Är vi inte ganska dåliga inom Svenska kyrkan på att vittna om det som vi upplever som Guds ingripanden i våra liv?
Idag har domprosten i Stockholms stift lagt ut ett inlägg på sin blogg, där han talar om änglar. Jag tog mig friheten att skriva lite om de möten med människor som har skett i märkliga situationer i mitt liv och som jag har sett som tecken från Fadern. Någon har sett min nöd.
Men den stora, genomgripande händelsen är dock den gången när jag låg nästan apatisk på min sjumannasoffa efter mitt entledigande från rektorstjänsten och plötsligt erfor att jag blev buren och fick kraft. Denna situation är så stark för mig, och den förändrade faktiskt hela mitt liv, för jag fick kraften att börja på nytt med något helt nytt och fick genom detta stora möjligheter till nya jobb framöver.
För mig har det aldrig funnits någon tvekan om att det finns en kraft som jag kallar Gud, men varför är vi så dåliga att vittna?
Inom vår kyrka debatterar vi tron, vi munhuggs och vi försöker överbevisa varandra genom bibeltexter, och medan detta sker verkar Vår Herre i våra liv. Det är det vi ska berätta om!
torsdag 29 september 2011
onsdag 28 september 2011
Hejda gnällspikarna!
Det märks att många kyrkligt anställda bara har varit kyrkligt anställda i sina liv, och dessutom i många år i statlig tjänst, ibland med så kallad konstitutorial, (blev det rätt?) vilket innebar att de inte kunde bli uppsagda från sina tjänster.
För vad hade hänt om de hade varit anställda i privata företag och uppträtt som de gör? Hade de där kunnat åberopa Gud för att slippa sina arbetsuppgifter eller hållit på att förtala och gnöla över kolleger eller förhållanden inom institutionen? Fast Gud finns kanske endast för prästerskapet som tror sig åka i någon sorts gräddfil.
Det borde vara krav på att de hade varit ute i det verkliga arbetslivet, som inte innebär att man skrider fram i exklusiv brokad, och där man får rätta in sig i ledet hur ens samvete än ser ut!
Då hade de kanske också på ett annat sätt kunnat förstå sina församlingsmedlemmar. Småborgerligt folk som har levt i livslångt reservat är inte alltid så lämpade att själavårda, tror jag.
För vad hade hänt om de hade varit anställda i privata företag och uppträtt som de gör? Hade de där kunnat åberopa Gud för att slippa sina arbetsuppgifter eller hållit på att förtala och gnöla över kolleger eller förhållanden inom institutionen? Fast Gud finns kanske endast för prästerskapet som tror sig åka i någon sorts gräddfil.
Det borde vara krav på att de hade varit ute i det verkliga arbetslivet, som inte innebär att man skrider fram i exklusiv brokad, och där man får rätta in sig i ledet hur ens samvete än ser ut!
Då hade de kanske också på ett annat sätt kunnat förstå sina församlingsmedlemmar. Småborgerligt folk som har levt i livslångt reservat är inte alltid så lämpade att själavårda, tror jag.
Rätten att exkludera
Tro är något förunderligt. Du kan vila i tron, i din egen trygghet, i känslan av närvaron av Gud och i tilliten till honom. Tron ger dig då trygghet och närvaro av en kraft som ger dig liv.
Men tro kan också användas på andra sätt. Den kan nyttjas till att peka ut dem som lever rätt och dem som lever fel, till att visa vilka som hör hemma i kyrkan och vilka som inte hör hemma där.
Fast denna sorts tro ses av en del som rumsren när den används som tillhygge av dem som är anställda inom Svenska kyrkan. De har en märklig rätt, att i åberopande av sin tro, exkludera och slippa att följa de beslut som fattas på Kyrkomötet. De är fullständigt outstanding och har den absoluta auktoriteten i sin hand; Bibeln!
Det är minsann att åka i gräddfil att kunna bete sig så. På vilka andra jobb kan man åberopa Gud för att slippa utföra sina tjänsteåligganden som inte är i linje med vad man själv tycker.
När religionen används på detta sätt kan jag inte se annat än att det är ett grovt missbruk. Jag håller fullständigt med Helle Klein, som i en intervju häromdagen frågade en av de bibelviftande varför de, som hade så mycket negativa synpunkter på kyrkan, inte lämnade denna. Det måste man ju fråga sig. Är man missnöjd på en annan arbetsplats brukar man ju byta.
Är det inte hög tid att plocka ner prästerna från piedestalerna och göra dem ansvariga för hur de beter sig mot sina medmänniskor? För det är ju detta det landar i; rätten till subtila kränkningar genom att peka ut människor som fel enligt Bibeln.
Alla vi, medlemmarna i Svenska kyrkan, har förvisso inte samma kristendom. Jag undrar ibland hur de exkluderande hade betett sig i ett land med apartheid.
Men tro kan också användas på andra sätt. Den kan nyttjas till att peka ut dem som lever rätt och dem som lever fel, till att visa vilka som hör hemma i kyrkan och vilka som inte hör hemma där.
Fast denna sorts tro ses av en del som rumsren när den används som tillhygge av dem som är anställda inom Svenska kyrkan. De har en märklig rätt, att i åberopande av sin tro, exkludera och slippa att följa de beslut som fattas på Kyrkomötet. De är fullständigt outstanding och har den absoluta auktoriteten i sin hand; Bibeln!
Det är minsann att åka i gräddfil att kunna bete sig så. På vilka andra jobb kan man åberopa Gud för att slippa utföra sina tjänsteåligganden som inte är i linje med vad man själv tycker.
När religionen används på detta sätt kan jag inte se annat än att det är ett grovt missbruk. Jag håller fullständigt med Helle Klein, som i en intervju häromdagen frågade en av de bibelviftande varför de, som hade så mycket negativa synpunkter på kyrkan, inte lämnade denna. Det måste man ju fråga sig. Är man missnöjd på en annan arbetsplats brukar man ju byta.
Är det inte hög tid att plocka ner prästerna från piedestalerna och göra dem ansvariga för hur de beter sig mot sina medmänniskor? För det är ju detta det landar i; rätten till subtila kränkningar genom att peka ut människor som fel enligt Bibeln.
Alla vi, medlemmarna i Svenska kyrkan, har förvisso inte samma kristendom. Jag undrar ibland hur de exkluderande hade betett sig i ett land med apartheid.
tisdag 27 september 2011
Försvunnen värk?
De sista två-tre åren av mitt lärarförvärvsarbete var jag mycket dålig i återkommande svår värk. Det blev många korta sjukskrivingar på en dag eller ett par dagar. Jag såg framför mig en pensionärstillvaro i halvt handikapp.
Diagnosen löd värk av fibromyalgiliknande karaktär, utan de klara definitionerna.
Så slutade jag arbeta, och när värken försvann vet jag inte riktigt, men idag är det mycket, mycket sällan jag märker av någon smärta i min kropp på det sättet jag hade tidigare. Nu är det tre år sedan jag gick i pension, fast jag jobbar ibland som guide, som jag ubildade mig till förra året.
Vad var det då? Stress? Ja, troligtvis i en kombination av mycket stillasittande i litet grupprum med små grupper, som jag jobbade med. Men mest tror jag nog att det var en pressad arbetsmiljö, inte av eleverna utan av systemet. Grundskolans högstadium var för mig, egentligen folkhögskollärare till yrket, en omänsklig institution, som borde rivas från grunden och byggas upp på nytt till en annorlunda modell.
Diagnosen löd värk av fibromyalgiliknande karaktär, utan de klara definitionerna.
Så slutade jag arbeta, och när värken försvann vet jag inte riktigt, men idag är det mycket, mycket sällan jag märker av någon smärta i min kropp på det sättet jag hade tidigare. Nu är det tre år sedan jag gick i pension, fast jag jobbar ibland som guide, som jag ubildade mig till förra året.
Vad var det då? Stress? Ja, troligtvis i en kombination av mycket stillasittande i litet grupprum med små grupper, som jag jobbade med. Men mest tror jag nog att det var en pressad arbetsmiljö, inte av eleverna utan av systemet. Grundskolans högstadium var för mig, egentligen folkhögskollärare till yrket, en omänsklig institution, som borde rivas från grunden och byggas upp på nytt till en annorlunda modell.
Utan vigselrätt
Några präster inom Svenska kyrkan har begärt att få slippa vigselrätten. Detta kommer givetvis efter beslutet om vigsel av samkönade par. Men beslutet innebar att det ska finnas en präst som viger samkönade, men den enskilde prästen kan neka.
Det är mycket som förvånar mig när det gäller kyrkan. Varför viger man folk i kyrkan när de gifter om sig? Ibland har de gift sig flera gånger? Och varför tycker man som präst att det är helt okey att bruden är halvnaken? Om man nu anser att sex endast hör hemma inom äktenskapet, förstår jag inte heller att man inte reagerar på att de förproducerade barnen är med vid vigseln.
Ja, och sedan vill jag inte på nytt ta fram de sena aborterna!
Är inte de ovanstående teologiska frågor?
Nej, det är mycket som inte längre är trovärdigt. Om det nu någonsin varit det.
Men hur kan man inom ett yrke neka att utföra de arbetsuppgifter man ska genomföra? Rätt som det är kanske inte prästerna vill döpa, eller begrava. Vad ska de då göra? Sitta vid skrivborden och dricka kaffe på syföreningarna? Det är kanske det minst kontroversiella och säkraste sättet att bevara sin heder inför Gud för dem!?
Det är mycket som förvånar mig när det gäller kyrkan. Varför viger man folk i kyrkan när de gifter om sig? Ibland har de gift sig flera gånger? Och varför tycker man som präst att det är helt okey att bruden är halvnaken? Om man nu anser att sex endast hör hemma inom äktenskapet, förstår jag inte heller att man inte reagerar på att de förproducerade barnen är med vid vigseln.
