Den gamla kampen är död. De gamla honnörsorden existerar inte längre. Ord som solidaritet, jämställdhet och jämlikhet har fått en ny innebörd för de unga. Du kan vara solidarisk med barnen i Afrika, men knappast med den hemlöse svensken på gatan.
Redan i skolan får du lära dig att ha vassa armbågar, kämpa för betygen och komma framåt. Här finns inget utrymme för någon sorts kollektivism, såvida det inte gäller idrottslag.
Den unga generationens tjejer har sett sina jämställdhetskämpande mödrar låta sig utnyttjas till att både arbeta heltid och sköta hemmet- oftast utan hemhjälp. Ofta har detta slutat med att föräldrarna har skilts och mamman har blivit placerad i en ynka lägenhet med dålig ekonomi, för att sedan på ett patetiskt sätt på nytt börja ragga karlar på krogen. En attraktiv framtid för unga tjejer idag?
De gapande feministerna på barrikaderna drar i sin manhaftighet knappast den unga generationens sexobjekt som opererar sina munnar så att de ser ut som svartas som har haft ställningar på sina läppar för att de skulle förstoras. Brösten fylls med konstgjort material. så man kan undra om de kan känna någon lust om någon tar på dem.
I skolan kunde vi i de högsta klasserna se de unga damerna på skolspexen åla sig som de värsta hororna på en Hamburgstripclub.
Dessa varelser är långt, långt från könlös maktkamp. Vad skiter de i den? De vill vara attraktiva, feminina för män eller kvinnor eller för bådadera.
Den socialistiska kampen är död. Det enda som finns kvar är några urtidsödlor som tror att de kan blåsa liv i den torkade ideologifloran. Detta går garanterat inte! Tiden har gått ifrån den.
onsdag 30 november 2011
Skönt att Breivik var sjuk!
Det är säkert fler än jag som känner en lättnad över att massmördaren Breivik har förklarats lida av paranoid schizofreni, och i sin grandiosa självbild har han ansett sig ha rätten att välja vilka som ska leva och vilka som ska dö, för att sedan han och hans orden skulle ta över världen.
Tur att han anses vara sjuk! För tänk om hans beteende hade betraktats som normalt! Hur hade då världen sett ut?
Att vara en massmördare är förhoppningsvis ett tydligt tecken på att man är mentalsjuk. Värre är det med dem som ibland ter sig rätt normala, men som egentligen är skvatt galna!
Tur att han anses vara sjuk! För tänk om hans beteende hade betraktats som normalt! Hur hade då världen sett ut?
Att vara en massmördare är förhoppningsvis ett tydligt tecken på att man är mentalsjuk. Värre är det med dem som ibland ter sig rätt normala, men som egentligen är skvatt galna!
Borgerlig press mot H.Juholt?
Amelia Adamo (behövs någon presentation?) har i en intervju med Håkan Juholt i M - magasin också fått med hans tankar om den socialdemokratiska politiken . Nu tycker inte jag att en tidning ska ägna sig åt att saluföra politiska partiprogram på det viset och ringde upp redaktionen. Att Håkan J. verkar tämligen oberörd är kanske inte något att hylla, utan ett karaktärsdrag som man kan fundera över. Det finns ju människor som inte riktigt begriper vad de själva gör, och som inte riktigt tar in omgivningens reaktioner.
Jag har här på bloggen skrivit om den smygreklam (ja, egentligen är den ju ganska öppen) som förekommer i program som Go´kväll, Babel med flera program, inte minst då det gäller böcker, och nu kunde man ju fundera över om månadsmagasinen har blivit en ny marknadsföringsväg för politiska partier.
Vid samtal med redaktionen bedyrade de att de inte sponsrades av Socialdemokraterna. Nehej! Men då borde kanske den intervjuande Amelia Adamo inte tagit med direkt partipolitisk propaganda.
Nu påpekade den jag talade med att M-magasin ägs av Bonnierkoncernen. Det borde jag ha vetat. Vad äger de inte? Så, då kan man kanske inte bara fortsätta med att påstå - vilket görs med emfas på s-bloggarna - att den borgerliga pressen försöker få bort Juholt.
Jag har här på bloggen skrivit om den smygreklam (ja, egentligen är den ju ganska öppen) som förekommer i program som Go´kväll, Babel med flera program, inte minst då det gäller böcker, och nu kunde man ju fundera över om månadsmagasinen har blivit en ny marknadsföringsväg för politiska partier.
Vid samtal med redaktionen bedyrade de att de inte sponsrades av Socialdemokraterna. Nehej! Men då borde kanske den intervjuande Amelia Adamo inte tagit med direkt partipolitisk propaganda.
Nu påpekade den jag talade med att M-magasin ägs av Bonnierkoncernen. Det borde jag ha vetat. Vad äger de inte? Så, då kan man kanske inte bara fortsätta med att påstå - vilket görs med emfas på s-bloggarna - att den borgerliga pressen försöker få bort Juholt.
Följ inte Gokvälls matlagningsråd!
Jag hoppas verkligen att någon från brandmyndigheten hörde vad som sades i Gokväll idag. Där rekommenderade de en gryta för långkok bland andra dyra julklappar. Hur mycket är egentligen gratisreklam i de programmen? Vi ska inte prata om vad Bonnierkoncernen måste tjäna på alla boktipsen!
Jo, nu skulle man ge en sådan gryta, och sedan kunde man sätta på den innan man gick hemifrån, och så var maten klar när man kom hem på kvällen!
Har de inte hört talas om folk som aldrig kommer hem? Man kan råka ut för både det ena och det andra på vägen. Vad händer då med grytan och hemmet och kanske med grannarna när det så småningom brinner friskt!?'
Hur kan man stå och säga något så korkat i tv?
Jo, nu skulle man ge en sådan gryta, och sedan kunde man sätta på den innan man gick hemifrån, och så var maten klar när man kom hem på kvällen!
Har de inte hört talas om folk som aldrig kommer hem? Man kan råka ut för både det ena och det andra på vägen. Vad händer då med grytan och hemmet och kanske med grannarna när det så småningom brinner friskt!?'
Hur kan man stå och säga något så korkat i tv?
tisdag 29 november 2011
Lite spill får man räkna med!?
Rektorn på Lundsbergs internatskola vill inte erkänna att pennalism är något problem på skolan.
Tongångarna att det som de flesta säger är det som gäller, känner jag igen från högstadiet. Om en eller ett par elever far illa, så är det kanske så att man betraktar detta som "deras eget fel".
Nu verkar det ju inte vara så på Lundsberg, utan det verkar ju vara ett utbrett mönster av rapporterna på tv att döma. Desto värre!
Men, även om det så bara var en enda elev som hade blivit förnedrad och mobbad, så är detta en ytterst allvarlig sak!
Tongångarna att det som de flesta säger är det som gäller, känner jag igen från högstadiet. Om en eller ett par elever far illa, så är det kanske så att man betraktar detta som "deras eget fel".
Nu verkar det ju inte vara så på Lundsberg, utan det verkar ju vara ett utbrett mönster av rapporterna på tv att döma. Desto värre!
Men, även om det så bara var en enda elev som hade blivit förnedrad och mobbad, så är detta en ytterst allvarlig sak!
måndag 28 november 2011
Så var det med de fönsterna...
Jaha, så var det med de nytvättade adventsfönsterna! Alldeles fläckiga är de nu efter stormen, men jag hörde av de andra damerna på kalligraficirkeln idag att deras också var likadana, så...
Efter stormen Gudrun har de grävt ner ledningarna här, så vi slipper mestadels strömavbrott. Det är skönt, för tiden före Gudrun fick man här sova med ficklampan vid sängen för säkerhets skull.
Jag orkade faktiskt inte gå ut i stormen och kolla vad som låg löst i trädgården igår. Dessutom var jag fullt upptagen med att baka till cirkeln och rädd för att strömmen skulle gå mitt i gräddningen.
Det var tur att det var min tur för kakorna, för på landet där andra bor fanns ingen ström.
I morgon är det bilbesiktning hur nu det ska gå, när deras datorer inte fungerar.
Men för att återgå till stormen så åkte två grenar från den stora tallen ner. Den ene var nog den som tillfälligt sammanboende i somras också hade tänkt såga av. All den sågade veden låg dock kvar utan att ha farit runt i trädgården. Och i skogen har jag än så länge bara sett två nerfallna träd vid vägen.
Förr tyckte jag att det var hemskt med dessa stormar, men man vänjer sig, ligger där i sängen och lyssnar på hur det viner och undrar om taket ska hålla. Än är jag under tak.
Efter stormen Gudrun har de grävt ner ledningarna här, så vi slipper mestadels strömavbrott. Det är skönt, för tiden före Gudrun fick man här sova med ficklampan vid sängen för säkerhets skull.
Jag orkade faktiskt inte gå ut i stormen och kolla vad som låg löst i trädgården igår. Dessutom var jag fullt upptagen med att baka till cirkeln och rädd för att strömmen skulle gå mitt i gräddningen.
Det var tur att det var min tur för kakorna, för på landet där andra bor fanns ingen ström.
I morgon är det bilbesiktning hur nu det ska gå, när deras datorer inte fungerar.
Men för att återgå till stormen så åkte två grenar från den stora tallen ner. Den ene var nog den som tillfälligt sammanboende i somras också hade tänkt såga av. All den sågade veden låg dock kvar utan att ha farit runt i trädgården. Och i skogen har jag än så länge bara sett två nerfallna träd vid vägen.
Förr tyckte jag att det var hemskt med dessa stormar, men man vänjer sig, ligger där i sängen och lyssnar på hur det viner och undrar om taket ska hålla. Än är jag under tak.
söndag 27 november 2011
Församlingsblad/predikningar för debatt?
Någon enstaka gång tittar jag på nätet på församlingsblad till de kyrkor där jag förr firade gudstjänst. Det är sällan texterna har med religion att göra, snarare är de väl ett forum för att självförhärliga församlingen, eller också kommer kyrkoherden dragandes med sina mycket personliga åsikter om något.
Idag blev jag faktiskt rätt så irriterad, för det som stod att läsa var ett direkt debattinlägg om konflikterna inom Svenska kyrkan. Kan inte kyrkoherden gå ut i vanliga normala debattforum, där folk kan bemöta hans felaktigheter och förvrängningar?
Det är nämligen inte sant att inte Svenska kyrkan har många konflikter och dålig arbetsmiljö jämfört med andra arbetsplatser. Den är ökänd på landets arbetsmiljöinspektioner! Hur skulle det för övrigt se ut om det var likadant i privata näringslivet? Då hade det nog inte varit mycket som gick med vinst!
Varför det är så kan man kanske diskutera. Människor som har svårt att kommunicera annat än med Gud? Människor som sätter sig så högt på piedestaler att de anser sig vara alltför överlägsna för att tala med "vanliga" människor.
För en tid sedan fanns det en debatt på Å.Bonniers blogg, där han gick emot Annika Borg och humanisternas m.fl:s krav på förbud mot omskärelse. Vi var många som debatterade mot Annika Borg.
Vem svarade hon? Jo, endast Åke Bonnier, för han var väl den ende som var värd att bemötas, kan man tänka?
Sådant här har man sett mycket av inom Svenska kyrkan. Vissa människor är helt enkelt för små för att ens vara värda ett svar på det de säger/skriver.
Jag noterade häromåret vilka som brukar svara om man skickar mejl med synpunkter till dem. Det var en intressant lista.
Idag stängde jag av tv-gudstjänsten när biskopen i Härnösands stift höll en direkt politisk predikan om vapentillverkning. Sådant kan hon ta i ett annat forum än i en tv-gudstjänst den 1:e Advent.
Det är inte snyggt, tycker jag, när präster använder forum som är tänkta till för ett annat syfte för att framföra egna personliga debattinlägg.
Idag blev jag faktiskt rätt så irriterad, för det som stod att läsa var ett direkt debattinlägg om konflikterna inom Svenska kyrkan. Kan inte kyrkoherden gå ut i vanliga normala debattforum, där folk kan bemöta hans felaktigheter och förvrängningar?
Det är nämligen inte sant att inte Svenska kyrkan har många konflikter och dålig arbetsmiljö jämfört med andra arbetsplatser. Den är ökänd på landets arbetsmiljöinspektioner! Hur skulle det för övrigt se ut om det var likadant i privata näringslivet? Då hade det nog inte varit mycket som gick med vinst!
Varför det är så kan man kanske diskutera. Människor som har svårt att kommunicera annat än med Gud? Människor som sätter sig så högt på piedestaler att de anser sig vara alltför överlägsna för att tala med "vanliga" människor.
För en tid sedan fanns det en debatt på Å.Bonniers blogg, där han gick emot Annika Borg och humanisternas m.fl:s krav på förbud mot omskärelse. Vi var många som debatterade mot Annika Borg.
Vem svarade hon? Jo, endast Åke Bonnier, för han var väl den ende som var värd att bemötas, kan man tänka?
Sådant här har man sett mycket av inom Svenska kyrkan. Vissa människor är helt enkelt för små för att ens vara värda ett svar på det de säger/skriver.
Jag noterade häromåret vilka som brukar svara om man skickar mejl med synpunkter till dem. Det var en intressant lista.
Idag stängde jag av tv-gudstjänsten när biskopen i Härnösands stift höll en direkt politisk predikan om vapentillverkning. Sådant kan hon ta i ett annat forum än i en tv-gudstjänst den 1:e Advent.
Det är inte snyggt, tycker jag, när präster använder forum som är tänkta till för ett annat syfte för att framföra egna personliga debattinlägg.
lördag 26 november 2011
Var finns misären?
Bara några tankar så här före sänggåendet.
När man läser vad socialdemokrater skriver får man ibland intrycket att samhällets elände bara finns i fattig eller arbetslös arbetarklass.
Naturligtvis är det inte så!
Det finns massor av alkoholister bland rika och väletablerade (de har dessutom råd att dricka) men de super på vita damastdukar
Det finns säkert minst lika mycket kvinnomisshandel i de rikas hem som i fattiga människors, men den döljs, både den psykiska och den fysiska.
