem ner på marken. Då kan man! Och nu ska man få använda tårgas också.
Låt oss se exempel på att man tar krafttag mot denna kriminalitet NU!Verkliga krafttag, och skyll inte på Reinfeldt för han sitter i regeringskansliet eller i Bryssel. Det är ni som är på plats som måste lära er att agera!
Nu försöker man hitta en orsak.
De vänstervridna talar om fattigdom och utanförskap.
Men förr då, när folk många gånger var riktigt fattiga. Gick de runt och tog död på varandra då?
Detta anser jag bara vara vänsterpropagande.
De verkliga orsakerna vill jag inte spekulera i.
Om jag skriver det jag tror, får jag väl ta bort inlägget, eller också tas det väl bort.
De orsaker jag tror att detta våld har överlämnar jag därför till de politiska partier, som vågar säga detta, att spekulera i!
I Sverige är vi godtrogna som små nyfödda barn, och polisen verkar mer eller mindre handlingsförlamad och inkompetent, såvida det inte gäller att släpa demonstranter över asfalten och lägga dem ner på marken. Då kan man! Och nu ska man få använda tårgas också.
Låt oss se exempel på att man tar krafttag mot denna kriminalitet NU!Verkliga krafttag, och skyll inte på Reinfeldt för han sitter i regeringskansliet eller i Bryssel. Det är ni som är på plats som måste lära er att agera!
Folkets jubel
Vi har alla sett bilderna av de hyllade ledarna som senare dränks i förnedring och kanske avrättas på fruktansvärt sätt. Folkets jubel kan vara långvarigt, men också bara vara under en kort tid, som med socialdemokraternas förre partiledare. Han damp snabbt, men det tyckte jag var fullt begripligt. Att skarva på sanningar går inte hem i de lägren.
Jag tänker ofta på hur lätt det vänder för människor när jag ser hur man applåderar någon, ja, man kanske till och med står upp och applåderar. Lika starka som applåderna är lika starkt kan sedan människorna vända sig mot den personen och visa sin avsky och sitt hat.
När jag var lärare reagerade jag ibland på när någon sade
-Han/hon är bra.
För ibland sade man detta som en sorts utsortering; de här är bra folk, men de där är inte bra.
Man måste alltid vara medveten om att vinden mycket lätt kan vända. De som applåderar dig idag, kanske spottar på dig i morgon.
Jag tänker ofta på hur lätt det vänder för människor när jag ser hur man applåderar någon, ja, man kanske till och med står upp och applåderar. Lika starka som applåderna är lika starkt kan sedan människorna vända sig mot den personen och visa sin avsky och sitt hat.
När jag var lärare reagerade jag ibland på när någon sade
-Han/hon är bra.
För ibland sade man detta som en sorts utsortering; de här är bra folk, men de där är inte bra.
Man måste alltid vara medveten om att vinden mycket lätt kan vända. De som applåderar dig idag, kanske spottar på dig i morgon.
onsdag 1 februari 2012
Medan jag ömsar skinn och tänker till
Just nu är jag mitt uppe i en process då jag ömsar skinn. Man måste göra det ibland. Egentligen har jag inte tid att skriva nu i kväll, men jag tar en kort paus.
Mitt partibyte känns bra, än så länge i vart fall. Det behövs folk här i kommunen.
Och jag var så trött på människor som spelade med dubbla kort, som höll god min med folk som de hade suttit och förtalat kort tid innan. Det finns nog få saker som gör mig så upprörd som just det där förtalet som man sprider på små sammankomster som om man satt och berättade den enda tänkbara sanningen.
Häromdagen var ju en man, som hade skrivit om maffian och nu levde under dödshot sedan flera år, med i Skavlan. Nej, han hade inte vetat vilka konsekvenser det skulle få när han skrev boken, kunde han ju konstatera.
Men han sade en sak som fastnade hos mig. Han berättade att maffians metoder inte bara var att döda fysiskt, utan de dödade psykiskt genom att förtala människor så att deras anseende blev totalförstört.
Det är naturligtvis alltid svårt att säga om det man säger är motiverat och sant eller bara grovt förtal. Men taktiken känner jag igen, den har jag mött många gånger. Ja, jag blev till och med uppmanad en gång av en styrelseledamot att sprida förtal om en annan ledamot i staden. För så gjorde man där, hävdade han.
Nej, jag ställde inte upp på detta.
Mycket nära det där förtalandet är ju de anonyma, nedsättande kommentarerna på nätet. Det står om sådana idag i min lokaltidning. Där påtalas också att man inte alltid är så anonym som man tror. Och så är det ju också. Själv har jag lätt kunnat identifiera människor ibland och när jag har kontaktat andra har de också kunnat göra detta, trots anonymiteten. Den kan man kanske behöva i vissa utsatta situationer, men detta gäller banne mig inte för att man ska sprida illasinnat tal om andra under sin svarta huva.
Detta bara några tankar, medan jag tänker på intressanta aktiviteter som finns framöver och på att det finns mycket intressanta personer i det här länet. Nej, jag skrev inte inflyttade personer. Jag skrev det inte!
Mitt partibyte känns bra, än så länge i vart fall. Det behövs folk här i kommunen.
Och jag var så trött på människor som spelade med dubbla kort, som höll god min med folk som de hade suttit och förtalat kort tid innan. Det finns nog få saker som gör mig så upprörd som just det där förtalet som man sprider på små sammankomster som om man satt och berättade den enda tänkbara sanningen.
Häromdagen var ju en man, som hade skrivit om maffian och nu levde under dödshot sedan flera år, med i Skavlan. Nej, han hade inte vetat vilka konsekvenser det skulle få när han skrev boken, kunde han ju konstatera.
Men han sade en sak som fastnade hos mig. Han berättade att maffians metoder inte bara var att döda fysiskt, utan de dödade psykiskt genom att förtala människor så att deras anseende blev totalförstört.
Det är naturligtvis alltid svårt att säga om det man säger är motiverat och sant eller bara grovt förtal. Men taktiken känner jag igen, den har jag mött många gånger. Ja, jag blev till och med uppmanad en gång av en styrelseledamot att sprida förtal om en annan ledamot i staden. För så gjorde man där, hävdade han.
Nej, jag ställde inte upp på detta.
Mycket nära det där förtalandet är ju de anonyma, nedsättande kommentarerna på nätet. Det står om sådana idag i min lokaltidning. Där påtalas också att man inte alltid är så anonym som man tror. Och så är det ju också. Själv har jag lätt kunnat identifiera människor ibland och när jag har kontaktat andra har de också kunnat göra detta, trots anonymiteten. Den kan man kanske behöva i vissa utsatta situationer, men detta gäller banne mig inte för att man ska sprida illasinnat tal om andra under sin svarta huva.
Detta bara några tankar, medan jag tänker på intressanta aktiviteter som finns framöver och på att det finns mycket intressanta personer i det här länet. Nej, jag skrev inte inflyttade personer. Jag skrev det inte!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)