Ja, och sedan vill jag inte på nytt ta fram de sena aborterna!
Är inte de ovanstående teologiska frågor?
Nej, det är mycket som inte längre är trovärdigt. Om det nu någonsin varit det.
Men hur kan man inom ett yrke neka att utföra de arbetsuppgifter man ska genomföra? Rätt som det är kanske inte prästerna vill döpa, eller begrava. Vad ska de då göra? Sitta vid skrivborden och dricka kaffe på syföreningarna? Det är kanske det minst kontroversiella och säkraste sättet att bevara sin heder inför Gud för dem!?
söndag 25 september 2011
Starka kärleksörter
Fyra av mina fem mostrar hade inga barn. Alla mostrarna var mycket speciella. En av dem gifte sig i 40-årsåldern med en tapetserare, en sådan av den gamla sorten, som hade utbildats i Tyskland och Schweiz och hade gedigna hantverkskunskaper och egen firma. De fick inga barn och bodde mycket enkelt i en stor etta med stort kök i centrala Lund. Men detta att de var så ekonomiska gjorde naturligtvis också att de kunde spara pengar.
Deras möbler var välgjorda och av högsta kvalité. Flera finns genom arv sedan många år i mitt hus. Två fåtöljer, omklädda i grönt skinn, importerat från Schweiz, och matrumsstolar som jag nästan har lyckats få samma mönster på som det ursprungliga. Vid det gedigna ekbordet har jag ätit mina frukostar i många år.
På något sätt lever min moster fortfarande kvar. Men inte bara i möblerna för hon hade förunderliga växter. 1978 ärvde jag en "Svärmors tunga" efter henne, och den finns fortfarande, liksom de krukväxter som har blivit till av sticklingar från denna.
Min moster hade också vad hon kallade en fantastisk sedumplantering i en balkonglåda.
Jag vill minnas att vi satte några av de växterna på hennes grav. En del tog jag till mitt stenparti. I somras råkade tillfälligt sammanboende av misstag plocka bort några kvarlevande plantor, men vi fick dem i jorden igen, och nu blommar de för fullt.
Visst är det förunderligt hur en människa på något sätt kan leva vidare i det hon lämnar efter sig, och detta behöver inte vara några barn. Hennes kärleksörter har stor växtkraft, trots att ägaren dog 1978.
Deras möbler var välgjorda och av högsta kvalité. Flera finns genom arv sedan många år i mitt hus. Två fåtöljer, omklädda i grönt skinn, importerat från Schweiz, och matrumsstolar som jag nästan har lyckats få samma mönster på som det ursprungliga. Vid det gedigna ekbordet har jag ätit mina frukostar i många år.
På något sätt lever min moster fortfarande kvar. Men inte bara i möblerna för hon hade förunderliga växter. 1978 ärvde jag en "Svärmors tunga" efter henne, och den finns fortfarande, liksom de krukväxter som har blivit till av sticklingar från denna.
Min moster hade också vad hon kallade en fantastisk sedumplantering i en balkonglåda.
Jag vill minnas att vi satte några av de växterna på hennes grav. En del tog jag till mitt stenparti. I somras råkade tillfälligt sammanboende av misstag plocka bort några kvarlevande plantor, men vi fick dem i jorden igen, och nu blommar de för fullt.
Visst är det förunderligt hur en människa på något sätt kan leva vidare i det hon lämnar efter sig, och detta behöver inte vara några barn. Hennes kärleksörter har stor växtkraft, trots att ägaren dog 1978.
lördag 24 september 2011
Fantastiska höstdagar
Och så syndade jag, för jag har en stor svaghet. Jag älskar hamburgare på Mc Donalds. Nu har jag upptäckt en sak till, nämligen deras äpplepaj. Men det är inte bra för vikten!
fredag 23 september 2011
Är Sveriges television reklamfri?
Modern marknadsföring går inte till som marknadsföring förr. Numera har vi de sociala medierna, och så har vi Sveriges television som ska vara icke-kommersiell och icke- reklamfinansierad. Det är möjligt att den är det, men vilka fördelar får man då av att hårdlansera vissa bokförlags produkter och författare?
Jag har aldrig läst Camilla Läckberg, och därför vill jag inte heller säga något om vad jag anser om kvalitén på hennes produktion, men författare som säljer på att skriva om mord lockar mig inte. Dem bojkottar jag. Ondskan har så många ansikten i verkligheten, man behöver inte lägga till flera.
Nu måste man ju undra varför denna författare framträder i så många tv-program den senaste tiden; Go´kväll, följt av Sverige, Babel och något program i TV4. Ännu har jag inte förstått det märkliga i boken som kommer nu, för det har inte pratats så mycket om den.
Varför inte dela på gracerna och låta andra författare komma till tals, eller ska svensk bokproduktions varumärke vara just deckare? Är inte detta lite andefattigt? Är det litterärt? Försäljningssiffrorna säger inte alltid så mycket om kvalitén, som bekant, men om den vill jag inte uttala mig.
Det anmärkningsvärda är den uppenbara reklam som under täckmantel av reportage eller andra typer av program förs fram i Sveriges television. Är den gratis? Eller betalar Forum eller Bonnierkoncernen pengar för denna? Annars är ju SVT väldigt generösa som ger så mycket tid till en enda nyutkommen bok.
Eller?
Jag har aldrig läst Camilla Läckberg, och därför vill jag inte heller säga något om vad jag anser om kvalitén på hennes produktion, men författare som säljer på att skriva om mord lockar mig inte. Dem bojkottar jag. Ondskan har så många ansikten i verkligheten, man behöver inte lägga till flera.
Nu måste man ju undra varför denna författare framträder i så många tv-program den senaste tiden; Go´kväll, följt av Sverige, Babel och något program i TV4. Ännu har jag inte förstått det märkliga i boken som kommer nu, för det har inte pratats så mycket om den.
Varför inte dela på gracerna och låta andra författare komma till tals, eller ska svensk bokproduktions varumärke vara just deckare? Är inte detta lite andefattigt? Är det litterärt? Försäljningssiffrorna säger inte alltid så mycket om kvalitén, som bekant, men om den vill jag inte uttala mig.
Det anmärkningsvärda är den uppenbara reklam som under täckmantel av reportage eller andra typer av program förs fram i Sveriges television. Är den gratis? Eller betalar Forum eller Bonnierkoncernen pengar för denna? Annars är ju SVT väldigt generösa som ger så mycket tid till en enda nyutkommen bok.
Eller?
tisdag 20 september 2011
Så ser vi ljuset
En liten kattunge hade trillat ner i ett rör två meter under jord under ett hus och kunde inte komma loss kan vi läsa på nyheterna.
Räddningstjänsten, personal från djursjukhuset och Anticimex kämpade för att få loss det lilla livet.
Vi kunde läsa igår att de inte hade lyckats rädda katten.
Nu har fem rörmokare hjälpt till, och de lyckades med hjälp av en specialkamera, så att de såg var katten befann sig och kunde locka den med mat, få upp den. Sedan togs den om hand av en djurambulans.
En sådan historia ger väl ändå hopp om människors godhet!
Den påminner mig om min dotter och sambos sista kattillskott som min dotter hittade inkrupen i ett rör, troligen ca två veckor gammal, pipande, rädd och tilltufsad. Sambon, som är mycket smal, lyckades krypa in efter den och hämta fram den. De hade från början inte tänkt behålla den för kvoten av katter och hundar betraktade de som fylld.
Men det blev mera dramatiskt att hålla den vid liv än de hade kunnat föreställa sig, för kattens mage klarade inte riktigt av mjölkersättningen. För att få magen att fungera blev det veterinärkostnader för 2 500 kronor. Och då, när de hade kostat på den så mycket fick den stanna.
Lite senare var det ytterst fascinerande att se husets två andra katter sätta sig och vakta medan den lilla, lilla katten åt, och att se den stora, svarta hunden försiktigt lyfta sina tassar i närheten av den för att inte trampa på den pyttelilla katten.
Denna korpsvarta katt går nu som vuxen katt mestadels till den lika korpsvarta, jättestora hunden. Där lägger hon sitt huvud och stryker hans nos med detta. Och han slickar henne lite förstrött tillbaka.
Vaddå som hund och katt?
Räddningstjänsten, personal från djursjukhuset och Anticimex kämpade för att få loss det lilla livet.
Vi kunde läsa igår att de inte hade lyckats rädda katten.
Nu har fem rörmokare hjälpt till, och de lyckades med hjälp av en specialkamera, så att de såg var katten befann sig och kunde locka den med mat, få upp den. Sedan togs den om hand av en djurambulans.
En sådan historia ger väl ändå hopp om människors godhet!
Den påminner mig om min dotter och sambos sista kattillskott som min dotter hittade inkrupen i ett rör, troligen ca två veckor gammal, pipande, rädd och tilltufsad. Sambon, som är mycket smal, lyckades krypa in efter den och hämta fram den. De hade från början inte tänkt behålla den för kvoten av katter och hundar betraktade de som fylld.
Men det blev mera dramatiskt att hålla den vid liv än de hade kunnat föreställa sig, för kattens mage klarade inte riktigt av mjölkersättningen. För att få magen att fungera blev det veterinärkostnader för 2 500 kronor. Och då, när de hade kostat på den så mycket fick den stanna.
Lite senare var det ytterst fascinerande att se husets två andra katter sätta sig och vakta medan den lilla, lilla katten åt, och att se den stora, svarta hunden försiktigt lyfta sina tassar i närheten av den för att inte trampa på den pyttelilla katten.
Denna korpsvarta katt går nu som vuxen katt mestadels till den lika korpsvarta, jättestora hunden. Där lägger hon sitt huvud och stryker hans nos med detta. Och han slickar henne lite förstrött tillbaka.