Troligen är otroheten större i välbeställda grupper än bland fattigt folk som har annat att tänka på, tror jag.
Även de väletablerades barn strular och är obstinata men de tas om hand på annat sätt och rasar sällan utför.
Var finns den största ensamheten? Bland de hemmavarande som väntar på äkta hälften, som ska komma från konferensen, resan eller kursen, eller i arbetarhemmen?
Var är pressen på barnen att de ska lyckas störst?
I vilka grupper skiljer man sig mest?
Var finns misären???
Upp till kamp emot kvalen! Men vilka kval?
När man läser vad socialdemokrater skriver får man ibland intrycket att samhällets elände bara finns i fattig eller arbetslös arbetarklass.
Naturligtvis är det inte så!
Det finns massor av alkoholister bland rika och väletablerade (de har dessutom råd att dricka) men de super på vita damastdukar
Det finns säkert minst lika mycket kvinnomisshandel i de rikas hem som i fattiga människors, men den döljs, både den psykiska och den fysiska.
Troligen är otroheten större i välbeställda grupper än bland fattigt folk som har annat att tänka på, tror jag.
Även de väletablerades barn strular och är obstinata men de tas om hand på annat sätt och rasar sällan utför.
Var finns den största ensamheten? Bland de hemmavarande som väntar på äkta hälften, som ska komma från konferensen, resan eller kursen, eller i arbetarhemmen?
Var är pressen på barnen att de ska lyckas störst?
I vilka grupper skiljer man sig mest?
Var finns misären???
Upp till kamp emot kvalen! Men vilka kval?
Ungefärliga s-sanningar och SD på frammarsch?
Han är vältalig och lägger fram den politik han vill stå för, men står sedan inte för den i budgetförslaget. Säger saker som andra dementerar efteråt. Det finns ett skrivet avtal om debatter med Mp och V. Miljöpartiet dementerar med bestämdhet. Han säger att han ska leda S in i valet 2014, men en del partikamrater till honom drar sig inte för att offentligt tveka om detta.
Vimsighet verkar vara det som man närmast kommer att förknippa med denna partiledartid. Den blir nog inte så lång för H.J.
Ingen människa står i längden ut med människor som man inte vet om de ljuger eller ej.
SD har haft (vad hette det) landsdagar. De har anpassat outfiten, som det numera heter. Vita skjortor, slipsar, blå kostymer, välklädda, välskräddade, blonda kvinnor, som ser ytterst etablerade ut. Vem lär dem?
Ingen kan väl säga annat än att Jimmie Åkessons FRAMTONING är helylle. Om något annat döljer sig bakom detta, så kan i vart fall inte väljarna se det. Detta andra går numera mest på hörsägen från sådana som säger sig veta.
De är numera socialkonservativa och säger exakt det som människor vill höra om det oacceptabla våldet och invandringen som de anser måste begränsas. Detta är vad folk i allmänhet tycker. Faktiskt.
Det kommer inte att hjälpa att de andra partierna behandlar SD som luft. Jag är övertygad om att de håller på att bli farliga, åtminstone för S. Vi får väl se!
Vimsighet verkar vara det som man närmast kommer att förknippa med denna partiledartid. Den blir nog inte så lång för H.J.
Ingen människa står i längden ut med människor som man inte vet om de ljuger eller ej.
SD har haft (vad hette det) landsdagar. De har anpassat outfiten, som det numera heter. Vita skjortor, slipsar, blå kostymer, välklädda, välskräddade, blonda kvinnor, som ser ytterst etablerade ut. Vem lär dem?
Ingen kan väl säga annat än att Jimmie Åkessons FRAMTONING är helylle. Om något annat döljer sig bakom detta, så kan i vart fall inte väljarna se det. Detta andra går numera mest på hörsägen från sådana som säger sig veta.
De är numera socialkonservativa och säger exakt det som människor vill höra om det oacceptabla våldet och invandringen som de anser måste begränsas. Detta är vad folk i allmänhet tycker. Faktiskt.
Det kommer inte att hjälpa att de andra partierna behandlar SD som luft. Jag är övertygad om att de håller på att bli farliga, åtminstone för S. Vi får väl se!
Stora försoningsdagen?
Först var det den där knepiga relationen, ja ni som är mina trogna läsare vet...
När man har glömt de negativa sakerna och bara de positiva finns kvar....Och det är förfärligt tomt i dubbelsängen, även om en nöjd katt har intagit platsen.
Så kör vi igång igen och försöker en gång till (för vilken gång i ordningen?)! Idag känns det beslutet bara bra, så länge det varar...
Och jag har på nytt satt på den där förlovningsringen!
Säga vad man vill om mannen, men han finns garanterat endast i ett exemplar!
Sedan fick jag ett mejl från en nära släkting, som det har varit lite fryst med, om en inbjudan. (nej, inget av barnen, dem är jag vän med!)
Så det verkar för närvarande som om Fan har dragit ifrån de här domänerna! Eller hur? Och man får väl säga att Kristus lever när människor försonas! Eller?
När man har glömt de negativa sakerna och bara de positiva finns kvar....Och det är förfärligt tomt i dubbelsängen, även om en nöjd katt har intagit platsen.
Så kör vi igång igen och försöker en gång till (för vilken gång i ordningen?)! Idag känns det beslutet bara bra, så länge det varar...
Och jag har på nytt satt på den där förlovningsringen!
Säga vad man vill om mannen, men han finns garanterat endast i ett exemplar!
Sedan fick jag ett mejl från en nära släkting, som det har varit lite fryst med, om en inbjudan. (nej, inget av barnen, dem är jag vän med!)
Så det verkar för närvarande som om Fan har dragit ifrån de här domänerna! Eller hur? Och man får väl säga att Kristus lever när människor försonas! Eller?
Samma IP-nummer
Kan någon ge mig tips!
Jag har ganska länge fått upp en ruta som talar om för mig att en annan dator har samma IP-nummer som min. Min internetleverantör har ingen förklaring att ge, och jag har varit i kontakt med dem flera gånger.
Kan någon tala om för mig vad detta kan bero på?
Jag har ganska länge fått upp en ruta som talar om för mig att en annan dator har samma IP-nummer som min. Min internetleverantör har ingen förklaring att ge, och jag har varit i kontakt med dem flera gånger.
Kan någon tala om för mig vad detta kan bero på?
fredag 25 november 2011
Önskar att jag bodde djupt inne i skogen...
Vissa dagar kan man önska att man bor någonstans långt, långt inne i skogen borta från all civilisation. Dagen idag är en sådan dag. Jag anar det när jag tittar ut. Där står de redan på grannarnas fönsterbrädor, färdiga att tändas, säkert redan om ett par timmar.
Och jag har ännu inte tvättat fönsterna! Det här förpliktigar! Den förste advent har ALLA sina fönster prydda på min lilla gata!
Men det känns på något sätt också rätt tryggt...
Vi följer normen! Borgarkärring som jag är!
Så, det är bara att sätta igång...
Done! Åtminstone en ljusstake på plats och flera fönster är tvättade!
torsdag 24 november 2011
Vem får bli debutant?
Varje skrivande människa tänker väl någon gång att han/hon vill skriva en bok. Det har jag också tänkt. Ja, jag har faktiskt gett ut ett memoarhäfte från en av mina rektorstider på eget förlag för snart tio år sedan. Och så har jag gett ut några övningshäften med exmaken som illustratör någon gång på 1970-talet, då på ett studieförbundsförlag.
Efter pensioneringen tänkte jag skriva på allvar, inte bara i skrivarklubbar och debattartiklar utan böcker.
Det första jag skrev var om en skolas inre liv. Då kontaktade jag Ordfront, som jag tyckte verkade lagom samhällskritiska. Redan innan jag skickade in talade de om för mig att ingen var intresserad av att läsa om skolan.Manuset kom således tillbaka.
Sedan skrev jag en självbiografisk uppgörelse med min mor. Den ville inte Norstedts ha och inte heller ett litet förlag, som sade att den vara för personlig. Finns det något sådant? Är inte det allra mest personliga det allra mest allmänmänskliga, som någon klok person har sagt?
Nåväl , den boken hade jag nog ångrat sedan, för kvinnors förhållande till sina mödrar växlar ju.
Nu var det tredje gången gillt. Denna gång med en kort roman(?), i alla fall en berättelse, om en relation med psykisk misshandel, social kontroll och ett stort beroende mellan parterna. Den borde väl passa dem som är de bästa kulturkonsumenterna, nämligen kvinnor i medelåldern och äldre. Manuset hade legat i många år och bearbetats.
Ordfront skickade tillbaka det. Wahlström och Widstrand meddelade att det inte var övertygande och skickade också tillbaka det. Men hallå, hur övertygande är alla dödade människor på möjliga och omöjliga ställen på kända orter som finns i deras böcker?
Vid det laget hade jag också, efter stor tvekan, sänt manuset till Brombergs förlag. Det kändes lite förmätet, för de är ju kända för sin kvalitetsproduktion. När jag nu hade fått manuset tillbaka från två förlag tappade jag självförtroendet och begärde det tillbaka från Brombergs. Och där låg det utan att ha blivit publicerat och misstänkt olästa såg också vissa sidor ut.
Nu låg det i flera månader, tills jag tog fram det igen. Då tyckte jag att det faktiskt var bra, för så är det i relationer ibland, jag vet.
För som jag sade till min salig moster en gång när vi diskuterade män, att där var jag garanterat experten av oss två.
Men hur gör man för att få bli publicerad om man inte redan är känd och om man inte är ung och hipp?
Går det överhuvudtaget?
Jag är nämligen övertygad om att den stora läsekretsen av damer skulle kasta sig över min bok. Hur får jag ett förlag att tro detta?
Efter pensioneringen tänkte jag skriva på allvar, inte bara i skrivarklubbar och debattartiklar utan böcker.
Det första jag skrev var om en skolas inre liv. Då kontaktade jag Ordfront, som jag tyckte verkade lagom samhällskritiska. Redan innan jag skickade in talade de om för mig att ingen var intresserad av att läsa om skolan.Manuset kom således tillbaka.
Sedan skrev jag en självbiografisk uppgörelse med min mor. Den ville inte Norstedts ha och inte heller ett litet förlag, som sade att den vara för personlig. Finns det något sådant? Är inte det allra mest personliga det allra mest allmänmänskliga, som någon klok person har sagt?
Nåväl , den boken hade jag nog ångrat sedan, för kvinnors förhållande till sina mödrar växlar ju.
Nu var det tredje gången gillt. Denna gång med en kort roman(?), i alla fall en berättelse, om en relation med psykisk misshandel, social kontroll och ett stort beroende mellan parterna. Den borde väl passa dem som är de bästa kulturkonsumenterna, nämligen kvinnor i medelåldern och äldre. Manuset hade legat i många år och bearbetats.
Ordfront skickade tillbaka det. Wahlström och Widstrand meddelade att det inte var övertygande och skickade också tillbaka det. Men hallå, hur övertygande är alla dödade människor på möjliga och omöjliga ställen på kända orter som finns i deras böcker?
Vid det laget hade jag också, efter stor tvekan, sänt manuset till Brombergs förlag. Det kändes lite förmätet, för de är ju kända för sin kvalitetsproduktion. När jag nu hade fått manuset tillbaka från två förlag tappade jag självförtroendet och begärde det tillbaka från Brombergs. Och där låg det utan att ha blivit publicerat och misstänkt olästa såg också vissa sidor ut.
Nu låg det i flera månader, tills jag tog fram det igen. Då tyckte jag att det faktiskt var bra, för så är det i relationer ibland, jag vet.
För som jag sade till min salig moster en gång när vi diskuterade män, att där var jag garanterat experten av oss två.
Men hur gör man för att få bli publicerad om man inte redan är känd och om man inte är ung och hipp?
Går det överhuvudtaget?
Jag är nämligen övertygad om att den stora läsekretsen av damer skulle kasta sig över min bok. Hur får jag ett förlag att tro detta?
Du ska inte yttra dig!
Jo, nog minns jag hur det var i mitt gamla parti. Man fick inte tänka fritt eller i vart fall inte yttra sig fritt.
En gång hade någon radikal människa gått ut med en kampanj för att man inom kyrkan skulle bojkotta en lokal bensinstation som hade kopplingar till ett bolag i Sydafrika. Vad skulle då hända med de anställda där? Och hur mycket skulle denna lilla, ynka aktion i mitt län påverka Sydafrika, det var ju inget riksomfattande det var tal om?
Detta sade jag som kyrkopolitiker i lokalpressen. Sådant fick man inte göra, men den saken är ur världen- och var ur världen många år innan jag lämnade partiet- för länge sedan.
Partikamraterna inom s håller på att tala om för varandra att de ska tiga, som jag skrev igår. Och inte nog med att de ska tiga, någon kräks av någon annan, och någon ber en att lämna partiet för att hon vågar kritisera ledningen. Rena Stasistilen alltså.
Ja, lite åt det hållet kunde det ju vara i socialdemokratiskt styrda kommuner också....
Nu är det så att jag också ska tiga, har jag fått höra av en f d närstående, som gärna debatterar på s-bloggarna. Vad har jag där att göra? Där ska ju han med sina idéer husera fritt.
Nej, jag är liberal, men jag har trots detta en dragning åt vänster och mitt gamla parti. Men framförallt tror jag och värnar jag om min yttrandefrihet. Denna innebär dock inte att man har rätt att kalla någon för kräkmedel eller liknande. Min rätt att debattera kan ingen annan hindra.
En gång hade någon radikal människa gått ut med en kampanj för att man inom kyrkan skulle bojkotta en lokal bensinstation som hade kopplingar till ett bolag i Sydafrika. Vad skulle då hända med de anställda där? Och hur mycket skulle denna lilla, ynka aktion i mitt län påverka Sydafrika, det var ju inget riksomfattande det var tal om?
Detta sade jag som kyrkopolitiker i lokalpressen. Sådant fick man inte göra, men den saken är ur världen- och var ur världen många år innan jag lämnade partiet- för länge sedan.