Vaddå som hund och katt?
måndag 19 september 2011
Tron på ett evigt liv
Det finns en fara i att bo ensam- i vart fall bor jag ensam för det mesta. Ordningen blir det kanske inte så noga med som när man är flera i hushållet. Katten bryr sig inte, vad jag vet.
Då blir det ju också så att när besök är i antågande blir det full fart. Igår sorterade jag om i bokhyllor här i huset, bland dessa cirka 1600 böcker, av vilka många inte är lästa. Nu skriver jag inte och inte "ännu inte". Men vilka intressanta böcker jag har köpt, kunde jag konstatera. Och? När ska de läsas?
Jag inser att jag nog måste ha trott på ett evigt liv, inte ett sådant efter döden, utan här och nu, för jag skulle i vart fall säkert behöva tio normala livslängder för att komma igenom den införskaffade litteraturen. Tidsoptimist? Jo, det kan man kanske kalla mig. I det fallet.
Det blir nog till att göra en sorts schema- som vanligt när något ska bli gjort i det här huset! Så att några blir lästa innan jag lämnar jordelivet.
Då blir det ju också så att när besök är i antågande blir det full fart. Igår sorterade jag om i bokhyllor här i huset, bland dessa cirka 1600 böcker, av vilka många inte är lästa. Nu skriver jag inte och inte "ännu inte". Men vilka intressanta böcker jag har köpt, kunde jag konstatera. Och? När ska de läsas?
Jag inser att jag nog måste ha trott på ett evigt liv, inte ett sådant efter döden, utan här och nu, för jag skulle i vart fall säkert behöva tio normala livslängder för att komma igenom den införskaffade litteraturen. Tidsoptimist? Jo, det kan man kanske kalla mig. I det fallet.
Det blir nog till att göra en sorts schema- som vanligt när något ska bli gjort i det här huset! Så att några blir lästa innan jag lämnar jordelivet.
söndag 18 september 2011
Etiska regler för pressen
Man kan ju bli förfärligt trött på alla hemmasnickrade regler för pressen som man nu får läsa för att D.S. förtörnad har lämnat Dagblogg i Östran.
Själv har jag nog många gånger tyckt att det är märkligt att en tidning med självaktning -för det får man ju tro att den har- har tillåtit denna hyllade förtalskälla.
Men nu går vågorna höga, och förfärligt många tycks veta vad som gäller. Nu ska jag ta fram mina gamla journalistiska kunskaper.
Ansvarig för Dagblogg är/var inte Dag. Tidningen hade låtit honom moderera bloggen, vilket måste ha betytt att de hade förtroende för det han lät passera. Detta var dock inte större än att man lugnt kunde gå till chefredaktören, som i sin tur fick påtala när saker var över förtalsgränsen, så att de plockades bort.
Dock fick jag stå kvar som "djävulsmänniskan", men de tog kanske inte detta så allvarligt. Det gjorde jag, för jag anade varifrån det härstammade och informerade biskopen om vad herr Dag lät passera. Men det blev väl inget med det...
Alltså, det är tidningens ansvarige utgivare och inte någon bloggare, hur känd eller populär denne än är, som är ansvarig.
Sedan finns det något som heter Etiska regler för pressen och om de inte har ändrats sedan jag själv gick på journalistskola så finns det i dem en paragraf som säger att man ska ge plats åt bemötanden, om den som vill ha detta har befogat anspråk. Tydligen har Östran ansett att Dike hade ett befogat anspråk.
Jag kan inte tro annat än att man ser det som att bloggen är en del av nättidningen, och därmed bör följa normala publiceringsregler.
Sluta med allt trams om detta! Ni kan ju glädja er över att D.S. har ännu en sak att vara förtörnad och gnälla över, så att ni kan stämma in i jeremiaderna på sedvanligt sätt! Det skulle ju vara gräsligt om ni tappade syret!
Själv har jag nog många gånger tyckt att det är märkligt att en tidning med självaktning -för det får man ju tro att den har- har tillåtit denna hyllade förtalskälla.
Men nu går vågorna höga, och förfärligt många tycks veta vad som gäller. Nu ska jag ta fram mina gamla journalistiska kunskaper.
Ansvarig för Dagblogg är/var inte Dag. Tidningen hade låtit honom moderera bloggen, vilket måste ha betytt att de hade förtroende för det han lät passera. Detta var dock inte större än att man lugnt kunde gå till chefredaktören, som i sin tur fick påtala när saker var över förtalsgränsen, så att de plockades bort.
Dock fick jag stå kvar som "djävulsmänniskan", men de tog kanske inte detta så allvarligt. Det gjorde jag, för jag anade varifrån det härstammade och informerade biskopen om vad herr Dag lät passera. Men det blev väl inget med det...
Alltså, det är tidningens ansvarige utgivare och inte någon bloggare, hur känd eller populär denne än är, som är ansvarig.
Sedan finns det något som heter Etiska regler för pressen och om de inte har ändrats sedan jag själv gick på journalistskola så finns det i dem en paragraf som säger att man ska ge plats åt bemötanden, om den som vill ha detta har befogat anspråk. Tydligen har Östran ansett att Dike hade ett befogat anspråk.
Jag kan inte tro annat än att man ser det som att bloggen är en del av nättidningen, och därmed bör följa normala publiceringsregler.
Sluta med allt trams om detta! Ni kan ju glädja er över att D.S. har ännu en sak att vara förtörnad och gnälla över, så att ni kan stämma in i jeremiaderna på sedvanligt sätt! Det skulle ju vara gräsligt om ni tappade syret!
Vad håller tron vid liv?
Vad får oss att tro? Och vad håller tron vid liv?
Vad har hållit min egen tro vid liv? Är det att jag idogt har studerat skrifterna och intellektuellt kommit fram till att de är riktiga och trovärdiga? Nej, inte alls, men visst har jag läst en del ändå.
Men varje gång en dörr stängs och en dörr öppnas på ett förunderligt sätt i mitt liv, då tror jag att det finns en Gud.
Jag ömsar skinn ibland, byter riktning och tar avstånd från tidigare förhållanden i livet. Då kan det komma perioder av tomhet och villrådighet, men då händer det alltid att jag plötsligt möter någon som jag helt har glömt bort. Det är som om någon visade mig på nya möjligheter, på människor som jag egentligen inte har sett.
Som när jag för tolv (oj, vad tiden går!) år sedan kände det som om någon hade kastat upp mig i luften, och jag inte visste vad jag skulle göra med mitt liv, och det plötsligt en dag dök upp en annons om en universitetskurs som jag tyckte verkade så intressant. Och ungefär samtidigt kändes det som en kraft bar mig på starka armar.
Då visste jag att Gud fanns- också för mig i mitt personliga liv.
Och vad hände med kursen? Den gav mig så småningom ytterligare en akademisk examen och många, många andra intressanta studier. Dessa blev sedan början på en ny yrkesbana, och är så fortfarande då jag ju till stor del jobbar på tyska på guideturerna. Så, dörrar stängdes och dörrar öppnades, det gäller kanske bara ibland att se när det är en dörr på glänt.
Vad har hållit min egen tro vid liv? Är det att jag idogt har studerat skrifterna och intellektuellt kommit fram till att de är riktiga och trovärdiga? Nej, inte alls, men visst har jag läst en del ändå.
Men varje gång en dörr stängs och en dörr öppnas på ett förunderligt sätt i mitt liv, då tror jag att det finns en Gud.
Jag ömsar skinn ibland, byter riktning och tar avstånd från tidigare förhållanden i livet. Då kan det komma perioder av tomhet och villrådighet, men då händer det alltid att jag plötsligt möter någon som jag helt har glömt bort. Det är som om någon visade mig på nya möjligheter, på människor som jag egentligen inte har sett.
Som när jag för tolv (oj, vad tiden går!) år sedan kände det som om någon hade kastat upp mig i luften, och jag inte visste vad jag skulle göra med mitt liv, och det plötsligt en dag dök upp en annons om en universitetskurs som jag tyckte verkade så intressant. Och ungefär samtidigt kändes det som en kraft bar mig på starka armar.
Då visste jag att Gud fanns- också för mig i mitt personliga liv.
Och vad hände med kursen? Den gav mig så småningom ytterligare en akademisk examen och många, många andra intressanta studier. Dessa blev sedan början på en ny yrkesbana, och är så fortfarande då jag ju till stor del jobbar på tyska på guideturerna. Så, dörrar stängdes och dörrar öppnades, det gäller kanske bara ibland att se när det är en dörr på glänt.
Hyllad för att vara emot
I linje med dagens texter om Medmänniskan har jag tänkt lite på vad det är som gör att människor gillar varandra. Till detta kan det naturligtvis finnas många olika skäl.
Östran har nu tagit ett bestämt grepp om den kända prästbloggen och ansett att ett genmäle borde publiceras från en av de mera ihärdiga kommentatorerna. Ja, så är ju god publicistisk sed, det får man lära sig på journalistskolorna, men jag vet att jag också syndar ibland med att inte låta folk komma till tals. När det liksom blir för mycket.
Nåväl, nu har prästen öppnat en egen blogg på annat håll. Och varför inte? Hur står folk för övrigt ut att skriva när bloggen har så tråkig layout som på Östrans bloggar?
Denna blogg är till synes mycket populär, men handlar den om kristendom? Nej, det tycker jag faktiskt inte. Den handlar om organisationen, om kvinnoprästmotstånd, om felaktiga beslut, om vigsel av samkönade par, om att Svenska kyrkan är i allmänt förfall, om vilka idioter (namngivna) som finns i kyrkan och i världen och om hur blogginnehavaren har blivit förorättad på olika håll- senast av Östran. Det sista kan jag tycka är hedervärt, för man ska tala om hur illa man kan fara av att folk sparkar på en, så kanske någon vaknar.
Men varför har prästen, som ter sig så populär inte blivit biskop? Han var ju med i sista valomgången, men fick inte många röster. Nu hade ju kollegerna kunnat visa att de uppskattade honom och trodde på honom! De hade chansen.
Nej, så är det inte! Folk vill gärna ha någon som går framför dem och gapar om det de anser är fel. Sedan kan de själva följa i släptåget- fast det flesta föredrar, för säkerhets skull, att vara anonyma. Men när det sedan gäller kan nog prästen ifråga ta och titta bakom sig, för då skulle det garanterat inte finnas så många där. För sådana är människor som väldigt gärna vill kritisera och klaga på någon. I de vassa ögonblicken, när det verkligen gäller, finns väldigt få kvar!
Så tänkte jag på det där med Dagens ros. Under många år var jag en mycket flitig debattskribent mest i våra lokaltidningar. Nu i höst har jag bara haft tre debattartiklar, men nu finns ju bloggarna. Och när fick jag Dagens ros för det jag skrev? Jo, när jag kritiserade någon annan. Detta gillade människor! Den största hejarklacken fick jag när jag kritiserade ett vulgärt ordval hos en s-politiker. Detta utlöste rena drevet mot personen ifrån från vissa håll, något som inte alls var meningen, för mig var det bara denna enda händelse det gällde.
Ligger vi i startgroparna för att få tillfälle att sätta tänderna i varandra? Det finns dagar då jag definitivt tror att det är så.
Detta på tal om Medmänniskan.
Och så en stilla undran: Hur många gånger kan man försonas? När är det definitivt kört?
Östran har nu tagit ett bestämt grepp om den kända prästbloggen och ansett att ett genmäle borde publiceras från en av de mera ihärdiga kommentatorerna. Ja, så är ju god publicistisk sed, det får man lära sig på journalistskolorna, men jag vet att jag också syndar ibland med att inte låta folk komma till tals. När det liksom blir för mycket.
Nåväl, nu har prästen öppnat en egen blogg på annat håll. Och varför inte? Hur står folk för övrigt ut att skriva när bloggen har så tråkig layout som på Östrans bloggar?
Denna blogg är till synes mycket populär, men handlar den om kristendom? Nej, det tycker jag faktiskt inte. Den handlar om organisationen, om kvinnoprästmotstånd, om felaktiga beslut, om vigsel av samkönade par, om att Svenska kyrkan är i allmänt förfall, om vilka idioter (namngivna) som finns i kyrkan och i världen och om hur blogginnehavaren har blivit förorättad på olika håll- senast av Östran. Det sista kan jag tycka är hedervärt, för man ska tala om hur illa man kan fara av att folk sparkar på en, så kanske någon vaknar.
Men varför har prästen, som ter sig så populär inte blivit biskop? Han var ju med i sista valomgången, men fick inte många röster. Nu hade ju kollegerna kunnat visa att de uppskattade honom och trodde på honom! De hade chansen.
Nej, så är det inte! Folk vill gärna ha någon som går framför dem och gapar om det de anser är fel. Sedan kan de själva följa i släptåget- fast det flesta föredrar, för säkerhets skull, att vara anonyma. Men när det sedan gäller kan nog prästen ifråga ta och titta bakom sig, för då skulle det garanterat inte finnas så många där. För sådana är människor som väldigt gärna vill kritisera och klaga på någon. I de vassa ögonblicken, när det verkligen gäller, finns väldigt få kvar!
Så tänkte jag på det där med Dagens ros. Under många år var jag en mycket flitig debattskribent mest i våra lokaltidningar. Nu i höst har jag bara haft tre debattartiklar, men nu finns ju bloggarna. Och när fick jag Dagens ros för det jag skrev? Jo, när jag kritiserade någon annan. Detta gillade människor! Den största hejarklacken fick jag när jag kritiserade ett vulgärt ordval hos en s-politiker. Detta utlöste rena drevet mot personen ifrån från vissa håll, något som inte alls var meningen, för mig var det bara denna enda händelse det gällde.
Ligger vi i startgroparna för att få tillfälle att sätta tänderna i varandra? Det finns dagar då jag definitivt tror att det är så.
Detta på tal om Medmänniskan.
Och så en stilla undran: Hur många gånger kan man försonas? När är det definitivt kört?
Jag behövde en nästa var du där, var du där?
så börjar psalm 97 i psalmboken.
Ibland sugs liksom orden in i en i kyrkan, upplever jag det som. Så var det i gudstjänsten idag. Frånsett en mycket bildrik predikan av vår kyrkoherde var det texterna och psalmerna som talade på ett speciellt sätt.
Jag vill här återge orden från episteltexten, Romarbrevet 12: 16-21.Jag citerar Rom.12:19
"Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren."
Fast man ska väl inte bry sig om allt som står i Bibeln! Eller?`
Är Gud bara nådig?
Det handlade om Medmänniskan idag. Och jag satt och tänkte på hur många nödrop man har missat i sitt liv , och på alla dem, inte minst från kyrkligt håll, som aldrig besvarade mina, när det begav sig för länge sedan, och jag så väl hade behövt en utsträckt hand. Men man ska kanske inte begära att man både ska vara proffs OCH Medmänniska! Professionen måste ju sätta gränser, åtminstone vid församlingsgränsen, för det måste ju räcka med vad man gör inom denna. Eller???
Det handlar om trovärdighet, och om vi ska kunna behålla tron på det genuina eller bara se något påklistrat. Människor som är medmänniskor mellan kl 8-17 har jag förlorat tron på. Men det finns ju tack och lov andra människor också...
Ibland sugs liksom orden in i en i kyrkan, upplever jag det som. Så var det i gudstjänsten idag. Frånsett en mycket bildrik predikan av vår kyrkoherde var det texterna och psalmerna som talade på ett speciellt sätt.
Jag vill här återge orden från episteltexten, Romarbrevet 12: 16-21.Jag citerar Rom.12:19
"Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren."
Fast man ska väl inte bry sig om allt som står i Bibeln! Eller?`
Är Gud bara nådig?
Det handlade om Medmänniskan idag. Och jag satt och tänkte på hur många nödrop man har missat i sitt liv , och på alla dem, inte minst från kyrkligt håll, som aldrig besvarade mina, när det begav sig för länge sedan, och jag så väl hade behövt en utsträckt hand. Men man ska kanske inte begära att man både ska vara proffs OCH Medmänniska! Professionen måste ju sätta gränser, åtminstone vid församlingsgränsen, för det måste ju räcka med vad man gör inom denna. Eller???
Det handlar om trovärdighet, och om vi ska kunna behålla tron på det genuina eller bara se något påklistrat. Människor som är medmänniskor mellan kl 8-17 har jag förlorat tron på. Men det finns ju tack och lov andra människor också...
lördag 17 september 2011
Som barndomens teckningar
Det är lite kyligt nu på dagarna, men ändå är detta den tid på året som jag tycker bäst om. Hösten, speciellt nu i september ger mig ro.
Jag var ute och arbetade lite i trädgården och tittade då på mitt stora äppleträd fullt av röda äpplen. Och då tänkte jag att det trädet ser ut precis som de träden jag målade på teckningar i barndomen. Det var villor med äppleträd och flaggstång och så mamma, pappa, barn och hund. Jag minns inte att jag målade katter, för jag var lite rädd för katter som barn. Och ändå blev jag en typisk kattmänniska. Katter fascinerar mig, för de fostras exakt så mycket de själva vill fostras. Min 13-årige Bellman, som togs över från dottern när hon flyttade ihop med en annan kattmänniska, och det liksom blev för många katter, är en otroligt kommunikativ katt.Vi bor verkligen tillsammans, han och jag, och ibland när han tycker att jag sitter för länge vid datorn kommer han in och "pratar" med mig. Men han förfaller på en dag när han gör besök hos sin förra matte och deras katter, för de katterna har mycket större frihet än han. Han får inte hoppa upp på borden eller gå på diskbänken, men det gör han då, och ett par dagar efter besöket också hemma! Tills ordningen återställs.
Men för att återgå till trädet. Jag tänkte på idyllen som jag ritade och hur sådana idyller kan vara, och hur jag själv lämnade en sådan idyll för att bli ensamboende med ena barnet. Och nu hör jag hur de som har haft tid till att tänka på goda dagar efter pensioneringen kan resa ut och spendera de pengar de har sparat. Det borde jag ha tänkt på i stället för att rusa iväg genom livet fullt upptagen av nuet.
Men så tänkte jag att egentligen skulle jag också kunna åka iväg om jag intecknade huset mer. Eller också kan jag ju, som tidigare, jobba mig ut. Förra året erbjöd en resebyrå mig en resa till Italien och en till Tyskland, men då hade jag varken kraft eller möjlighet till så långa resor. Men med x antal kilon mindre skulle det kanske gå. Tror att jag ska läsa en av de där coachböckerna om hur man kommer till sin maximala potential.
Jag var ute och arbetade lite i trädgården och tittade då på mitt stora äppleträd fullt av röda äpplen. Och då tänkte jag att det trädet ser ut precis som de träden jag målade på teckningar i barndomen. Det var villor med äppleträd och flaggstång och så mamma, pappa, barn och hund. Jag minns inte att jag målade katter, för jag var lite rädd för katter som barn. Och ändå blev jag en typisk kattmänniska. Katter fascinerar mig, för de fostras exakt så mycket de själva vill fostras. Min 13-årige Bellman, som togs över från dottern när hon flyttade ihop med en annan kattmänniska, och det liksom blev för många katter, är en otroligt kommunikativ katt.Vi bor verkligen tillsammans, han och jag, och ibland när han tycker att jag sitter för länge vid datorn kommer han in och "pratar" med mig. Men han förfaller på en dag när han gör besök hos sin förra matte och deras katter, för de katterna har mycket större frihet än han. Han får inte hoppa upp på borden eller gå på diskbänken, men det gör han då, och ett par dagar efter besöket också hemma! Tills ordningen återställs.