Partikamraterna inom s håller på att tala om för varandra att de ska tiga, som jag skrev igår. Och inte nog med att de ska tiga, någon kräks av någon annan, och någon ber en att lämna partiet för att hon vågar kritisera ledningen. Rena Stasistilen alltså.
Ja, lite åt det hållet kunde det ju vara i socialdemokratiskt styrda kommuner också....
Nu är det så att jag också ska tiga, har jag fått höra av en f d närstående, som gärna debatterar på s-bloggarna. Vad har jag där att göra? Där ska ju han med sina idéer husera fritt.
Nej, jag är liberal, men jag har trots detta en dragning åt vänster och mitt gamla parti. Men framförallt tror jag och värnar jag om min yttrandefrihet. Denna innebär dock inte att man har rätt att kalla någon för kräkmedel eller liknande. Min rätt att debattera kan ingen annan hindra.
Nätet avslöjar det förflutna
Jo, jag kan nog kalla mig författare, tänkte jag igår, när jag på nätet hittade de övningshäften i svenska för invandrare, som jag tillsammans med exmaken för så där en hundra år sedan gav ut, plus mitt memoarhäfte från rektorstiden, på nätet. Tre böcker måste man ju ge ut för att få kalla sig så.
Nätet är på gott och ont, man kommer liksom inte undan. Jag får jämt höra talas om en debatt jag hade om sjuksköterskestrejken, där mitt inlägg, som egentligen handlade om att gamla och sjuka fick transporteras hit och ditt, missuppfattades av sjuksköterskor. En av de mest ilskna och jag redde ut saken, men den ligger kvar på nätet.
Idag fick jag ett mejl med upplysningar om en person och hänvisningar till artikel och radioprogram, samt en uppmaning att fortsätta att kommentera på s-bloggarna.
Dessutom påstod denne person att en signatur "Mia S." är ett alias. Men! Sant? De som är så seriösa på de bloggarna, och påstår att man måste skriva sitt eget namn! Menar de inte allvar med någonting? Man får inte kränka någon, och de kränker varandra friskt, och man får alltså inte vara anonym.
Jag lägger inte ut den här kommentaren för jag är rädd att den kan betecknas som förtal, även om uppgifterna ligger på nätet.
De var för övrigt väl kända av mig, liksom säkert av många andra.
Nätet är på gott och ont, man kommer liksom inte undan. Jag får jämt höra talas om en debatt jag hade om sjuksköterskestrejken, där mitt inlägg, som egentligen handlade om att gamla och sjuka fick transporteras hit och ditt, missuppfattades av sjuksköterskor. En av de mest ilskna och jag redde ut saken, men den ligger kvar på nätet.
Idag fick jag ett mejl med upplysningar om en person och hänvisningar till artikel och radioprogram, samt en uppmaning att fortsätta att kommentera på s-bloggarna.
Dessutom påstod denne person att en signatur "Mia S." är ett alias. Men! Sant? De som är så seriösa på de bloggarna, och påstår att man måste skriva sitt eget namn! Menar de inte allvar med någonting? Man får inte kränka någon, och de kränker varandra friskt, och man får alltså inte vara anonym.
Jag lägger inte ut den här kommentaren för jag är rädd att den kan betecknas som förtal, även om uppgifterna ligger på nätet.
De var för övrigt väl kända av mig, liksom säkert av många andra.
Sex inlägg
Obs! Sex inlägg senaste dygnet. Men jag formulerar mig och skriver mycket snabbt.
Jag har rensat bland kommentarerna. Osakliga och oförskämda personliga påhopp är borttagna. Sådana kommer överhuvudtaget inte att publiceras i fortsättningen. (men det är bara en person som är kommentatorn).
Jag har rensat bland kommentarerna. Osakliga och oförskämda personliga påhopp är borttagna. Sådana kommer överhuvudtaget inte att publiceras i fortsättningen. (men det är bara en person som är kommentatorn).
onsdag 23 november 2011
Frivillig läsning
Att läsa bloggar är fullständigt frivilligt, likaså att kommentera.
Av besökssiffrorna att döma är det många som läser den här bloggen. Inte en enda av dem har jag tvingat till detta.
Retar man sig hela tiden på mig, ska man givetvis upphöra med läsandet. Annars förstör man ju sitt goda humör!
Och det finns säkert annat man kan kanalisera sitt dåliga humör på, om det är problemet.
Jag är ingen anarkist eller bohem, utan en helt vanlig, samhällsanpassad kvinna med borgerliga värderingar. Jag är lika lite Gud Fader som de kommentatorer, som tycks tro att de är detta, är det! Och vad jag skriver här bestämmer jag själv!
Av besökssiffrorna att döma är det många som läser den här bloggen. Inte en enda av dem har jag tvingat till detta.
Retar man sig hela tiden på mig, ska man givetvis upphöra med läsandet. Annars förstör man ju sitt goda humör!
Och det finns säkert annat man kan kanalisera sitt dåliga humör på, om det är problemet.
Jag är ingen anarkist eller bohem, utan en helt vanlig, samhällsanpassad kvinna med borgerliga värderingar. Jag är lika lite Gud Fader som de kommentatorer, som tycks tro att de är detta, är det! Och vad jag skriver här bestämmer jag själv!
Kräkas ska man ...
Är Socialdemokraterna helt ur led? Nu kan man konstatera att gårdagens kommentarer på en sosseblogg, där en partikamrat - eller vad det var, för ingen vet ju vart kommentatorerna egentligen hör - av en annan kallades för "kräkmedel", dels på hennes egen blogg, dels på en annan, har blivit ersatta idag. Gårdagens kommentarer plockades bort.
Idag har de ersatts - av samme kommentator- och blivit till att den namngivna partikamratens anklagelser mot partiledaren är rena kräkmedlet. Kräkas ska tydligen vederbörande, kosta vad det kosta vill!
Botten!Partiet verkar ju helt i upplösning - inifrån! För så kan man väl inte bemöta varandra inom ett parti? Eller? Och detta till och med öppet på nätet.
Idag har de ersatts - av samme kommentator- och blivit till att den namngivna partikamratens anklagelser mot partiledaren är rena kräkmedlet. Kräkas ska tydligen vederbörande, kosta vad det kosta vill!
Botten!Partiet verkar ju helt i upplösning - inifrån! För så kan man väl inte bemöta varandra inom ett parti? Eller? Och detta till och med öppet på nätet.
Djurskyddsinspektörer hotas
Allt oftare hör vi talas om att olika grupper inom samhället hotas; domare, åklagare, vittnen vid domstolar, f d äkta hälfter eller partners, minknäringsidkare, butiksägare till skinn- och pälsvaror och nu senast, igår, kunde vi på tv höra att djurskyddsinspektörer hotas. I Stockholm hade var tredje djurskyddsinspektör skyddad identitet.
Det är obehagligt att ha hot uttalade över sig.
Den kvinna som igår var intervjuad berättade att de blev hotade med att de skulle bli uppsökta hemma och det hade även förekommit riktiga mordhot.
Man kan ju förstå att människor som lever av djurskötsel blir desperata, men samtidigt har man så klart svårt att förstå hur man kan missköta sina djur på det sättet att de blir omhändertagna, kanske till och med avlivade.
Djurskyddsinspektören upplyste om att misskötsel av djur kunde tyda på en psykisk sjukdom.
Man måste kanske fråga sig om människor, som är så okänsliga inför djurs behov, kan ha någon omtanke om medmänniskor?
Det finns kanske alla skäl att vara rädd för hoten!
Det är obehagligt att ha hot uttalade över sig.
Den kvinna som igår var intervjuad berättade att de blev hotade med att de skulle bli uppsökta hemma och det hade även förekommit riktiga mordhot.
Man kan ju förstå att människor som lever av djurskötsel blir desperata, men samtidigt har man så klart svårt att förstå hur man kan missköta sina djur på det sättet att de blir omhändertagna, kanske till och med avlivade.
Djurskyddsinspektören upplyste om att misskötsel av djur kunde tyda på en psykisk sjukdom.
Man måste kanske fråga sig om människor, som är så okänsliga inför djurs behov, kan ha någon omtanke om medmänniskor?
Det finns kanske alla skäl att vara rädd för hoten!
Åldersdiskriminering?
På förekommen anledning, igen...
Nej, jag kan inte säga att jag har varit utsatt för särskilt mycket åldersdiskriminering. Ja, något barn har undrat hur länge jag tänkte fortsätta att köra bil, men detta hade kanske mera med tre cyklister att göra, vilka helt utan några som helst trafikregler, omgärdade min bil, när jag var i den stora studentstaden i söder. (Nej, jag körde varken på eller över dem!)
Jag har svårt att klara mig utan bil där jag bor med tanke på möten och sammankomster på andra håll, och inte minst med tanke på universitetsstudierna i tyska i Växjö, som jag återupptar till våren.
När jag år 2010 utbildade mig till guide påpekade någon vän att de jobben hade unga människor. Jag har inte haft några problem att få uppdrag.
Inte heller hade jag svårt att få arbete vid 57 års ålder, fast till detta
bidrog nog, som jag har skrivit, de purfärska kurserna från universitetet.
I de sammanhang där jag är finns nog inte så många tankar på ålder. I de två skrivarklubbarna är vi glada över livserfaret folk och i logen är medelåldern hög.
En del människor är gamla vid 20 års ålder, andra är unga vid 90 år.
Därför blir jag lite förvånad när en trakasserande (ständigt trakasserande olika människor) s-bloggare frankt skriver (utan att alls känna mig) att mitt bäst före datum har gått ut för länge sedan.
Vad vet hon om det?
Åldersdiskriminering är kanske en ny trend inom S?
Nu ska jag strax läsa årets Gåspennan, tidskriften i Tingsryds skrivarklubb, där jag är publicerad med ett inlägg.
Senare i veckan har vi Adventssammankomst i Skrivarklubben i Blekinge, den brukar vara helmysig. Och för en stund sedan fick jag kallelse till en turistsammankomst i Karlskrona.
Livet rullar på, trots åldern!
Och en del viner blir bara bättre och bättre med åren.
Nej, jag kan inte säga att jag har varit utsatt för särskilt mycket åldersdiskriminering. Ja, något barn har undrat hur länge jag tänkte fortsätta att köra bil, men detta hade kanske mera med tre cyklister att göra, vilka helt utan några som helst trafikregler, omgärdade min bil, när jag var i den stora studentstaden i söder. (Nej, jag körde varken på eller över dem!)
Jag har svårt att klara mig utan bil där jag bor med tanke på möten och sammankomster på andra håll, och inte minst med tanke på universitetsstudierna i tyska i Växjö, som jag återupptar till våren.
När jag år 2010 utbildade mig till guide påpekade någon vän att de jobben hade unga människor. Jag har inte haft några problem att få uppdrag.
Inte heller hade jag svårt att få arbete vid 57 års ålder, fast till detta
bidrog nog, som jag har skrivit, de purfärska kurserna från universitetet.
I de sammanhang där jag är finns nog inte så många tankar på ålder. I de två skrivarklubbarna är vi glada över livserfaret folk och i logen är medelåldern hög.
En del människor är gamla vid 20 års ålder, andra är unga vid 90 år.
Därför blir jag lite förvånad när en trakasserande (ständigt trakasserande olika människor) s-bloggare frankt skriver (utan att alls känna mig) att mitt bäst före datum har gått ut för länge sedan.
Vad vet hon om det?
Åldersdiskriminering är kanske en ny trend inom S?
Nu ska jag strax läsa årets Gåspennan, tidskriften i Tingsryds skrivarklubb, där jag är publicerad med ett inlägg.
Senare i veckan har vi Adventssammankomst i Skrivarklubben i Blekinge, den brukar vara helmysig. Och för en stund sedan fick jag kallelse till en turistsammankomst i Karlskrona.
Livet rullar på, trots åldern!
Och en del viner blir bara bättre och bättre med åren.
Finns det en ond kraft?
En del av oss ser tillvaron som en kamp mellan ont och gott, som en kamp mellan det vi kallar Gud och det vi kallar djävulen.
Den kampen ser vi varje dag omkring oss.
Se inläggen som jag har skrivit idag!
Där ser jag verkligen att fan är lös i det jag skildrar!
Den kampen ser vi varje dag omkring oss.
Se inläggen som jag har skrivit idag!
Där ser jag verkligen att fan är lös i det jag skildrar!
tisdag 22 november 2011
De mobbar varandra och sänker partiet
Det börjar ju nu bli alldeles tydligt att Socialdemokraterna är ett sjunkande skepp och att det är medlemmarna som genom sina inbördes stridigheter sänker skeppet.
När de börjar kalla varandra för "kräkmedel" och ber varandra lämna partiet för att de ha avvikande åsikter, då är det nog hög tid att se upp, för då har man sjunkit djupt, djupt ner i dyn, och där kan man bli fast. På hur många procent? Tio? Fem?
Det ska bli spännande att se. Men vi i borgerligheten kan ju skratta och gnugga händerna!
Och idag hade H.J. ljugit igen om överenskommelser med V och Mp som tydligen inte fanns! Hur orkar de seriösa?
När de börjar kalla varandra för "kräkmedel" och ber varandra lämna partiet för att de ha avvikande åsikter, då är det nog hög tid att se upp, för då har man sjunkit djupt, djupt ner i dyn, och där kan man bli fast. På hur många procent? Tio? Fem?
Det ska bli spännande att se. Men vi i borgerligheten kan ju skratta och gnugga händerna!
Och idag hade H.J. ljugit igen om överenskommelser med V och Mp som tydligen inte fanns! Hur orkar de seriösa?
Trött på skiten på bloggarna!
Mitt förra inlägg var bara ett utslag av min totala trötthet på trakasserier i bloggvärlden.
Skulle människor som säkert inte känner varandra särskilt väl på exempelvis ett möte säga sådana saker?
Bloggarna bäddar för trakasserier! Och det gäller att stoppa dem.
Skulle människor som säkert inte känner varandra särskilt väl på exempelvis ett möte säga sådana saker?
Bloggarna bäddar för trakasserier! Och det gäller att stoppa dem.
S-partikamrat (?) betecknades som "kräkmedel"!