Men för att återgå till trädet. Jag tänkte på idyllen som jag ritade och hur sådana idyller kan vara, och hur jag själv lämnade en sådan idyll för att bli ensamboende med ena barnet. Och nu hör jag hur de som har haft tid till att tänka på goda dagar efter pensioneringen kan resa ut och spendera de pengar de har sparat. Det borde jag ha tänkt på i stället för att rusa iväg genom livet fullt upptagen av nuet.
Men så tänkte jag att egentligen skulle jag också kunna åka iväg om jag intecknade huset mer. Eller också kan jag ju, som tidigare, jobba mig ut. Förra året erbjöd en resebyrå mig en resa till Italien och en till Tyskland, men då hade jag varken kraft eller möjlighet till så långa resor. Men med x antal kilon mindre skulle det kanske gå. Tror att jag ska läsa en av de där coachböckerna om hur man kommer till sin maximala potential.
fredag 16 september 2011
När föddes Gud?
Diskussionen om Kristus och Gud gör mig ibland oerhört förbryllad. De människor som hävdar att Kristus och enbart Kristus ÄR Gud ska nog fundera på följande:
Jesus föddes för drygt 2000 år sedan.
Men innan dess då?
Fanns inte Gud då? Och om Gud inte fanns behövde han väl inte sända sin son till jorden?
Jesus kom till jorden för att göra Gud begriplig. Han var inte Gud som föddes i och med hans egen födelse. Som skapare av jorden, vilket många kristna hävdar är sant, kan ju inte Gud ha kommit till jorden för 2000 år sedan, eller hur? Detta faller faktiskt på sin egen orimlighet. Så tänk till på vad ni hävdar att ni tror på!
Jesus föddes för drygt 2000 år sedan.
Men innan dess då?
Fanns inte Gud då? Och om Gud inte fanns behövde han väl inte sända sin son till jorden?
Jesus kom till jorden för att göra Gud begriplig. Han var inte Gud som föddes i och med hans egen födelse. Som skapare av jorden, vilket många kristna hävdar är sant, kan ju inte Gud ha kommit till jorden för 2000 år sedan, eller hur? Detta faller faktiskt på sin egen orimlighet. Så tänk till på vad ni hävdar att ni tror på!
torsdag 15 september 2011
Som blogginnehavare
har man rätt att tycka, rätt att avgöra vad man skriver på sina inlägg och rätt att moderera kommentarer.
Kommentarer som säger att jag skriver om fel saker, som innehåller rent personliga påhopp på mig, och där det framförs personlig kritik för att jag inte delar vederbörandes åsikter om ex. kyrkans ledning, ser jag ingen som helst anledning att publicera.
Det hade varit intressant att se den typen av kommentarer riktade till en man! Där hålls tonen i ett helt annat tonläge, ser jag i debatten.
Det finns inga som helst skyldigheter att publicera saker, inte ens enligt god publicistisk sed, såvida det inte gäller ett direkt genmäle på ett personligt påhopp.
Kritik av min personlighet hör inte till sådana och är totalt ointressant för mig, och förmodligen ännu mera ointressant för mina läsare.
Kommentarer som säger att jag skriver om fel saker, som innehåller rent personliga påhopp på mig, och där det framförs personlig kritik för att jag inte delar vederbörandes åsikter om ex. kyrkans ledning, ser jag ingen som helst anledning att publicera.
Det hade varit intressant att se den typen av kommentarer riktade till en man! Där hålls tonen i ett helt annat tonläge, ser jag i debatten.
Det finns inga som helst skyldigheter att publicera saker, inte ens enligt god publicistisk sed, såvida det inte gäller ett direkt genmäle på ett personligt påhopp.
Kritik av min personlighet hör inte till sådana och är totalt ointressant för mig, och förmodligen ännu mera ointressant för mina läsare.
Allt flyter- inte minst de politiska partierna
Det enda jag numera känner igen från det Stora parti som jag i nästan trettio år gav min politiska själ är faktiskt hånfullheten mot dem som man betraktar som motståndare.
Däremot känner jag inte igen vilka som är motståndarna från 1970/80 talet. Då var det nämligen fullständigt omöjligt att tänka sig något samarbete med kommunisterna, som det hette på den tiden, som man såg som den värste fienden av alla. Vi kan ju bara erinra oss yrkesförbudet som fanns på statliga tjänster för medlemmar i sådana partier.
När Miljöpartiet dök upp sågs det då rakt inte som ett vänsterparti, tvärtom såg man dem som borgerlighetens borgerlighet.
Tiderna förändras, man känner inte igen ränderna, och man måste undra
Var är Sverigedemokraterna om tio år? Vem kan de då tänkas vara samarbetsparti med? För ingen ska inbilla mig, efter det jag har sett i mitt liv, att den politiska kartan kommer att se ut som den gör idag.
Däremot känner jag inte igen vilka som är motståndarna från 1970/80 talet. Då var det nämligen fullständigt omöjligt att tänka sig något samarbete med kommunisterna, som det hette på den tiden, som man såg som den värste fienden av alla. Vi kan ju bara erinra oss yrkesförbudet som fanns på statliga tjänster för medlemmar i sådana partier.
När Miljöpartiet dök upp sågs det då rakt inte som ett vänsterparti, tvärtom såg man dem som borgerlighetens borgerlighet.
Tiderna förändras, man känner inte igen ränderna, och man måste undra
Var är Sverigedemokraterna om tio år? Vem kan de då tänkas vara samarbetsparti med? För ingen ska inbilla mig, efter det jag har sett i mitt liv, att den politiska kartan kommer att se ut som den gör idag.
Förlöjligande och utestängning är led i mobbning
Barn gör inte vad man säger, utan vad man gör, sägs det. Kanske borde en del politiker, som står för den offentliga mobbningen i samhället, tänka på det. I alla fall om de inte anser att mobbning är något hedervärt!
Varje människa som har studerat hur mobbningsförlopp börjar vet att det ofta börjar ta form i förlöjliganden och förtal. Man hånar människor genom att sätta öknamn på dem till exempel. Att läsa på sossabloggarna hur politiker har satt öknamn på de andra partiernas ledare är verkligen botten! Skärp er!
Jag brukar inte förtala mitt gamla parti, men nu ska jag säga något negativt. Om socialdemokraterna inte hade ägnat så mycket energi och tid på att hacka på de andra partierna och i stället försökt föra fram en egen agenda (helst då förankrad i deras ideologi, för den är väl inte död?) hade de nog vunnit några extra mandat i riksdagen.
Men det enda konstruktiva som finns på debattsidorna verkar ju komma från annat håll än inifrån de egna väletablerade leden.
Ett annat sätt att mobba är att utestänga. Vi minns nog alla scenen när vänsterledaren nekade gå in i tv-studien för att sd:s ledare var där. Det är rena rama STASI- modellen som praktiseras när människor inte får tycka och tänka fritt utan de ska tystas och frysas ut. Är det detta vi vill ha?
Varje människa som har studerat hur mobbningsförlopp börjar vet att det ofta börjar ta form i förlöjliganden och förtal. Man hånar människor genom att sätta öknamn på dem till exempel. Att läsa på sossabloggarna hur politiker har satt öknamn på de andra partiernas ledare är verkligen botten! Skärp er!
Jag brukar inte förtala mitt gamla parti, men nu ska jag säga något negativt. Om socialdemokraterna inte hade ägnat så mycket energi och tid på att hacka på de andra partierna och i stället försökt föra fram en egen agenda (helst då förankrad i deras ideologi, för den är väl inte död?) hade de nog vunnit några extra mandat i riksdagen.
Men det enda konstruktiva som finns på debattsidorna verkar ju komma från annat håll än inifrån de egna väletablerade leden.
Ett annat sätt att mobba är att utestänga. Vi minns nog alla scenen när vänsterledaren nekade gå in i tv-studien för att sd:s ledare var där. Det är rena rama STASI- modellen som praktiseras när människor inte får tycka och tänka fritt utan de ska tystas och frysas ut. Är det detta vi vill ha?
Att segla under falsk flagg!
Jag röstar inte på sd, och jag ogillar det mesta i deras politik. Men en sak gillar jag med dem, och det är att de talar om var de står i de olika ärendena.
De vimsar inte hit och dit i samma frågor.
Om man ena minuten hyllar en präst för att hon tar avstånd ifrån det nya mångreligiösa inslaget i kyrkor inom Svenska kyrkan och dagen efter hånar Jimmy Åkesson för att han gör samma sak, då begriper jag ingenting, det måste jag säga. Borde man inte åtminstone försöka vara konsekvent i SAMMA fråga?
Ja, sådant folk kan nog inte platsa inom sd!
Och om man intensivt deltar i debatter för ett visst parti så att alla där tror att man är en hängiven partimedlem, så borde man väl för farao åtminstone tala om att det är man faktiskt inte. Man är bara ute för att påverka, varhelst man kan.
Människor som inte vågar står för vilka de är, vad de har gjort tidigare i livet, vilka andra partier de eventuellt har varit aktiva i känner jag faktiskt ingen som helst respekt inför. De är som kameleonter som skiftar färg så snabbt att man blir färgblind när man tittar på dem! Färgblind skrev jag , inte blind!
De vimsar inte hit och dit i samma frågor.
Om man ena minuten hyllar en präst för att hon tar avstånd ifrån det nya mångreligiösa inslaget i kyrkor inom Svenska kyrkan och dagen efter hånar Jimmy Åkesson för att han gör samma sak, då begriper jag ingenting, det måste jag säga. Borde man inte åtminstone försöka vara konsekvent i SAMMA fråga?
Ja, sådant folk kan nog inte platsa inom sd!
Och om man intensivt deltar i debatter för ett visst parti så att alla där tror att man är en hängiven partimedlem, så borde man väl för farao åtminstone tala om att det är man faktiskt inte. Man är bara ute för att påverka, varhelst man kan.
Människor som inte vågar står för vilka de är, vad de har gjort tidigare i livet, vilka andra partier de eventuellt har varit aktiva i känner jag faktiskt ingen som helst respekt inför. De är som kameleonter som skiftar färg så snabbt att man blir färgblind när man tittar på dem! Färgblind skrev jag , inte blind!
onsdag 14 september 2011
Häftiga tanter och gubbs!
Igår kom Veteranen, Spf:s medlemstidning i brevlådan. Eftersom Patricia Tudor-Sandahl, en av mina absoluta favoriter, var intervjuad läste jag tidningen, något som jag mycket sällan gör. Men jag ska nog börja göra detta regelbundet, för den verkar vara intressant.
Till skillnad från andra tidningar, som numera verkar ha det mesta på webben har de kvar kontaktannonser i tidningen. Missförstå mig inte nu, efter den sista omtumlande och ytterst häftiga relationen, kommer jag nog aldrig mer att gå in i en ny. Men jag var nyfiken och tittade på dem.
Så häftiga folk är! De har massor av intressen, älskar att resa, är smarta och vackra, verkar ha hur mycket pengar som helst, ja en manlig 30-talist annonserade till och med att han var sexuellt aktiv utan Viagra- och uthållig. Den du! Men vem hade kollat om karlen tog Viagra?
Då tänkte jag på hur jag själv skulle ha annonserat om det vore aktuellt.
" Känslomässigt utmattad, överviktig, äldre, om än med ungdomligt utseende, kvinna, i behov av varma och trygga armar hos någon som vill ha mig precis som jag är! Söker en snäll, lugn och trygg man."
Det hade nog inte blivit några svar på den annonsen! För här finns det minsann inga häftigheter inte!
Till skillnad från andra tidningar, som numera verkar ha det mesta på webben har de kvar kontaktannonser i tidningen. Missförstå mig inte nu, efter den sista omtumlande och ytterst häftiga relationen, kommer jag nog aldrig mer att gå in i en ny. Men jag var nyfiken och tittade på dem.
Så häftiga folk är! De har massor av intressen, älskar att resa, är smarta och vackra, verkar ha hur mycket pengar som helst, ja en manlig 30-talist annonserade till och med att han var sexuellt aktiv utan Viagra- och uthållig. Den du! Men vem hade kollat om karlen tog Viagra?
Då tänkte jag på hur jag själv skulle ha annonserat om det vore aktuellt.
" Känslomässigt utmattad, överviktig, äldre, om än med ungdomligt utseende, kvinna, i behov av varma och trygga armar hos någon som vill ha mig precis som jag är! Söker en snäll, lugn och trygg man."
Det hade nog inte blivit några svar på den annonsen! För här finns det minsann inga häftigheter inte!
tisdag 13 september 2011
Kändisprästerna
Vad är en präst egentligen? Borde man inte vid prästvigningen få tala om vad man tänkte göra med sitt prästerskap för att få lov att vara präst?
För mig är en präst först och främst en person som vårdar sin församling och sina medmänniskor. Men på senare år har det börjat komma fram en helt annan kategori människor, kändisfolket, de som vill synas och höras och som har prästerskapet som en plattform att verka utifrån, som en fjäder i hatten. Det är de som hellre sitter i tv-soffan än står i en predikstol i en kyrka. De som vet bäst, som försöker vara trendsättarna i Svenska kyrkan. Det är hos dem som tidningarna gör hemma-hos- reportage, när de sitter i den trendiga soffan med hunden. Ja, jag har också läst ett hemma- hos- reportage från en biskopsbostad.
Märkligt nog verkar dock sorten mest innehålla kvinnor. Det är kanske någon sorts ny, andlig skönhetstävling som det handlar om?
Kristendom kan inte främst vara påfågleri.(bra ord, eller hur?) Kristendom är något annat, något att vila i, inte något att briljera med, inte en språngbräda för att egot ska få synas.
Gud bevare oss för den nya sortens prästinnor! Ge oss stillhetens och godhetens medmänniskor i stället, de som använder sitt liv i tjänst för församlingen och medmänniskorna, inte för att hitta anledningar till att stå på scenen och skrodera. Kristendomen växer inte på det sättet! Kristendom är inte en debatt som ska vinnas, den är ett rike inom oss som ska växa!
För mig är en präst först och främst en person som vårdar sin församling och sina medmänniskor. Men på senare år har det börjat komma fram en helt annan kategori människor, kändisfolket, de som vill synas och höras och som har prästerskapet som en plattform att verka utifrån, som en fjäder i hatten. Det är de som hellre sitter i tv-soffan än står i en predikstol i en kyrka. De som vet bäst, som försöker vara trendsättarna i Svenska kyrkan. Det är hos dem som tidningarna gör hemma-hos- reportage, när de sitter i den trendiga soffan med hunden. Ja, jag har också läst ett hemma- hos- reportage från en biskopsbostad.
Märkligt nog verkar dock sorten mest innehålla kvinnor. Det är kanske någon sorts ny, andlig skönhetstävling som det handlar om?
Kristendom kan inte främst vara påfågleri.(bra ord, eller hur?) Kristendom är något annat, något att vila i, inte något att briljera med, inte en språngbräda för att egot ska få synas.
Gud bevare oss för den nya sortens prästinnor! Ge oss stillhetens och godhetens medmänniskor i stället, de som använder sitt liv i tjänst för församlingen och medmänniskorna, inte för att hitta anledningar till att stå på scenen och skrodera. Kristendomen växer inte på det sättet! Kristendom är inte en debatt som ska vinnas, den är ett rike inom oss som ska växa!
Anmäl!
Jag är rejält trött på att trakasseras av en kommentator för vissa saker jag skriver, nu senast min kritik av ÄB:s ämbetsutövning, som har fått denne kommentator att fullständigt göra ner hela min personlighet. Det är utan betydelse om han var nykter! Desto värre!
(Kommentarerna publiceras inte längre, och de är inte exets!)
Om man, som denne man, tycker att något är kränkande och personförföljande kan man ju anmäla inlägget!
Ingen skulle vara nöjdare än jag om de missförhållanden, som jag upplever i denna tjänsteutövning, kom upp i ljuset. Jag fattar inte varför ingen reporter har gjort research på detta, men man är väl inte så intresserad av Svenska kyrkan.
Man kan inte utöva ett ämbete inom kyrkan på det sättet att utlösningar blir tema med variationer, anser jag! Det borde alla kristna anse! Och detta har inget med mig personligen att göra i första hand, men min personliga historia har definitivt fått mig att uppmärksamma fenomenet.
Jag kommer osökt att tänka på Henrik VIII som halshögg sina gemåler på löpande band. Han ansåg nog också att han hade anledningar till detta!
(Kommentarerna publiceras inte längre, och de är inte exets!)
Om man, som denne man, tycker att något är kränkande och personförföljande kan man ju anmäla inlägget!
Ingen skulle vara nöjdare än jag om de missförhållanden, som jag upplever i denna tjänsteutövning, kom upp i ljuset. Jag fattar inte varför ingen reporter har gjort research på detta, men man är väl inte så intresserad av Svenska kyrkan.
Man kan inte utöva ett ämbete inom kyrkan på det sättet att utlösningar blir tema med variationer, anser jag! Det borde alla kristna anse! Och detta har inget med mig personligen att göra i första hand, men min personliga historia har definitivt fått mig att uppmärksamma fenomenet.
Jag kommer osökt att tänka på Henrik VIII som halshögg sina gemåler på löpande band. Han ansåg nog också att han hade anledningar till detta!
Vad gör man på vintern?
Nu börjar alltså sommarguidningarna här lida mot sitt slut för den här säsongen. För min del har jag endast en guidning kvar i oktober på engelska. Sedan gäller det att hålla saker vid liv. Det är inte lätt att hålla ett språk, som man hör så sällan i media som tyska, aktuellt. Men jag skaffade redan när jag studerade tyska på 40-(nuv.60) poängskursen en tysk parabol. Det är bra, för man får in mycket genom att lyssna. De senaste åren har jag också läst vid Linnéuniversitetet, först tyska för turistbranschen och sedan tysk film och litteratur på en mindre kurs i våras, lite lagom för att hålla språket igång.
Den här terminen håller jag fri, för det finns inget som jag tycker är lämpligt. Kanske fortsätter jag igen nästa termin. Annars får jag läsa böcker.
Det som är roligt är att fortsätta att läsa historia om trakten. Jag har alltid varit intresserad av historia, ända sedan skolan, men jag har bara läst historia i samband med mina konst- och litteraturtudier. Fast man lär sig en hel del då också.
Folkbildning är mycket givande, även för den som ger ut så att säga. Och man får ju själv saker till livs också. Igår var flera personer upptagna av en trädsort. Det här är jag inte bra på, det blir en sak för vintern det också! Jag fick också höra hur f d öststatsinvånare kunde uppleva det nya Tyskland. Gruppen bestod av högre f d marinanställda från tidigare Östtyskland och deras fruar, en mycket intressant grupp.
Den här terminen håller jag fri, för det finns inget som jag tycker är lämpligt. Kanske fortsätter jag igen nästa termin. Annars får jag läsa böcker.
Det som är roligt är att fortsätta att läsa historia om trakten. Jag har alltid varit intresserad av historia, ända sedan skolan, men jag har bara läst historia i samband med mina konst- och litteraturtudier. Fast man lär sig en hel del då också.