Vad händer inom det socialdemokratiska partiet? Har medlemmarna (?) helt tappat all polityr, och skyr de inte alls längre att förstöra partiets rykte?
Idag kan man läsa på s-bloggarna hur en person kallar en annan medlem för "kräkmedel"! Ja, dessutom gäller epitetet en kvinna, och den som skriver det är en man.
Hur har man det med det goda kamratskapet inom Socialdemokraterna?
Hur djupt har man egentligen sjunkit inom det partiet nu?
PS kommentarerna har tagits bort.DS
Idag kan man läsa på s-bloggarna hur en person kallar en annan medlem för "kräkmedel"! Ja, dessutom gäller epitetet en kvinna, och den som skriver det är en man.
Hur har man det med det goda kamratskapet inom Socialdemokraterna?
Hur djupt har man egentligen sjunkit inom det partiet nu?
PS kommentarerna har tagits bort.DS
Kanaler för Hatet
Bloggvärlden är otäck många gånger. Det finns alltid en mobb, som lurpassar färdig att sätta tänderna i någon, eller enskilda personer som behöver hitta kanaler för sitt hat, för man kan ju inte bara hata utan att hata någon eller något, eller hur?
Det finns så mycket man kan gå emot, inte för att man egentligen är så engagerad i frågan, utan för att man har ett behov av Kamp, ett behov av att vara i en grupp som på något sätt avgår med Segern.
Ibland kan man bli förskräckt när man ser de uttryck denna kamp tar, då den utmynnar i rena personangreppen (inte i de fall då dessa personer är representanter för makt, då kan det ju vara befogat) bara för att de här människorna tycker annorlunda än man själv.
Jag blir skrämd av detta, så skrämd, även om jag kan inse att allt kanske inte är vad vi brukar betrakta som helt friskt.
Hatet driver sin väg framåt ibland oss, och vem är det som är pådrivaren?
Det finns så mycket man kan gå emot, inte för att man egentligen är så engagerad i frågan, utan för att man har ett behov av Kamp, ett behov av att vara i en grupp som på något sätt avgår med Segern.
Ibland kan man bli förskräckt när man ser de uttryck denna kamp tar, då den utmynnar i rena personangreppen (inte i de fall då dessa personer är representanter för makt, då kan det ju vara befogat) bara för att de här människorna tycker annorlunda än man själv.
Jag blir skrämd av detta, så skrämd, även om jag kan inse att allt kanske inte är vad vi brukar betrakta som helt friskt.
Hatet driver sin väg framåt ibland oss, och vem är det som är pådrivaren?
måndag 21 november 2011
Med armarna i kors, väntar jag på livet...
Vi människor är så olika när det gäller att handla. En del är försiktiga och vågar inte riktigt göra saker, som de egentligen vill, andra kastar sig ut i nya saker.
En gång fick jag ett jobb i Stockholm på 1,5 år. Jag hade ingen bostad, utan for dit med en kudde, filtar och fem nätter på vandrarhem. medan dottern och katterna for med barnens far till Lund.
Efter några månader i ett rum i en villa fick jag en lägenhet, och dottern flyttade upp.
Det var stora omställningar för både henne och mig att komma till ett höghusområde i Stockholms södra förorter. Ibland undrade jag om jag gjorde rätt, men hon har blivit en modig person.
Hon är ytterst driftig och inte rädd för att byta arbetsplats, att flytta och att resa.
Med åren har jag själv blivit, om inte mera rädd, så i alla fall mera bekväm. Jag vill helst sova i egen säng på natten.
Man kan leva sitt liv i en ständig väntan, på en islossning eller på att något ska lösas, som egentligen ser ganska olösligt ut. Dag läggs till dag och livet rinner ifrån en.
Så kan man naturligtvis egentligen inte ha sin tillvaro.
Ingen vinner på att någon sitter som en prinsessa och väntar på att prinsen ska dyka upp på en vit springare utanför fönstret. För detta gör sällan prinsar.
Kanske kan de skriva kärlekspoem till den älskade, men därifrån till att ta hästen ur stallet och ge sig iväg kan det vara ljusår.
Av detta ska kanske prinsessor (och prinsar) lära sig att det kan löna sig att vänta ibland, men sällan att vara passiv.
historiska.se
En gång fick jag ett jobb i Stockholm på 1,5 år. Jag hade ingen bostad, utan for dit med en kudde, filtar och fem nätter på vandrarhem. medan dottern och katterna for med barnens far till Lund.
Efter några månader i ett rum i en villa fick jag en lägenhet, och dottern flyttade upp.
Det var stora omställningar för både henne och mig att komma till ett höghusområde i Stockholms södra förorter. Ibland undrade jag om jag gjorde rätt, men hon har blivit en modig person.
Hon är ytterst driftig och inte rädd för att byta arbetsplats, att flytta och att resa.
Med åren har jag själv blivit, om inte mera rädd, så i alla fall mera bekväm. Jag vill helst sova i egen säng på natten.
Man kan leva sitt liv i en ständig väntan, på en islossning eller på att något ska lösas, som egentligen ser ganska olösligt ut. Dag läggs till dag och livet rinner ifrån en.
Så kan man naturligtvis egentligen inte ha sin tillvaro.
Ingen vinner på att någon sitter som en prinsessa och väntar på att prinsen ska dyka upp på en vit springare utanför fönstret. För detta gör sällan prinsar.
Kanske kan de skriva kärlekspoem till den älskade, men därifrån till att ta hästen ur stallet och ge sig iväg kan det vara ljusår.
Av detta ska kanske prinsessor (och prinsar) lära sig att det kan löna sig att vänta ibland, men sällan att vara passiv.
historiska.se
söndag 20 november 2011
Förr och nu
När jag var ung blev jag förtvivlad när jag upptäckte att någon man ljög eller hade ljugit för mig. Hela världen rasade ihop.
Jag blev ledsen om jag blev illa behandlad, ledsen om jag inte kände mig sedd eller uppskattad. Frustrerad om jag inte visste var jag hade en person.
Med åldern ändrar sig saker. Jag undersöker noga, men idag rycker jag sedan på axlarna och konstaterar att den/de här personen/erna absolut inte kan höra till min inre krets. Den har jag mycket höga krav på.
Jag blev ledsen om jag blev illa behandlad, ledsen om jag inte kände mig sedd eller uppskattad. Frustrerad om jag inte visste var jag hade en person.
Med åldern ändrar sig saker. Jag undersöker noga, men idag rycker jag sedan på axlarna och konstaterar att den/de här personen/erna absolut inte kan höra till min inre krets. Den har jag mycket höga krav på.
Insupen kristendom
Min barndoms skola är långt, långt från skolan idag. Vi började varje morgon med att stå vid bänkarna och sjunga en psalm. Kristendomen genomsyrade hela undervisningen. Den var också ett eget ämne i skolan. Ibland glömmer man hur mycket vi präglades.
Häromdagen blev jag påmind, då jag hittade två egenhändigt tillverkade julkort från mig till mina föräldrar. De måste ha varit skrivna under mina allra första skolår. (Jag började skolan vid 6 års ålder 1949). Jag ska citera dem här, med stavningsfelen, som tyder på att de var mycket tidiga, för jag var duktig på att stava.
Till Pappa
I Betlehem lyser på härbärges strå,
så oskulsren.
En stjärna för alla
de stjärnor små,
Guds klarhetsken.
Till Mamma
Nu sjunger Guds änglar
i himmelens höjd,
god jul, god jul.
Och alla Guds barn
stämma in med fröjd
god jul, god jul.
Skulle barnen idag skriva den sortens julkort? Vi präglades. Från barnsben.
Häromdagen blev jag påmind, då jag hittade två egenhändigt tillverkade julkort från mig till mina föräldrar. De måste ha varit skrivna under mina allra första skolår. (Jag började skolan vid 6 års ålder 1949). Jag ska citera dem här, med stavningsfelen, som tyder på att de var mycket tidiga, för jag var duktig på att stava.
Till Pappa
I Betlehem lyser på härbärges strå,
så oskulsren.
En stjärna för alla
de stjärnor små,
Guds klarhetsken.
Till Mamma
Nu sjunger Guds änglar
i himmelens höjd,
god jul, god jul.
Och alla Guds barn
stämma in med fröjd
god jul, god jul.
Skulle barnen idag skriva den sortens julkort? Vi präglades. Från barnsben.
De riktigt farliga
De riktigt samhällsfarliga är inte halvtossingar som står i gathörnen och skriker. Det är inte heller lätt identifierbara grupper som Sverigedemokraterna.
Nej, de riktigt farliga är salongernas eleganta herrar och damer, etablissemanget som med subtila, knappt identifierbara fördomar sprider nedvärderingar och främlingsfientlighet. Ord som går under huden på oss och in i våra hjärnor och bereder marken för den Stora intoleransen. Ord som får oss att betrakta vissa grupper som mindre värda på ett eller annat sätt.
Kolla på Å.Bonniers blogg inlägget om 1930-talet och kommentarerna där, ett mycket gott exempel på vad jag menar!
Så skapar man ungar till drev!
Nej, de riktigt farliga är salongernas eleganta herrar och damer, etablissemanget som med subtila, knappt identifierbara fördomar sprider nedvärderingar och främlingsfientlighet. Ord som går under huden på oss och in i våra hjärnor och bereder marken för den Stora intoleransen. Ord som får oss att betrakta vissa grupper som mindre värda på ett eller annat sätt.
Kolla på Å.Bonniers blogg inlägget om 1930-talet och kommentarerna där, ett mycket gott exempel på vad jag menar!
Så skapar man ungar till drev!
Samhällsvarning: Se upp!
Mediaprästen Annika Borg har tagit Humanisterna i handen och driver kampanjer mot vårt mångkulturella samhälle. Ja, så ser jag det. Om det hon säger hade sagts av någon som tillhörde SD hade det garanterat blivit ett ramaskri. Först var det kritik av att Svenska kyrkan samarbetade med andra religiösa företrädare, nu är det en nystartad kampanj mot omskärelse.
Det som kan synas mycket oskyldigt kan i själva verket vara början på något mycket samhällsfarligt, i vart fall om vi tycker att vi ska bevara vårt mångkulturella samhälle.
Förstår inte prästen vad hon gör? Hur kan Ulla Karlsson känna att hon behöver lämna sitt prästämbete, men en person som driver direkta kampanjer mot andra kulturer anses vara rumsren? Genom att sätta den lutherska läran i definitiv överklass och anse sig ha mandat att tala om för andra hur de ska praktisera sin religion, börjar vi närma oss mycket otäcka dofter från ett mörkt förflutet. Att vädja till människors fördomar brukar tyvärr ge ganska bra resultat.
Det som kan synas mycket oskyldigt kan i själva verket vara början på något mycket samhällsfarligt, i vart fall om vi tycker att vi ska bevara vårt mångkulturella samhälle.
Förstår inte prästen vad hon gör? Hur kan Ulla Karlsson känna att hon behöver lämna sitt prästämbete, men en person som driver direkta kampanjer mot andra kulturer anses vara rumsren? Genom att sätta den lutherska läran i definitiv överklass och anse sig ha mandat att tala om för andra hur de ska praktisera sin religion, börjar vi närma oss mycket otäcka dofter från ett mörkt förflutet. Att vädja till människors fördomar brukar tyvärr ge ganska bra resultat.
lördag 19 november 2011
fredag 18 november 2011
Vem är författare idag?
För en tid sedan såg jag en intervju med en av våra mest kända författare. Han påstod i denna intervju att ett av de stora bokförlagen (Koncernen) var en fara för kulturen. Troligtvis syftade han på uppsjön av produktionen av mer eller mindre spektakulära deckare.
Idag blev jag lite fundersam, då jag fick höra hur en känd stå upp komiker hade blivit ombedd av ett av förlagen i denna stora koncern att skriva en bok. Ombedd att skriva en bok? Söker förlagen dem som de tror är naturbegåvningar? Eller söker de bara ett känt namn?
Litteraturhistoria är mitt andra huvudämne i min fil.kand. examen från ungdomen. Detta har senare kompletterats med en kurs i nutida litteratur på ett annat universitet.
Jag hoppas att det fortfarande finns seriösa förlag i bokbranschen, som inte bara är ute efter de snabba pengar som ett känt namn kan ge, utan efter litteratur som kommer att överleva till eftervärlden.
Idag blev jag lite fundersam, då jag fick höra hur en känd stå upp komiker hade blivit ombedd av ett av förlagen i denna stora koncern att skriva en bok. Ombedd att skriva en bok? Söker förlagen dem som de tror är naturbegåvningar? Eller söker de bara ett känt namn?
Litteraturhistoria är mitt andra huvudämne i min fil.kand. examen från ungdomen. Detta har senare kompletterats med en kurs i nutida litteratur på ett annat universitet.
Jag hoppas att det fortfarande finns seriösa förlag i bokbranschen, som inte bara är ute efter de snabba pengar som ett känt namn kan ge, utan efter litteratur som kommer att överleva till eftervärlden.
Har Tiden gått ifrån Socialdemokraterna?
De heter de "Nya Moderaterna", det där borgerliga partiet som säger sig vara det nya arbetarpartiet. Och medan de tutar detta i folk blir de rika rikare och rikare i det här landet, och pengar avsedda för vård och skola försvinner, sägs det, ut i skatteparadis utanför landet.
Men de har sin linje klar, de säger sig vara ett parti för de breda lagren. Vanligt folk har fått mycket mera pengar i plånboken om man tittar på vad man för ut efter skatt.
Dock kan man se på annat sätt också, man kan se hur avgifterna har ökat. Detta är borgerlig politik i dess prydno.
Jag tillhör det borgerliga lägret, rent partimässigt, som medlem i fp, även om det finns saker där som jag ser kritiskt på.
En del trodde kanske att Socialdemkraterna skulle kunna komma tillbaka nu i tider då sjuka och arbetslösa har det besvärligt. Detta betvivlar jag starkt, mer och mer för varje dag. Och det handlar inte bara om den ledare, som nog många - däribland jag själv -, hade trott på. Nej, det handlar om att man inte kan lösa dagens problem med gårdagens lösningar.
I debatten verkar det som om tiden har stått stilla. Medvetenheten om arbetslivets villkor, med stark individualisering och marginalisering av facken, som många unga människor inte ens är med i, verkar ha gått många debattörer förbi.
Man tror till och med att detta med privatiseringar inom sjukvården är ett helt nytt fenomen. Under hela min uppväxt besökte jag aldrig en läkare i offentlig vård annat än vid sjukhusbesök. I Malmö, där jag växte upp, gick vi till privata läkarhus. Jag vet inte ens om det fanns någon vårdcentral i närheten, som var i landstingets regi.
Det fanns privata sjukhus också som Sofiahemmet i Stockholm.
Privatiseringen är inte ny, men den har exploderat nu.
Jag tror inte att man som parti kan attrahera människor med kollektiva lösningar och solidaritetstänkande i ett samhälle som är så till den grad är fokuserat på individen som det är här idag- och för övrigt säkert över hela Europa.
Igår, när jag läste gamla brev och tittade på foton från mina föräldrars ungdom, var det en helt annan typ av samhälle jag mötte. Där var umgänget, släkten, medmänniskan helt klart i fokus.
Idag bor många familjemedlemmar långt ifrån varandra. Jag brukar säga att man får vara glad så länge barnen inte har flyttat till Australien eller L.A. Det sista kanske en större risk med ett av mina barn.
När jag själv i ungdomen var förlovad och på väg att flytta till Italien var detta mycket stort och ganska ovanligt. Jag backade ju också i sista minuten.
Nej, det blir nog så att det stora partiet aldrig mera blir det stora partiet. Och ännu mindre trovärdigt blir det i en debatt fylld av osakligheter och bristande insikter och erfarenheter.
Jag tror att borgarna är här för att stanna. De ligger nämligen i tiden, i en snuttifierad tillvaro där människor inte längre lär sig orsak och verkan.
Men de har sin linje klar, de säger sig vara ett parti för de breda lagren. Vanligt folk har fått mycket mera pengar i plånboken om man tittar på vad man för ut efter skatt.
Dock kan man se på annat sätt också, man kan se hur avgifterna har ökat. Detta är borgerlig politik i dess prydno.
Jag tillhör det borgerliga lägret, rent partimässigt, som medlem i fp, även om det finns saker där som jag ser kritiskt på.
En del trodde kanske att Socialdemkraterna skulle kunna komma tillbaka nu i tider då sjuka och arbetslösa har det besvärligt. Detta betvivlar jag starkt, mer och mer för varje dag. Och det handlar inte bara om den ledare, som nog många - däribland jag själv -, hade trott på. Nej, det handlar om att man inte kan lösa dagens problem med gårdagens lösningar.
I debatten verkar det som om tiden har stått stilla. Medvetenheten om arbetslivets villkor, med stark individualisering och marginalisering av facken, som många unga människor inte ens är med i, verkar ha gått många debattörer förbi.
Man tror till och med att detta med privatiseringar inom sjukvården är ett helt nytt fenomen. Under hela min uppväxt besökte jag aldrig en läkare i offentlig vård annat än vid sjukhusbesök. I Malmö, där jag växte upp, gick vi till privata läkarhus. Jag vet inte ens om det fanns någon vårdcentral i närheten, som var i landstingets regi.
Det fanns privata sjukhus också som Sofiahemmet i Stockholm.
Privatiseringen är inte ny, men den har exploderat nu.
Jag tror inte att man som parti kan attrahera människor med kollektiva lösningar och solidaritetstänkande i ett samhälle som är så till den grad är fokuserat på individen som det är här idag- och för övrigt säkert över hela Europa.
Igår, när jag läste gamla brev och tittade på foton från mina föräldrars ungdom, var det en helt annan typ av samhälle jag mötte. Där var umgänget, släkten, medmänniskan helt klart i fokus.
Idag bor många familjemedlemmar långt ifrån varandra. Jag brukar säga att man får vara glad så länge barnen inte har flyttat till Australien eller L.A. Det sista kanske en större risk med ett av mina barn.
När jag själv i ungdomen var förlovad och på väg att flytta till Italien var detta mycket stort och ganska ovanligt. Jag backade ju också i sista minuten.
Nej, det blir nog så att det stora partiet aldrig mera blir det stora partiet. Och ännu mindre trovärdigt blir det i en debatt fylld av osakligheter och bristande insikter och erfarenheter.
Jag tror att borgarna är här för att stanna. De ligger nämligen i tiden, i en snuttifierad tillvaro där människor inte längre lär sig orsak och verkan.
Du är Annorlunda, dig sätter vi tänderna i!
Det är viktigt att välja rätt sammanhang i sitt liv. I fel sammanhang blir du Fel och om du är fel, blir det ibland legitimt att sätta tänderna i dig.
Jag har just varit inne på Å.Bonniers blogg och tittat på kommentarerna där. Det fulaste man kan göra är väl att ta sig rätten att sätta sig som domare över sina medmänniskor medan man viftar med Bibeln. Tänk så många citat det finns som man skulle kunna åberopa där!
Vissa människor måste man nog strunta i. De har snöat inne i sina argument och tror sig vara trons apostlar. I denna vanföreställning fortskrider de med sina nedvärderingar och sitt utpekande av dem som de tycker är fel och lever fel.
Skit i dem! Låt dem sitta där i sin förträfflighet! På dem biter garanterat inga argument.
Vår Fader är den ende som kan bedöma om vi rätt tolkar läran.
Det kan inga kärringar på Österlen göra, hur mycket de än anser sig vara utsedda att vittna om den rätta läran! Detta är bara hybris!
Kyrkomötet har sagt sitt, beslutet om samkönade vigslar är taget.
Låt oss glädja oss åt att vi har en allomfamnande kyrka i Sverige i stället!
Jag har just varit inne på Å.Bonniers blogg och tittat på kommentarerna där. Det fulaste man kan göra är väl att ta sig rätten att sätta sig som domare över sina medmänniskor medan man viftar med Bibeln. Tänk så många citat det finns som man skulle kunna åberopa där!
Vissa människor måste man nog strunta i. De har snöat inne i sina argument och tror sig vara trons apostlar. I denna vanföreställning fortskrider de med sina nedvärderingar och sitt utpekande av dem som de tycker är fel och lever fel.
Skit i dem! Låt dem sitta där i sin förträfflighet! På dem biter garanterat inga argument.
Vår Fader är den ende som kan bedöma om vi rätt tolkar läran.
Det kan inga kärringar på Österlen göra, hur mycket de än anser sig vara utsedda att vittna om den rätta läran! Detta är bara hybris!
Kyrkomötet har sagt sitt, beslutet om samkönade vigslar är taget.
Låt oss glädja oss åt att vi har en allomfamnande kyrka i Sverige i stället!
torsdag 17 november 2011
Det har stått en stor kartong...
orörd och ouppackad sedan 1996 efter det att vi sålt vårt föräldrahem och mamma hade flyttats till en äldreboende, där hon blev kvar till sin död ett år senare.
Visserligen är jag själv en ekorre, men detta hindrade inte mig från att känna mig irriterad över allt min mor hade sparat under årens lopp. Den här kartongen fick jag via min bror, och jag har bara känt att jag inte orkade öppna den.
I eftermiddags blev jag sittande där vid den öppnade kartongen, och såg både stora delar av mina föräldrars och farföräldrars liv och mitt eget liv spelas upp genom alla de brev och kort, betyg, kransförteckningar, bouppteckningar, deklarationer och en oändlig massa kort som finns där. Min fars realexamensbevis och hans anställningsbevis från 1943 (!). Där fanns krav på lojalitet med arbetsgivaren vill jag lova.
Vi har varit en skrivande familj, både min far, min mor och jag har skrivit mycket. Det var fascinerande att se den vördsamma ton min 22-åriga far hade inför sina föräldrar. Inte visste jag heller att mina farföräldrar, som var vanligt folk (min farfar var fastighetsskötare de sista åren) hade så enormt många människor som visade dem sin vördnad vid deras begravningar. Kransförteckningarna är långa.
Mina föräldrar var tydligen glada och ytterst sällskapliga, både min charmante far och hans kuttrande och mycket snygga unga fästmö, vår mor.
Så hittade jag också eget material, nämligen inte bara alla kort jag hade skickat utan långa och utförliga brev, inte minst från de tre år då jag ibland hade vistats i Italien. Det var otroligt intressant, och jag gav verkligen mina föräldrar målande bilder av mycket av det jag upplevde.
Märkligt, och när jag hade suttit med de här breven hittade jag på datorn ännu ett nyinkommet mejl från ungdomens italienske fästman, som beklagade att han nu skulle lämna sitt paradis och fara tillbaka till Italien.
Tiden går och tiden står stilla samtidigt! Förunderlig är tiden!
Visserligen är jag själv en ekorre, men detta hindrade inte mig från att känna mig irriterad över allt min mor hade sparat under årens lopp. Den här kartongen fick jag via min bror, och jag har bara känt att jag inte orkade öppna den.
I eftermiddags blev jag sittande där vid den öppnade kartongen, och såg både stora delar av mina föräldrars och farföräldrars liv och mitt eget liv spelas upp genom alla de brev och kort, betyg, kransförteckningar, bouppteckningar, deklarationer och en oändlig massa kort som finns där. Min fars realexamensbevis och hans anställningsbevis från 1943 (!). Där fanns krav på lojalitet med arbetsgivaren vill jag lova.
Vi har varit en skrivande familj, både min far, min mor och jag har skrivit mycket. Det var fascinerande att se den vördsamma ton min 22-åriga far hade inför sina föräldrar. Inte visste jag heller att mina farföräldrar, som var vanligt folk (min farfar var fastighetsskötare de sista åren) hade så enormt många människor som visade dem sin vördnad vid deras begravningar. Kransförteckningarna är långa.
Mina föräldrar var tydligen glada och ytterst sällskapliga, både min charmante far och hans kuttrande och mycket snygga unga fästmö, vår mor.
Så hittade jag också eget material, nämligen inte bara alla kort jag hade skickat utan långa och utförliga brev, inte minst från de tre år då jag ibland hade vistats i Italien. Det var otroligt intressant, och jag gav verkligen mina föräldrar målande bilder av mycket av det jag upplevde.
Märkligt, och när jag hade suttit med de här breven hittade jag på datorn ännu ett nyinkommet mejl från ungdomens italienske fästman, som beklagade att han nu skulle lämna sitt paradis och fara tillbaka till Italien.
Tiden går och tiden står stilla samtidigt! Förunderlig är tiden!
Att vara i ett sammanhang
Vi människor ska inte leva ensamma, hör vi ofta, för vi är beroende av varandra. Naturligtvis är det så. Du speglas i de människor du har omkring dig, det är tillsammans med dem som det kan ske något, och du får en roll.
Då gäller det att se upp med vilken roll man har tagit sig, får eller får sig tilldelad!
Att leva ensam betyder inte alls att man är utan sammanhang. Jag brukar envist hävda att ensamhet är en känsla och inte ett tillstånd. Man kan känna sig ytterst ensam och utlämnad även bland sina allra närmaste.
När något är fel brukar det kännas som om det satt en propp i livets rör, tycker jag. Allting går på sparlåga, och energin blir som bortblåst.
Vid sådana tillfällen brukar jag försöka se vad jag kan förändra. Ibland är det tuffa tag. Jag har fått rensa bort mycket nära vänner och till och med släktingar, när jag insåg att den roll jag hade fått eller tagit mig var förödande för mig.
Om man har människor omkring sig som helst vill ha beundran och uppmärksamhet för sig själva, och du själv blir till en statist medan ditt eget jag förminskas, då ska du inte vara kvar i de grupperingarna.
Dörrar stängs och dörrar öppnas, det finns en sorts automatik i detta, har jag upplevt i mitt liv. Efter en tid av öken kommer det alltid nytt liv, nya kontakter, nya sammanhang och möjligheter.
Mina veckor är ganska så fyllda av möten och aktiviteter. Trots att jag har valt att bara vara med i de positiva sammanhangen.
Då gäller det att se upp med vilken roll man har tagit sig, får eller får sig tilldelad!
Att leva ensam betyder inte alls att man är utan sammanhang. Jag brukar envist hävda att ensamhet är en känsla och inte ett tillstånd. Man kan känna sig ytterst ensam och utlämnad även bland sina allra närmaste.
När något är fel brukar det kännas som om det satt en propp i livets rör, tycker jag. Allting går på sparlåga, och energin blir som bortblåst.
Vid sådana tillfällen brukar jag försöka se vad jag kan förändra. Ibland är det tuffa tag. Jag har fått rensa bort mycket nära vänner och till och med släktingar, när jag insåg att den roll jag hade fått eller tagit mig var förödande för mig.
Om man har människor omkring sig som helst vill ha beundran och uppmärksamhet för sig själva, och du själv blir till en statist medan ditt eget jag förminskas, då ska du inte vara kvar i de grupperingarna.
Dörrar stängs och dörrar öppnas, det finns en sorts automatik i detta, har jag upplevt i mitt liv. Efter en tid av öken kommer det alltid nytt liv, nya kontakter, nya sammanhang och möjligheter.
Mina veckor är ganska så fyllda av möten och aktiviteter. Trots att jag har valt att bara vara med i de positiva sammanhangen.
Frälsning ger nya ögon
För ett par dagar sedan kritiserade jag hojtandet på en del frikyrkliga gudstjänster, som jag inte anser är ett sätt att nedkalla Jesus.
Frälsning står för mig för någonting annat än att man sätter sig själv och sin gudsupplevelse i centrum. För mig är frälsning att få andra ögon, ett före och ett efter, ett nytt sätt att uppfatta omvärlden med en ny insikt i medmänniskornas och omvärldens villkor, att få en fördjupad känslighet.
Jag tror inte att Gud/Kristus speciellt är till för mig, utan jag tror att vi är till för världen, och att en frälsning har som syfte att vi ska brukas. Inte främst för att vi ska smörjas i någon sorts kärleksfull omfamning, utan att vi ska användas som redskap i en "kamp" för en kristen värld.