Folkbildning är mycket givande, även för den som ger ut så att säga. Och man får ju själv saker till livs också. Igår var flera personer upptagna av en trädsort. Det här är jag inte bra på, det blir en sak för vintern det också! Jag fick också höra hur f d öststatsinvånare kunde uppleva det nya Tyskland. Gruppen bestod av högre f d marinanställda från tidigare Östtyskland och deras fruar, en mycket intressant grupp.
måndag 12 september 2011
Vad skall folk säga?
På väg för att möta de tyska turisterna i vår länresidensstad idag för en sex timmars guidning i tre städer (ja, jag är trött i huvudet nu efter att ha guidat på tyska den tiden!) satt jag och slölyssnade på P4. Den enda gången jag hör det programmet är faktiskt i bilen. Men det känns alltid lite lagom avslappnat. Nu var det en coach som blev intervjuad, en sådan coach som arbetade med att vi skulle nå våra drömmar och högsta potential. Det var faktiskt inte så dumt det hon sade, tror jag ska pröva en del, för det är säkert lätt att låsa fast sig i både tankar och situationer.
En sak som var rolig vill jag gärna återge.
Intervjuaren sade
- Men är det inte så att vi är så rädda för vad folk ska säga om vi gör det vi kanske vill göra?
Då svarade coachen
- Om vi visste vad folk säger om oss utan att vi har gjort det vi vill, skulle vi inte bry oss!
Jo, det är nog sant!
En del säger mycket på andras bloggar. De försöker styra blogginnehavaren och tala om vad denne inte ska skriva. Detta är så dumt så man borde nästan inte kommentera det.
En blogginnehavare bestämmer vad som ska stå på bloggen, både vad han/hon själv skriver och vilka kommentarer som publiceras. Passar inte innehållet är det bara att låta bli att läsa.
Överskrider blogginnehavaren publicitetsgränser kan man anmäla.
Men jag upprepar vad jag har skrivit. Att kritisera någons ämbetsutövning är inte förtal eller förföljelse! Och jag skriver inget "på rykten " utan att det är väl underbyggt.
Så låt mig slippa en massa dumma utfall på kommentarna!
Ibland undrar jag om folk är nyktra när de far ut i saker som de inte alls har med att göra!
En sak som var rolig vill jag gärna återge.
Intervjuaren sade
- Men är det inte så att vi är så rädda för vad folk ska säga om vi gör det vi kanske vill göra?
Då svarade coachen
- Om vi visste vad folk säger om oss utan att vi har gjort det vi vill, skulle vi inte bry oss!
Jo, det är nog sant!
En del säger mycket på andras bloggar. De försöker styra blogginnehavaren och tala om vad denne inte ska skriva. Detta är så dumt så man borde nästan inte kommentera det.
En blogginnehavare bestämmer vad som ska stå på bloggen, både vad han/hon själv skriver och vilka kommentarer som publiceras. Passar inte innehållet är det bara att låta bli att läsa.
Överskrider blogginnehavaren publicitetsgränser kan man anmäla.
Men jag upprepar vad jag har skrivit. Att kritisera någons ämbetsutövning är inte förtal eller förföljelse! Och jag skriver inget "på rykten " utan att det är väl underbyggt.
Så låt mig slippa en massa dumma utfall på kommentarna!
Ibland undrar jag om folk är nyktra när de far ut i saker som de inte alls har med att göra!
söndag 11 september 2011
Nödvändig trovärdighet
Självklart kan jag ha bristande konsekvens i det jag säger och skriver, det har vi väl alla.
Men de personer som ska företräda andra eller staten eller en kyrka i ledande positioner, måste vi kunna kräva ska vara genuina.
Jag förföljer ingen, varken här eller på en annan blogg om jag påpekar att blogginnehavaren inte blev avsatt från en kontraktsprosttjänst av en politiker, utan av biskopen. Det är nämligen biskopen kontraktsprostarna ersätter ute i församlingarna, och det är inte kyrkomötesledamöterna som väljer dem! Detta är bara att påpeka formalia. Det var inte heller en kyrkomötesledamot som höll på att entlediga vederbörande präst helt från tjänster i stiftet, vilket föranledde en lång lista av protester på nätet.
Jag insinuerar inte eller far med osanning som misstänkliggör! Jag berättar bara hur den sanningen var. Man kan inte fantisera om var besluten fattas!
Och vem fick bort biskop Thidevall? Han föreföll ju helt rättslös, tyckte jag. Hårda nypor! Oförmåga att lösa en konflikt! Bara ut med folk! Ska detta prägla Svenska kyrkan? Uppifrån? Botten, det är vad det är, ingenting annat än botten!
Och hur många har åkt ut från kyrkokansliet? Alla omöjliga människor?
Men de personer som ska företräda andra eller staten eller en kyrka i ledande positioner, måste vi kunna kräva ska vara genuina.
Jag förföljer ingen, varken här eller på en annan blogg om jag påpekar att blogginnehavaren inte blev avsatt från en kontraktsprosttjänst av en politiker, utan av biskopen. Det är nämligen biskopen kontraktsprostarna ersätter ute i församlingarna, och det är inte kyrkomötesledamöterna som väljer dem! Detta är bara att påpeka formalia. Det var inte heller en kyrkomötesledamot som höll på att entlediga vederbörande präst helt från tjänster i stiftet, vilket föranledde en lång lista av protester på nätet.
Jag insinuerar inte eller far med osanning som misstänkliggör! Jag berättar bara hur den sanningen var. Man kan inte fantisera om var besluten fattas!
Och vem fick bort biskop Thidevall? Han föreföll ju helt rättslös, tyckte jag. Hårda nypor! Oförmåga att lösa en konflikt! Bara ut med folk! Ska detta prägla Svenska kyrkan? Uppifrån? Botten, det är vad det är, ingenting annat än botten!
Och hur många har åkt ut från kyrkokansliet? Alla omöjliga människor?
"Att ge rum"- rena rama hånet!
Jag såg inte hela tv-gudstjänsten med ärkebiskopen som predikant idag, för jag kom först in sent i programmet, och för en stund sedan såg jag början och predikan på nätet.
Trovärdighet kan vi tala om.
Då mår jag nästan illa när jag ser en människa, som säkert har åstadkommit mycket elände i många människors liv genom att avpollettera dem från de sammanhang där de arbetade och verkade, stå i predikan och säga att vi måste "släppa fram varandra. Ge rum för varandra."
Är detta en mycket sent påkommen insikt eller bara allmänt pladder?
Ord och handling borde följas åt om man ska vara trovärdig! Fast det är kanske inte så noga med att vara detta!
Trovärdighet kan vi tala om.
Då mår jag nästan illa när jag ser en människa, som säkert har åstadkommit mycket elände i många människors liv genom att avpollettera dem från de sammanhang där de arbetade och verkade, stå i predikan och säga att vi måste "släppa fram varandra. Ge rum för varandra."
Är detta en mycket sent påkommen insikt eller bara allmänt pladder?
Ord och handling borde följas åt om man ska vara trovärdig! Fast det är kanske inte så noga med att vara detta!
Gemenskap genom utestängning?
För ett antal år sedan firade jag ibland gudstjänst i en församling där ett stort och klart VI- tänkande florerade. Detta kan man bygga blomstrande församlingar på, ja, vem vet, detta är kanske hemligheten i församlingsbyggande, att få människor att känna sig speciellt tillhöriga, och därmed också exkluderande. Dom och Vi.
I det privata händer det också ofta att familjen är en sluten enhet. I alla fall hände det ofta förr. Men sedan öppnades den upp. Arbetsplatsen blev kanske till det mest väsentliga. Fortbildningar och firmafester med övernattningar gjorde ibland att gränser överskreds, som inte borde överskridas av människor i fasta relationer på annat håll. Allting kom att flyta, och värnandet, omhändertagandet, av de närmaste flöt ut i periferin. Nu gällde det kanske att vara så smart som möjligt för att kunna behålla båda sidorna av livet, det gamla etablerade och det nya. Ibland fungerar sådant, ibland spricker det. Jag är övertygad om att många äldre kvinnor har tvingats leva under ytterst förnedrande förhållanden bakom fasaderna av ekonomiska skäl. De har helt enkelt inte kunnat skilja sig på grund av att då hade de haft svårt att överleva drägligt.
Man kan inte bygga gemenskap med någon genom utestängning. Detta gäller inte bara otrohet utan annan utestängning också. Om jag själv är medlem i ett politiskt parti och min närmaste är med i ett annat parti, så är det inte så bra för kärleken att aktivt gå ut och förlöjliga den partigrupp den andra hör till, eller att betona att man tillhör ett Vi som bekämpar ett Dom dit den närmaste hör. Detta mår naturligtvis ingen kärlek bra av, om den ens överlever. Man måste ha större fingertoppskänslighet än så för att sådana relationer ska fungera. Samma sak med den kyrkliga tillhörigheten. Hånar man ständigt den liberala kyrkotillhörighet som ens partner tillhör och talar om hur rätt man själv är och hur fel de andra är, sätter detta spår.
Ingen gemenskap bygger på att man tar avstånd från den älskade i alla tänkbara förhållanden offentligt. Så växer förvisso ingen kärlek.
I det privata händer det också ofta att familjen är en sluten enhet. I alla fall hände det ofta förr. Men sedan öppnades den upp. Arbetsplatsen blev kanske till det mest väsentliga. Fortbildningar och firmafester med övernattningar gjorde ibland att gränser överskreds, som inte borde överskridas av människor i fasta relationer på annat håll. Allting kom att flyta, och värnandet, omhändertagandet, av de närmaste flöt ut i periferin. Nu gällde det kanske att vara så smart som möjligt för att kunna behålla båda sidorna av livet, det gamla etablerade och det nya. Ibland fungerar sådant, ibland spricker det. Jag är övertygad om att många äldre kvinnor har tvingats leva under ytterst förnedrande förhållanden bakom fasaderna av ekonomiska skäl. De har helt enkelt inte kunnat skilja sig på grund av att då hade de haft svårt att överleva drägligt.