Genom att vi får nya, öppna ögon kan vi bättre se våra medmänniskor. Vi lär oss att se andras behov och känslor.
Jesus är ingen avgud som ska dyrkas, han är främst en vägröjare och en vägvisare.
-Följ mig!
Så tror jag att frälsningen är. Den har ett syfte. Gud söker redskap.
Frälsning står för mig för någonting annat än att man sätter sig själv och sin gudsupplevelse i centrum. För mig är frälsning att få andra ögon, ett före och ett efter, ett nytt sätt att uppfatta omvärlden med en ny insikt i medmänniskornas och omvärldens villkor, att få en fördjupad känslighet.
Jag tror inte att Gud/Kristus speciellt är till för mig, utan jag tror att vi är till för världen, och att en frälsning har som syfte att vi ska brukas. Inte främst för att vi ska smörjas i någon sorts kärleksfull omfamning, utan att vi ska användas som redskap i en "kamp" för en kristen värld.
Genom att vi får nya, öppna ögon kan vi bättre se våra medmänniskor. Vi lär oss att se andras behov och känslor.
Jesus är ingen avgud som ska dyrkas, han är främst en vägröjare och en vägvisare.
-Följ mig!
Så tror jag att frälsningen är. Den har ett syfte. Gud söker redskap.
Livets hånskratt
När jag låg där i svåra magsmärtor i måndags och nästan befarade att livet snart skulle vara slut, kände jag ett stort vemod.
Jag är mycket tacksam för det livet har gett mig, mina härliga barn till exempel.
Men, livet har också på sitt sätt varit grymt mot mig i det som aldrig blev. Det som kändes livgivande och värmande, men aldrig fick utvecklas, för det fanns så höga murar, så höga murar...Ja, de var så höga att ingen ens vågade försöka att klättra över dem. Det kändes ibland om om Livet hånskrattade åt mig. Vad inbillade jag mig?
Jag är mycket tacksam för det livet har gett mig, mina härliga barn till exempel.
Men, livet har också på sitt sätt varit grymt mot mig i det som aldrig blev. Det som kändes livgivande och värmande, men aldrig fick utvecklas, för det fanns så höga murar, så höga murar...Ja, de var så höga att ingen ens vågade försöka att klättra över dem. Det kändes ibland om om Livet hånskrattade åt mig. Vad inbillade jag mig?
onsdag 16 november 2011
Tja, jo, kanske...
Någon från det förflutna är på semester, eller vad man kallar det när pensionärer reser. Det är vackert där han är, det kan jag se på bilderna jag får.
Om jag skulle kunna åka dit?
Jo, kunna och kunna... Med stor ansträngning kanske. Lämna katten någonstans, ta mig till en flygplats, ta ut de sista reserverna efter att ha tagit tag i min kropp på allvar så att jag orkade röra mig...
Fast visst är det smickrande vid min ålder att någon vill träffa en!
Kanske ska jag ändå fundera på det- till nästa år om jag lever...
Man är kanske dum mot sig själv och kanske missar man gyllene dagar. Vem vet?
Men, soliga höstpromenader i skogen utanför mitt hus är också fina, och igår tog en syster oss med till Antarktis på logen. Ibland är det bekvämast att se saker på bild!
Om jag skulle kunna åka dit?
Jo, kunna och kunna... Med stor ansträngning kanske. Lämna katten någonstans, ta mig till en flygplats, ta ut de sista reserverna efter att ha tagit tag i min kropp på allvar så att jag orkade röra mig...
Fast visst är det smickrande vid min ålder att någon vill träffa en!
Kanske ska jag ändå fundera på det- till nästa år om jag lever...
Man är kanske dum mot sig själv och kanske missar man gyllene dagar. Vem vet?
Men, soliga höstpromenader i skogen utanför mitt hus är också fina, och igår tog en syster oss med till Antarktis på logen. Ibland är det bekvämast att se saker på bild!
Kristen i finrummet
Ibland tänker jag på vad jag uppskattar allra mest hos mina medmänniskor. Jag kommer alltid fram till samma sak: ödmjukhet. Den ödmjukhet som finns i insikten om alltings föränderlighet, i att livet och omständigheterna i det faktiskt kan ändras på bara en enda sekund. En hjärnblödning, en olycka, en brand och allt kan vara annorlunda.
Sedan tänker jag på vad jag ogillar i kyrkliga sammanhang. Det är också lätt att hitta det, för det handlar om finkulturen. När kristendomen har blivit till ett privilegium för de framgångsrika och verserade, när den har blivit så "fin" att vanligt folk känner sig utestängda och för dåliga för att delta i sammankomster eller gudstjänster. Då är det i grunden fel.
Ibland kan man se på olika bloggar hur man har en lång lista med andras bloggar, som man följer. Själv har jag ingen sådan. Den skulle dessutom bli ytterst kort, för jag bloggar mest för att skriva själv. Men några bloggar följer jag regelbundet.
Det intressanta på de här listorna, från kyrkligt håll, är hur man verkar ha valt ut dem som man anser vara "rätt", det vill säga ha samma syn som man själv- med något undantag när. Man deklarerar på något sätt vilka man anser vara det kyrkliga innefolket. Jag ryser.
Visst kan det vara så att man tycker att en del människor är säkra kort. Man har särskilt förtroende för det de säger och tycker. Men ibland ter sig vissa saker skrämmande, för de andas en total oerfarenhet. Och, har man verkligen känt livet rista i sig om man hela sitt liv har levt i en sorts skyddad verkstad; från föräldrarnas omhuldande, över till den egna familjen i en garanterat gynnad miljö, där du vet din position och där du blir lyssnad på av dem som finns runt dig?
Kanske borde det vara krav på ordentlig livserfarenhet för att människor skulle få kyrkliga anställningar. Denna får man knappast i finrummen!
Sedan tänker jag på vad jag ogillar i kyrkliga sammanhang. Det är också lätt att hitta det, för det handlar om finkulturen. När kristendomen har blivit till ett privilegium för de framgångsrika och verserade, när den har blivit så "fin" att vanligt folk känner sig utestängda och för dåliga för att delta i sammankomster eller gudstjänster. Då är det i grunden fel.
Ibland kan man se på olika bloggar hur man har en lång lista med andras bloggar, som man följer. Själv har jag ingen sådan. Den skulle dessutom bli ytterst kort, för jag bloggar mest för att skriva själv. Men några bloggar följer jag regelbundet.
Det intressanta på de här listorna, från kyrkligt håll, är hur man verkar ha valt ut dem som man anser vara "rätt", det vill säga ha samma syn som man själv- med något undantag när. Man deklarerar på något sätt vilka man anser vara det kyrkliga innefolket. Jag ryser.
Visst kan det vara så att man tycker att en del människor är säkra kort. Man har särskilt förtroende för det de säger och tycker. Men ibland ter sig vissa saker skrämmande, för de andas en total oerfarenhet. Och, har man verkligen känt livet rista i sig om man hela sitt liv har levt i en sorts skyddad verkstad; från föräldrarnas omhuldande, över till den egna familjen i en garanterat gynnad miljö, där du vet din position och där du blir lyssnad på av dem som finns runt dig?
Kanske borde det vara krav på ordentlig livserfarenhet för att människor skulle få kyrkliga anställningar. Denna får man knappast i finrummen!
tisdag 15 november 2011
Nya sammanhang och gamla
Man ska inte äta krossade linfrön det första man gör på morgonen, det lärde jag mig igår. Med fruktansvärda smärtor i magen tillbringade jag nästan hela dagen i sängen och tänkte på Kristinas och Karl-Oskars dotter i Utvandrarna som dog när gröten svällde.
Så missade jag både Kalligraficirkeln och ett fp-möte om den kommunala budgeten.
Ska försöka vara på fötterna idag och äta försiktigt. Och tänka på att inte köpa fel sort (krossade i stället för hela) linfrö nästa gång.
Så lätt man kan ställa till det för sig själv!
Igår, när jag låg där i sängen och inte orkade göra så mycket annat, passsade jag på att ringa sådana där riktigt gamla, goda vänner, som jag har känt i 30-50 års tid, men inte har ständig kontakt med. Det är så härligt att liksom påbörja ett samtal, där man slutade för ett par år sedan och att vara så välbekant, trots livets olika vägar.
En god vän, som jobbade med datorer i sitt yrke, men som faktiskt är pensionär sedan flera år, berättade att hans dator hade pajat och sedan dess levde han utan dator. Kan man göra det? Tänkte jag ännu en gång i morse när mejlen började droppa in.
Fast mejlen innehåller många intressanta saker. Guidandet och de seminarier jag gick förra året i hur man kan starta eget ger nya, roliga saker i sitt kölvatten. De innebär träffar med trevliga och positiva människor och lite kickar och ny energi.
Jag blir också alltid så tacksam över att få del i utbildningar alldeles gratis.
Den här veckan är det loge, möte i en av guideföreningarna, fp-konferens och städning på logen. Och så ska jag försöka närvara när en av guiderna i Ronneby introducerar sin nya bok på en vernissage.
Så har jag en ursäkt för att inte städa alltför mycket hemma den här veckan också!
Så missade jag både Kalligraficirkeln och ett fp-möte om den kommunala budgeten.
Ska försöka vara på fötterna idag och äta försiktigt. Och tänka på att inte köpa fel sort (krossade i stället för hela) linfrö nästa gång.
Så lätt man kan ställa till det för sig själv!
En god vän, som jobbade med datorer i sitt yrke, men som faktiskt är pensionär sedan flera år, berättade att hans dator hade pajat och sedan dess levde han utan dator. Kan man göra det? Tänkte jag ännu en gång i morse när mejlen började droppa in.
Fast mejlen innehåller många intressanta saker. Guidandet och de seminarier jag gick förra året i hur man kan starta eget ger nya, roliga saker i sitt kölvatten. De innebär träffar med trevliga och positiva människor och lite kickar och ny energi.
Jag blir också alltid så tacksam över att få del i utbildningar alldeles gratis.
Den här veckan är det loge, möte i en av guideföreningarna, fp-konferens och städning på logen. Och så ska jag försöka närvara när en av guiderna i Ronneby introducerar sin nya bok på en vernissage.
Så har jag en ursäkt för att inte städa alltför mycket hemma den här veckan också!
måndag 14 november 2011
Självsuggestion eller Kristusmöten?
Många kan vittna om möten med Kristus, men vi måste förhålla oss lite avvaktande till det vi hör. Man kan suggerera sig själv.
Själv har jag en gång haft en mycket konstig upplevelse, som jag inte riktigt vet vad den står för. Jag mådde ganska dåligt just då, så jag kan mycket väl ha varit just självsuggererad. Men jag vill gärna berätta om den och är tacksam om någon kan berätta om något liknande.
Jag var ett dygn på ett kloster i Skåne för drygt tio år sedan. Egentligen gillade jag inte platsen, för den kändes ödslig och lite skrämmande. Från början skulle det ha varit en retreat på flera dagar, men då jag hade börjat studera just då, fick jag inskränka besöket till ett dygn.
Det var ett katolskt kloster med böner flera gånger om dagen. Efter kvällsbönen satt jag i lugn och ro och skulle sedan resa mig upp. Men det gick inte. Jag fick en stark förnimmelse av att någon höll mig kvar på platsen och att denna någon stod bredvid mig, men där fanns ingen. Det var otäckt att inte kunna resa sig, tyckte jag. Upplevelsen var mycket rumslig, det vill säga närvaron fanns vid min vänstra sida. Därefter hörde jag en metallisk röst långt ovanifrån- den kom inte från min vänstra sida- med ett budskap till mig.
Hallucinationer? Det skulle i så fall vara enda gången i mitt liv.
Ett verkligt budskap?
Jag vet inte. Jag blev rädd och tyckte att det var kusligt, och jag har aldrig återvänt till det klostret. Men budskapet har jag funderat över. För tänk om det var en uppmaning!
Själv har jag en gång haft en mycket konstig upplevelse, som jag inte riktigt vet vad den står för. Jag mådde ganska dåligt just då, så jag kan mycket väl ha varit just självsuggererad. Men jag vill gärna berätta om den och är tacksam om någon kan berätta om något liknande.
Jag var ett dygn på ett kloster i Skåne för drygt tio år sedan. Egentligen gillade jag inte platsen, för den kändes ödslig och lite skrämmande. Från början skulle det ha varit en retreat på flera dagar, men då jag hade börjat studera just då, fick jag inskränka besöket till ett dygn.
Det var ett katolskt kloster med böner flera gånger om dagen. Efter kvällsbönen satt jag i lugn och ro och skulle sedan resa mig upp. Men det gick inte. Jag fick en stark förnimmelse av att någon höll mig kvar på platsen och att denna någon stod bredvid mig, men där fanns ingen. Det var otäckt att inte kunna resa sig, tyckte jag. Upplevelsen var mycket rumslig, det vill säga närvaron fanns vid min vänstra sida. Därefter hörde jag en metallisk röst långt ovanifrån- den kom inte från min vänstra sida- med ett budskap till mig.
Hallucinationer? Det skulle i så fall vara enda gången i mitt liv.
Ett verkligt budskap?
Jag vet inte. Jag blev rädd och tyckte att det var kusligt, och jag har aldrig återvänt till det klostret. Men budskapet har jag funderat över. För tänk om det var en uppmaning!
Måste man förlåta?
Som god kristen ska du förlåta de oförrätter som du upplever har gjorts mot dig. Det hör liksom till. Man ska vara lite undergiven och låta sig trampas på. Om saker är gjorde i oförstånd, då kan man väl tänka sig detta, men när maktens män har utövat makt över dig på ett fullständigt otillbörligt sätt, då ser jag ingen som helst anledning att förlåta handlingen. Nu säger jag handlingen, för personerna själva kan jag nog fördra och i vissa fall till och med ha kontakt med.
Kränkningar går djupt. De kan växa in i dig, och de dyker upp i olika sammanhang där det klämtar liknande klockor.
För min del är nog det värsta att jag överhuvudtaget inte begrep vad jag gjorde för fel. Man sökte anledningar att kritisera mig, upplevde jag det som. Visst, jag kan vara kaxig, men inte har jag bilden av mig själv av att vara en totalt omöjlig person. Dessutom lär jag nog vara kunnig i det jag gör.
Men, och detta försökte jag säga, det fanns en intressent där (ja, till och med ett par stycken, visade det sig) till den tjänst jag hade. Jag påpekade detta under händelsernas gång för min ordförande och för andra, och de betedde sig som om jag led av paranoia. Det gjorde jag inte alls. Det visade sig när tjänsten senare annonserades. Men då blev det en person utifrån som fick denna. Det kändes bra.
Det var hemskt var att inte bli trodd om spelet bakom kulisserna. Att få dessa halvt paranoida stämplar på sig för att man såg vad som försiggick, och hur man systematiskt försökte driva ut en, för så upplevde jag det, och så uppfattar jag det fortfarande, även nu när händelserna ligger många år tillbaka i tiden.
(För övrigt minns jag hur, i början av min tjänstgöring, två av prästerna på skolan berättade att de genom att arbeta i kulisserna hade fått bort en styrelseledamot, som inte passade dem. Varför tog jag inte varning av den historien?)
Vi är flera inom det stiftet, som man inte har lyssnat på, flera som har blivit kränkta, som exempelvis inte ens har fått ett tack efter flera/många års tjänstgöring.Detta är de subtila metoderna att visa makt och att förnedra ytterligare.
När den som var i centrum för händelserna runt mig blev högste ämbetsinnehavaren inom Svenska kyrkan, lämnade jag denna.
Men jag gick in igen efter 1,5 år. Kyrkan är ju mer än de högste ämbetsinnehavarna, insåg jag då. Det finns, trots allt, så mycket som är gott och bra där.
Fast förlåta, nej, varför skulle jag göra det? Det ser jag inga som helst skäl till. Och jag kan lugnt säga till dem som var med i spelet att min självbild blev inte ändrad av det som hände. Jag anser fortfarande inte att jag var inkompetent för jobbet.
Jag känner mitt värde- och mina begränsingar- men dessa är inte av de slag, som ni försökte få mig att tro. Dessutom led jag av klarsynthet och inte av paranoia vad gäller intressenten.
Inte blev jag heller den siste som blev utlöst på det stället! En lärare fick gå med två årslöner, och den rektor, som kom efter rektorn efter mig, som slutade efter fyra år, gick ju också och smällde igen dörren till slut, fast jag vet inte hur mycket pengar han fick. Många slutade själva.
Jag är ledsen, men jag anser fortfarande det som jag sade till Expressens journalist
- Skolan är (var) ett djävulens näste!
(Detta höll jag på att bli avskedad för med omedelbar verkan, men det blev jag inte!)
Det här tycker jag fortfarande att den var, och det är redan sagt, så det kan väl inte bli värre av att det upprepas.
Nu ligger händelserna långt tillbaka i tiden, och skolan är helt förändrad, och jag vet inte hur det är där nu.
Efter så här lång tid lär tystnadsköpandet (om det ens var lagligt) vara utan betydelse.
Varför skriver jag detta idag? Jo, någon frågade om man kunde glömma sådana här händelser häromdagen, för hon hade just träffat någon som hade drabbats.
Ha en trevlig måndag!
Kränkningar går djupt. De kan växa in i dig, och de dyker upp i olika sammanhang där det klämtar liknande klockor.
För min del är nog det värsta att jag överhuvudtaget inte begrep vad jag gjorde för fel. Man sökte anledningar att kritisera mig, upplevde jag det som. Visst, jag kan vara kaxig, men inte har jag bilden av mig själv av att vara en totalt omöjlig person. Dessutom lär jag nog vara kunnig i det jag gör.
Men, och detta försökte jag säga, det fanns en intressent där (ja, till och med ett par stycken, visade det sig) till den tjänst jag hade. Jag påpekade detta under händelsernas gång för min ordförande och för andra, och de betedde sig som om jag led av paranoia. Det gjorde jag inte alls. Det visade sig när tjänsten senare annonserades. Men då blev det en person utifrån som fick denna. Det kändes bra.
Det var hemskt var att inte bli trodd om spelet bakom kulisserna. Att få dessa halvt paranoida stämplar på sig för att man såg vad som försiggick, och hur man systematiskt försökte driva ut en, för så upplevde jag det, och så uppfattar jag det fortfarande, även nu när händelserna ligger många år tillbaka i tiden.
(För övrigt minns jag hur, i början av min tjänstgöring, två av prästerna på skolan berättade att de genom att arbeta i kulisserna hade fått bort en styrelseledamot, som inte passade dem. Varför tog jag inte varning av den historien?)
Vi är flera inom det stiftet, som man inte har lyssnat på, flera som har blivit kränkta, som exempelvis inte ens har fått ett tack efter flera/många års tjänstgöring.Detta är de subtila metoderna att visa makt och att förnedra ytterligare.
När den som var i centrum för händelserna runt mig blev högste ämbetsinnehavaren inom Svenska kyrkan, lämnade jag denna.
Men jag gick in igen efter 1,5 år. Kyrkan är ju mer än de högste ämbetsinnehavarna, insåg jag då. Det finns, trots allt, så mycket som är gott och bra där.
Fast förlåta, nej, varför skulle jag göra det? Det ser jag inga som helst skäl till. Och jag kan lugnt säga till dem som var med i spelet att min självbild blev inte ändrad av det som hände. Jag anser fortfarande inte att jag var inkompetent för jobbet.
Jag känner mitt värde- och mina begränsingar- men dessa är inte av de slag, som ni försökte få mig att tro. Dessutom led jag av klarsynthet och inte av paranoia vad gäller intressenten.
Inte blev jag heller den siste som blev utlöst på det stället! En lärare fick gå med två årslöner, och den rektor, som kom efter rektorn efter mig, som slutade efter fyra år, gick ju också och smällde igen dörren till slut, fast jag vet inte hur mycket pengar han fick. Många slutade själva.
Jag är ledsen, men jag anser fortfarande det som jag sade till Expressens journalist
- Skolan är (var) ett djävulens näste!
(Detta höll jag på att bli avskedad för med omedelbar verkan, men det blev jag inte!)
Det här tycker jag fortfarande att den var, och det är redan sagt, så det kan väl inte bli värre av att det upprepas.
Nu ligger händelserna långt tillbaka i tiden, och skolan är helt förändrad, och jag vet inte hur det är där nu.
Efter så här lång tid lär tystnadsköpandet (om det ens var lagligt) vara utan betydelse.
Varför skriver jag detta idag? Jo, någon frågade om man kunde glömma sådana här händelser häromdagen, för hon hade just träffat någon som hade drabbats.
Ha en trevlig måndag!
söndag 13 november 2011
Kan man hojta fram Jesus?
Att se på gudstjänster från frikyrkor ger mig mycket konstiga känslor. Väckelsemöten är inte min melodi, så att säga, det påminner mig mera om tiden då jag jobbade som vårdare på mentalsjukhus.
Inte tror jag en enda sekund att man kan framkalla Kristus genom hysteri, genom att hojta, gapa, skrika och hysteriskt slänga upp armarna i luften. Det är nog något annat som blir närvarande i de tillstånden.
Jag tror på mystikerna, att vägen till frälsning går genom olika stadier, där vi också i tystnaden och ökentorkan måste finna hur vår själ öppnar sig för Gud.
När skriken ljuder och hysterin löper amok, då tror jag att alla dörrar till den inre kunskapen om Gud/Kristus/ Den Helige Anden stängs och bommas igen, tills vi hittar de rätta vägarna. Dem leder oss Gud till, det är inte vi själva som ska tro att vi kan styra in Gud där vi vill. Gud vill inte främst Din och Min frälsning. Främst vill han Världens frälsning. Vi är bara redskapen.
Inte tror jag en enda sekund att man kan framkalla Kristus genom hysteri, genom att hojta, gapa, skrika och hysteriskt slänga upp armarna i luften. Det är nog något annat som blir närvarande i de tillstånden.
Jag tror på mystikerna, att vägen till frälsning går genom olika stadier, där vi också i tystnaden och ökentorkan måste finna hur vår själ öppnar sig för Gud.
När skriken ljuder och hysterin löper amok, då tror jag att alla dörrar till den inre kunskapen om Gud/Kristus/ Den Helige Anden stängs och bommas igen, tills vi hittar de rätta vägarna. Dem leder oss Gud till, det är inte vi själva som ska tro att vi kan styra in Gud där vi vill. Gud vill inte främst Din och Min frälsning. Främst vill han Världens frälsning. Vi är bara redskapen.
Kristi blod i nattvarden- mystik eller vidskepelse?
Nu ska jag skriva något som jag vet är mycket kontroversiellt.Det handlar om brödets och vinets faktiska förvandling till Kristi kött och blod under nattvarden.
Jag läste just på Å. Bonniers blogg om detta, där han hänvisade till Martin Luther. Och vem har sagt att Martin Luther hade rätt?
Vad får oss att tro att man kan beställa fram ett mysterium? Detta faller på sin egen orimlighet, anser jag. Jag kan inte, som människa, för att jag dukar fram vin och bröd beställa fram Kristi närvaro. För mig är detta helt absurt.
Att påstå något sådant ser jag som hybris och ett sätt att bevara makten inom kyrkan, där man hävdar att främst där finns Jesus närvarande.
Jag lyssnade för en stund sedan på söndagens texter. "Guds rike finns inom oss."
Min övertygelse är att Jesus lever genom Den Helige Anden hos oss idag som tidigare, men jag tror inte att den påtagliga närvaron kan framkallas.
För mig är nattvarden symbolisk, till Kristi "åminnelse", att tro något annat ser jag snarast som vidskepelse. (Hoppsan, ja!)
Jag tror att Gud/Jesus/ Den Helige Anden möter oss, men inte på våra villkor, inte när eller hur VI vill.
Våra vägar äro inte Herrens vägar, eller vad står skrivet? Vi kan inte ta herraväldet över Gud!
Ha en skön fortsättning på söndagen!
Jag läste just på Å. Bonniers blogg om detta, där han hänvisade till Martin Luther. Och vem har sagt att Martin Luther hade rätt?
Vad får oss att tro att man kan beställa fram ett mysterium? Detta faller på sin egen orimlighet, anser jag. Jag kan inte, som människa, för att jag dukar fram vin och bröd beställa fram Kristi närvaro. För mig är detta helt absurt.
Att påstå något sådant ser jag som hybris och ett sätt att bevara makten inom kyrkan, där man hävdar att främst där finns Jesus närvarande.
Jag lyssnade för en stund sedan på söndagens texter. "Guds rike finns inom oss."
Min övertygelse är att Jesus lever genom Den Helige Anden hos oss idag som tidigare, men jag tror inte att den påtagliga närvaron kan framkallas.
För mig är nattvarden symbolisk, till Kristi "åminnelse", att tro något annat ser jag snarast som vidskepelse. (Hoppsan, ja!)
Jag tror att Gud/Jesus/ Den Helige Anden möter oss, men inte på våra villkor, inte när eller hur VI vill.
Våra vägar äro inte Herrens vägar, eller vad står skrivet? Vi kan inte ta herraväldet över Gud!
Ha en skön fortsättning på söndagen!
lördag 12 november 2011
Fast egentligen borde jag...
ta hand om min kropp! På heltid! Men jag är så dåligt motiverad, för själv är jag omåttligt förtjust i tjocka människor. Det har jag alltid varit, även när jag var trådsmal själv. Det kan vänner från den tiden intyga.
Student igen!
Idag kom mitt besked om kontroll på Antagningen på universitetet för vårens kurser. Det blir en kurs i tyska igen,om den nu blir av, för det brukar inte vara så många deltagare på dem. På kursen är det platsgaranti, och jag är mer än behörig, så att komma in på den är inga problem.
Fast det är kanske förvirrande för psyket att växla så mellan att vara pensionär och att vara student. Vem vet vilka effekter det får? Nu, med stigande ålder börjar man kanske blanda ihop rollerna, så att man snart tror att man är på pensionärsmöte när man är på universitetet. Den tiden kommer väl också!
Fast det är kanske förvirrande för psyket att växla så mellan att vara pensionär och att vara student. Vem vet vilka effekter det får? Nu, med stigande ålder börjar man kanske blanda ihop rollerna, så att man snart tror att man är på pensionärsmöte när man är på universitetet. Den tiden kommer väl också!
Bland de närande
Idag har jag tillbringat flera timmar bland de närande vännerna, nämligen dem som jag har i en av skrivarklubbarna. Vi hade ett diktseminarium, lett av en ytterst professionell ledare från Skurups folkhögskolas skrivarlinje.
Om två år firar vår skrivarklubb, Skrivarklubben i Blekinge, 50-årsjubileum. Det betyder att vi är den äldsta skrivarklubben i landet.
Vi är nog också ganska duktiga, tror jag. Fyra gånger om året ges tidskriften Groblad ut och vart femte år kommer en jubileumsutgåva. Själv har jag varit med i två jubileumsutgåvor och många Groblad under årens lopp.
Först var jag med i klubben på 1980-talet, men efter flytten till Stockholm gick jag ur som medlem för att gå in igen när jag återkom till Blekinge 1999. Många av medlemmarna har varit med i många år, så vi känner varandra ganska väl vid det här laget.
På somrarna gör vi utflykter. I somras var denna på hemmaplan i Karlskrona, då en annan medlem och jag guidade. Sedan åt vi middag tillsammans på en restaurang med utsikt över Karlskrona.
Närmast är nu adventssammankomsten som brukar vara välbesökt och jättemysig. Då äter vi hemlagad gröt med skinksmörgåsar, äter hembakade julkakor, läser rim och annat för varandra och så har vi musikunderhållning. Detta brukar vara en mjuk och fin inledning till julfirandet. Vi som har varit med vid detta brukar alltid återkomma.
På Kristi Himmelfärdsdag åker vi ut i skogen i en stuga. Först grillar vi korv och sedan går vi inomhus, dricker kaffe och läser våra alster och lyssnar på musik.
Vi har ett återkommande program med i stort sett samma programpunkter, där vi alltså också har seminarier där vi utvecklar vårt skrivande, såväl vad gäller poesi som prosa.
Skönlitteratur är kanske den bästa speglingen av verkligheten som finns. Den är viktig.
Om två år firar vår skrivarklubb, Skrivarklubben i Blekinge, 50-årsjubileum. Det betyder att vi är den äldsta skrivarklubben i landet.
Vi är nog också ganska duktiga, tror jag. Fyra gånger om året ges tidskriften Groblad ut och vart femte år kommer en jubileumsutgåva. Själv har jag varit med i två jubileumsutgåvor och många Groblad under årens lopp.
Först var jag med i klubben på 1980-talet, men efter flytten till Stockholm gick jag ur som medlem för att gå in igen när jag återkom till Blekinge 1999. Många av medlemmarna har varit med i många år, så vi känner varandra ganska väl vid det här laget.
På somrarna gör vi utflykter. I somras var denna på hemmaplan i Karlskrona, då en annan medlem och jag guidade. Sedan åt vi middag tillsammans på en restaurang med utsikt över Karlskrona.
Närmast är nu adventssammankomsten som brukar vara välbesökt och jättemysig. Då äter vi hemlagad gröt med skinksmörgåsar, äter hembakade julkakor, läser rim och annat för varandra och så har vi musikunderhållning. Detta brukar vara en mjuk och fin inledning till julfirandet. Vi som har varit med vid detta brukar alltid återkomma.
På Kristi Himmelfärdsdag åker vi ut i skogen i en stuga. Först grillar vi korv och sedan går vi inomhus, dricker kaffe och läser våra alster och lyssnar på musik.
Vi har ett återkommande program med i stort sett samma programpunkter, där vi alltså också har seminarier där vi utvecklar vårt skrivande, såväl vad gäller poesi som prosa.
Skönlitteratur är kanske den bästa speglingen av verkligheten som finns. Den är viktig.
Kortet av mig är taget under seminariet av Gustav Karlsson, tidigare mångårig redaktör för vår tidskrift Groblad.
fredag 11 november 2011
Kvällstankar
Jag har just läst igenom skrivarvännernas diktalster till ett seminarium.
Dikter ger mig tankar.
Plötsligt fick jag ett behov av att skriva ner några funderingar.
Vad är drömt? Vad är glömt? Vad är glömt av det som är drömt?
Hur känner vi Guds vilja? Guds vilja i våra egna liv? Finns det en sådan?
Är det inte så att när vi går fel, då känns det som om vi har fått stopp i vattenkranen i våra liv. Inget livgivande vatten kommer fram. Vi lever i ökentorka, där sanden förmörkar vår blick.
Förlösande ord och förslösade tillfällen... Ord som aldrig sades, och ord som blev sagda, men som aldrig skulle ha sagts.
Det är så sent nu. Tiden har gått ifrån mitt liv, känns det som. De relationsmöjligheter, som jag trodde fanns, visade sig obefintliga. Människor var inte de jag trodde att de var. Där jag förväntade mig värme fick jag kyla, empatin blev likgiltighet.
Det skulle kanske ta ett helt nytt liv att tina min frusna själ.
Dikter ger mig tankar.
Plötsligt fick jag ett behov av att skriva ner några funderingar.
Vad är drömt? Vad är glömt? Vad är glömt av det som är drömt?
Hur känner vi Guds vilja? Guds vilja i våra egna liv? Finns det en sådan?
Är det inte så att när vi går fel, då känns det som om vi har fått stopp i vattenkranen i våra liv. Inget livgivande vatten kommer fram. Vi lever i ökentorka, där sanden förmörkar vår blick.
Förlösande ord och förslösade tillfällen... Ord som aldrig sades, och ord som blev sagda, men som aldrig skulle ha sagts.
Det är så sent nu. Tiden har gått ifrån mitt liv, känns det som. De relationsmöjligheter, som jag trodde fanns, visade sig obefintliga. Människor var inte de jag trodde att de var. Där jag förväntade mig värme fick jag kyla, empatin blev likgiltighet.
Det skulle kanske ta ett helt nytt liv att tina min frusna själ.
torsdag 10 november 2011
Håkan Juholt mobbar Sverigedemokraterna
Nu gör tydligen Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt ett nytt mobbningsutspel mot Sverigedemokraterna.
Och på s-bloggarna censurerar de inlägg med den kritiken. Jag skrev en kommentar på en kvinnas, Eva Britt Dahlströms, blogg med detta innehåll, när hon efterfrågade hur man skulle visa på mobbning för barn och barnbarn. Hon har ju ett lysande exempel på hur man kan vuxenmobba, när man nekar att stå på samma sida som en annan demokratiskt vald partiledare under en debatt.
Men hon har inte tagit in den kommentaren, den är tydligen bortcensurerad. Självkritik står väl inte på agendan där för närvarande.
Sedan går H.J.dessutom ut och spelar Allan gentemot SVT och ställer krav på att få regissera tv-programmen. Botten! Översitteri!
Hur ska barn och elever i skolan kunna få goda förebilder när vuxna partiledare uppträder på det sättet? Eller tycker ni att eleverna ska göra likadant? Säga att om han/hon ska vara med, då vill inte jag vara med.
Detta kallas i skolorna för mobbning! Finns det ett annat ord på fenomenet inom politiken?
Vi ska sedan inte tala om att SD:s partiledare inte har blivit inviterad till Nobelfesten. Har man koll på vad alla de andra har för åsikter som ska dit?
Vad är det för accepterad mobbning som pågår inom riksdagen och gentemot valda partiledare. De har väl inte kommit till riksdagen genom ett militärkupp.
I mitt parti, fp, har vi yttrandefrihet och acceptans av oliktänkande som honnörsord. Låt höra detta nu!
Man arbetar inte mot ett partis ideologi på det här sättet, det är ett mycket dåligt sätt, som bara skapar missmod och känslor av kränkning för dem som utsätts.
Och på s-bloggarna censurerar de inlägg med den kritiken. Jag skrev en kommentar på en kvinnas, Eva Britt Dahlströms, blogg med detta innehåll, när hon efterfrågade hur man skulle visa på mobbning för barn och barnbarn. Hon har ju ett lysande exempel på hur man kan vuxenmobba, när man nekar att stå på samma sida som en annan demokratiskt vald partiledare under en debatt.
Men hon har inte tagit in den kommentaren, den är tydligen bortcensurerad. Självkritik står väl inte på agendan där för närvarande.
Sedan går H.J.dessutom ut och spelar Allan gentemot SVT och ställer krav på att få regissera tv-programmen. Botten! Översitteri!
Hur ska barn och elever i skolan kunna få goda förebilder när vuxna partiledare uppträder på det sättet? Eller tycker ni att eleverna ska göra likadant? Säga att om han/hon ska vara med, då vill inte jag vara med.
Detta kallas i skolorna för mobbning! Finns det ett annat ord på fenomenet inom politiken?
Vi ska sedan inte tala om att SD:s partiledare inte har blivit inviterad till Nobelfesten. Har man koll på vad alla de andra har för åsikter som ska dit?
Vad är det för accepterad mobbning som pågår inom riksdagen och gentemot valda partiledare. De har väl inte kommit till riksdagen genom ett militärkupp.
I mitt parti, fp, har vi yttrandefrihet och acceptans av oliktänkande som honnörsord. Låt höra detta nu!
Man arbetar inte mot ett partis ideologi på det här sättet, det är ett mycket dåligt sätt, som bara skapar missmod och känslor av kränkning för dem som utsätts.
Bloggsjuka?
Förra veckan tog jag några dagars bloggpaus, för jag kände mig helt fed up av bloggandet, även om jag är ytterst måttlig.
Men vad händer med människor som lever sina liv genom bloggarna? När verkligheten finns i cyberrymden och inte i det riktiga livet? När man måste kasta sig över varje debatt och tror att ens egna ord är livsnödvändiga för fortsättningen av diskussionen?
Kommer det inte snart ett nytt begrepp; bloggsjuka? Det är kanske hög tid för att människor ska få sjukdomsinsikt i detta fenomen. För sjukdomen grasserar för fullt.
Men vad händer med människor som lever sina liv genom bloggarna? När verkligheten finns i cyberrymden och inte i det riktiga livet? När man måste kasta sig över varje debatt och tror att ens egna ord är livsnödvändiga för fortsättningen av diskussionen?
Kommer det inte snart ett nytt begrepp; bloggsjuka? Det är kanske hög tid för att människor ska få sjukdomsinsikt i detta fenomen. För sjukdomen grasserar för fullt.
Inte värt att ödsla ord på
I morse tog jag bort nattens inlägg. Anledningen var att jag insåg att vissa saker inte ens är värda att ödsla ord på längre. Det är som det är och blir som det är, så enkelt är det.
onsdag 9 november 2011
Att tycka mycket och veta lite
En del människor är som åsiktsmaskiner. De vet allt om allting och rör sig friskt mellan de olika områdena, som de ibland egentligen inte har den minsta lilla erfarenhet av själva.
Att ha åsikter i barnuppfostran är säkert mycket lätt om man inte själv har försökt att fostra barn. Först när man själv har varit fostrare vet man nämligen hur alla teorier kan falla inför en trotsig och trilskande avkomma.
Den som inte har satt sin fot i en skola på flera årtionden kan knappast ha insyn i hur en skola och ett skolsystem i grunden har förändrats sedan man själv var elev. Den grundskola som finns idag har ytterst lite med den folkskola/realskola min generation gick i.
Och lärarnas arbetsuppgifter är överhuvudtaget inte jämförbara.
Det går inte att ha synpunkter på lärarnas arbete och kompetens om man har sin erfarenhet 30,40,50 år tillbaka i tiden.
Så vad är att säga till människor med de erfarenheterna?
Att ha åsikter i barnuppfostran är säkert mycket lätt om man inte själv har försökt att fostra barn. Först när man själv har varit fostrare vet man nämligen hur alla teorier kan falla inför en trotsig och trilskande avkomma.
Den som inte har satt sin fot i en skola på flera årtionden kan knappast ha insyn i hur en skola och ett skolsystem i grunden har förändrats sedan man själv var elev. Den grundskola som finns idag har ytterst lite med den folkskola/realskola min generation gick i.
Och lärarnas arbetsuppgifter är överhuvudtaget inte jämförbara.
Det går inte att ha synpunkter på lärarnas arbete och kompetens om man har sin erfarenhet 30,40,50 år tillbaka i tiden.
Så vad är att säga till människor med de erfarenheterna?
Farliga böner
Man ska be om man är kristen. Man ska be i kyrkan, och man ska be för övrigt också. Nu tror inte jag att detta behövs, för jag tror att Gud läser vårt inre eller våra hjärtan utan att vi ber.
Själv är jag rädd för att be. Detta beror på en mycket konkret händelse, som lärde mig två saker; mina vägar är inte Guds vägar, och han hör bön. Dessutom blev jag för resten av mitt liv övertygad om att Gud verkligen både finns och hör oss.
Jag vet inte exakt när detta hände, men jag var bortåt skolåldern. (sex år för min del) och sög fortfarande på tummen. Detta tyckte jag var otroligt genant, och jag fick lära att det var något man inte berättade för folk. Så jag försökte ihärdigt att sluta, men det lyckades jag inte med. Då bad jag enträget till Gud att få hjälp att sluta suga på tummen.
Dagen efter lekte vi en lek, jag tror att den kallades "ett, tre, fem" eller något i den stilen. Den innebar att en skulle stå vänd mot en vägg och så kom de andra och gick fram och dunkade i ryggen, ja, jag minns inte exakt hur den var. Hur som helst kom en kamrat snabbt fram, dunkade mig och jag stötte huvudet i tegelväggen med munnen och tänderna. De nya framtänderna blev lösa.
Sedan fanns det inte en chans att suga på tummen, för det var riskabelt med de lösa tänderna.(jo, de växte fast så småningom) Och då slutade jag tvärt, helt övertygad om att Gud hade hjälpt mig.
Sedan dess tror jag att Gud hjälper, men inte alltid som vi förväntar oss, för han har sina egna vägar. Därför tänker inte jag uppvigla honom att hitta på något, som jag inte vill i mitt liv, för att åstadkomma en bönhörelse.
Så jag ber ytterst sällan. Gud hör och ser mig säkert ändå. Han har sin vilja med mitt liv. Det är inte säkert att den är som min vilja.Man kan leva i tillit utan att leva i bön.
Själv är jag rädd för att be. Detta beror på en mycket konkret händelse, som lärde mig två saker; mina vägar är inte Guds vägar, och han hör bön. Dessutom blev jag för resten av mitt liv övertygad om att Gud verkligen både finns och hör oss.
Jag vet inte exakt när detta hände, men jag var bortåt skolåldern. (sex år för min del) och sög fortfarande på tummen. Detta tyckte jag var otroligt genant, och jag fick lära att det var något man inte berättade för folk. Så jag försökte ihärdigt att sluta, men det lyckades jag inte med. Då bad jag enträget till Gud att få hjälp att sluta suga på tummen.
Dagen efter lekte vi en lek, jag tror att den kallades "ett, tre, fem" eller något i den stilen. Den innebar att en skulle stå vänd mot en vägg och så kom de andra och gick fram och dunkade i ryggen, ja, jag minns inte exakt hur den var. Hur som helst kom en kamrat snabbt fram, dunkade mig och jag stötte huvudet i tegelväggen med munnen och tänderna. De nya framtänderna blev lösa.
Sedan fanns det inte en chans att suga på tummen, för det var riskabelt med de lösa tänderna.(jo, de växte fast så småningom) Och då slutade jag tvärt, helt övertygad om att Gud hade hjälpt mig.
Sedan dess tror jag att Gud hjälper, men inte alltid som vi förväntar oss, för han har sina egna vägar. Därför tänker inte jag uppvigla honom att hitta på något, som jag inte vill i mitt liv, för att åstadkomma en bönhörelse.
Så jag ber ytterst sällan. Gud hör och ser mig säkert ändå. Han har sin vilja med mitt liv. Det är inte säkert att den är som min vilja.Man kan leva i tillit utan att leva i bön.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)