Man kan inte bygga gemenskap med någon genom utestängning. Detta gäller inte bara otrohet utan annan utestängning också. Om jag själv är medlem i ett politiskt parti och min närmaste är med i ett annat parti, så är det inte så bra för kärleken att aktivt gå ut och förlöjliga den partigrupp den andra hör till, eller att betona att man tillhör ett Vi som bekämpar ett Dom dit den närmaste hör. Detta mår naturligtvis ingen kärlek bra av, om den ens överlever. Man måste ha större fingertoppskänslighet än så för att sådana relationer ska fungera. Samma sak med den kyrkliga tillhörigheten. Hånar man ständigt den liberala kyrkotillhörighet som ens partner tillhör och talar om hur rätt man själv är och hur fel de andra är, sätter detta spår.
Ingen gemenskap bygger på att man tar avstånd från den älskade i alla tänkbara förhållanden offentligt. Så växer förvisso ingen kärlek.
En kamp om Gud?
Att föra en diskussion om kyrkan och kyrkans utveckling och innehåll, det kan jag tycka är motiverat. Men när diskussionerna och debatterna börjar handla om Gud och Guds existens, då måste väl varje tänkande människa reagera.
Man kan inte vinna ett slag om Gud eller Kristus. Detta har jag redan haft åsikter om här på bloggen. Gud finns, trots allt käbbel och alla olika uppfattning. Oavsett vad humaniserna säger, finns nog Gud i alla fall. Tror jag. Ingen ateist i världen lär kunna jaga bort detta faktum.
Och Gud är allas Gud, han finns om man är troende eller ej.
Jag ska nu ägna den närmaste tiden åt att försöka inse att jag nog inte är fel i allt; min tro, min livsstil, min utbildning, ja, allt.
För så kan man ju också bete sig mot andra om man är en riktigt god kristen att man försöker få människor att tro detta som sig själva! Att de är fel, helt enkelt!
Egentligen skulle jag vilja gå ut på de stora kyrkliga debattbloggarna och säga
- Håll käften och gå ut och visa lite kristet sinnelag i stället!
Det är nämligen så kristendomen utbreder sig och inte genom en massa stortrutat gafflande om vem som har rätt!
Man hinner kanske inte allt. Antingen måste man nog lägga huvudvikten vid ett ständigt teoretiserande och vändande och vridande eller också lägger man sin tid på medmänniskan.
Var nu denna finns, undrar jag, i ett hus vid skogsbrynet på en förgäten ort.
Ibland läser man om kända personer, som måste känna massor av människor, men som har legat döda ensamma i sin våning eller sitt hus, för ingen har varit där eller hört av sig. Och man undrar hur detta är möjligt.
Men det är nog helt möjligt.Man kan känna och vara känd av en massa människor och ändå leva i stor ödslighet i synnerhet ute i byar och mindre städer, där man inte har någon sorts singellivsstil, som ju trots allt finns i storstäderna.
Den erfarenheten har nog många människor gjort.
Man skulle kanske flytta närmare sina barn? Fast sedan kanske de flyttar vidare...
Man kan inte vinna ett slag om Gud eller Kristus. Detta har jag redan haft åsikter om här på bloggen. Gud finns, trots allt käbbel och alla olika uppfattning. Oavsett vad humaniserna säger, finns nog Gud i alla fall. Tror jag. Ingen ateist i världen lär kunna jaga bort detta faktum.
Och Gud är allas Gud, han finns om man är troende eller ej.
Jag ska nu ägna den närmaste tiden åt att försöka inse att jag nog inte är fel i allt; min tro, min livsstil, min utbildning, ja, allt.
För så kan man ju också bete sig mot andra om man är en riktigt god kristen att man försöker få människor att tro detta som sig själva! Att de är fel, helt enkelt!
Egentligen skulle jag vilja gå ut på de stora kyrkliga debattbloggarna och säga
- Håll käften och gå ut och visa lite kristet sinnelag i stället!
Det är nämligen så kristendomen utbreder sig och inte genom en massa stortrutat gafflande om vem som har rätt!
Man hinner kanske inte allt. Antingen måste man nog lägga huvudvikten vid ett ständigt teoretiserande och vändande och vridande eller också lägger man sin tid på medmänniskan.
Var nu denna finns, undrar jag, i ett hus vid skogsbrynet på en förgäten ort.
Ibland läser man om kända personer, som måste känna massor av människor, men som har legat döda ensamma i sin våning eller sitt hus, för ingen har varit där eller hört av sig. Och man undrar hur detta är möjligt.
Men det är nog helt möjligt.Man kan känna och vara känd av en massa människor och ändå leva i stor ödslighet i synnerhet ute i byar och mindre städer, där man inte har någon sorts singellivsstil, som ju trots allt finns i storstäderna.
Den erfarenheten har nog många människor gjort.
Man skulle kanske flytta närmare sina barn? Fast sedan kanske de flyttar vidare...
lördag 10 september 2011
Vad det blev
Ibland undrar man vad man gör. Det har jag gjort idag. Borde jag inte flytta härifrån?
Bokskogen är alltid vacker, hela året, men idag gick jag åt andra hållet på min lilla skogspromenad. Det är förvisso en lyx att ha två minuter till skogen.(kanske bara en minut)
Sedan gick jag in och städade, lyssnade på Bach, Beethoven och Mozart och bakade därefter en ganska lyxig räkpaj med purjo, fetaost och sparris. Just när jag hade lagt på sparrisen, efter 25 minuter i ugnen, kom jag på att jag hade glömt att blanda grädde/mjölk i äggsmeten. Det var därför det var så lite vätska! Nåväl, jag hällde faktiskt över lite grädde vid upptäckten, och det fungerade. Och pajen var jättegod. Sedan satte jag äppleskivor med sirap i ugnen och åt dem med vispad, kall grädde.
Men jag tänkte att nej, så bra mår jag inte. Det känns som om jag hela livet har levt i en sorts relationsförbannelse, där en slags tema-med- variationer relationer har förtärt mig och tagit min energi.
Varför? Det är för sent att terapeutas nu!
Detta var den sista mannen i mitt liv! Garanterat!
Fast det kommer nog att ta lite tid att komma igen. Och så får man hoppas att man inte blir störtkär på nytt! Förälskelser, yngre läsare, har inget som helst med ålder att göra! Bara detta att man borde vara klokare och akta sig. Men det gör man nog sällan.
Om man nu åtminstone vann på Lotto ikväll! Eller fick en trevlig kommentar på bloggen som lyfte lite!
Jo, en sak till har jag gjort i helgen, jag har utökat vänantalet på Facebook. Jag hade bestämt att det skulle vara ytterst få, men lite kan man ju öka antalet, tänkte jag.
Bokskogen är alltid vacker, hela året, men idag gick jag åt andra hållet på min lilla skogspromenad. Det är förvisso en lyx att ha två minuter till skogen.(kanske bara en minut)
Sedan gick jag in och städade, lyssnade på Bach, Beethoven och Mozart och bakade därefter en ganska lyxig räkpaj med purjo, fetaost och sparris. Just när jag hade lagt på sparrisen, efter 25 minuter i ugnen, kom jag på att jag hade glömt att blanda grädde/mjölk i äggsmeten. Det var därför det var så lite vätska! Nåväl, jag hällde faktiskt över lite grädde vid upptäckten, och det fungerade. Och pajen var jättegod. Sedan satte jag äppleskivor med sirap i ugnen och åt dem med vispad, kall grädde.
Men jag tänkte att nej, så bra mår jag inte. Det känns som om jag hela livet har levt i en sorts relationsförbannelse, där en slags tema-med- variationer relationer har förtärt mig och tagit min energi.
Varför? Det är för sent att terapeutas nu!
Detta var den sista mannen i mitt liv! Garanterat!
Fast det kommer nog att ta lite tid att komma igen. Och så får man hoppas att man inte blir störtkär på nytt! Förälskelser, yngre läsare, har inget som helst med ålder att göra! Bara detta att man borde vara klokare och akta sig. Men det gör man nog sällan.
Om man nu åtminstone vann på Lotto ikväll! Eller fick en trevlig kommentar på bloggen som lyfte lite!
Jo, en sak till har jag gjort i helgen, jag har utökat vänantalet på Facebook. Jag hade bestämt att det skulle vara ytterst få, men lite kan man ju öka antalet, tänkte jag.
Var börjar jag idag?
Många pensionärer säger efter en tid i pensionärslivet att de inte förstår hur de hann att jobba förr. Detta beror förmodligen på att man efter pensioneringen upptäcker att hemarbetet egentligen är ett heltidsarbete och har blivit misskött.
Ofta tänker jag på att det är för mycket omkring mig; för mycket av prylar, för många möbler, för många böcker och för många aktiviteter.
Trädgården tog tillfälligt sammanboende hand om i somras och där rensades och sågades ved, men ännu har jag mycket att göra där.
Och så inne i huset! Och så måste jag titta på guidningen för sex (!) timmars kommande guidning på tyska.
Var börjar jag idag? Kanske med badrummet... Ute hänger regnet i luften. Jag skulle kanske baka en god kaka och göra en paj. Det var länge sedan nu.
Sakta försöker jag nu falla in i mitt eget livs spår igen, lite klokare, lite mera besviken och uppgiven på relationer.
Nu ska jag lyssna på Bach- min favoritkompositör! Det skapar lugn i själen.
Ofta tänker jag på att det är för mycket omkring mig; för mycket av prylar, för många möbler, för många böcker och för många aktiviteter.
Trädgården tog tillfälligt sammanboende hand om i somras och där rensades och sågades ved, men ännu har jag mycket att göra där.
Och så inne i huset! Och så måste jag titta på guidningen för sex (!) timmars kommande guidning på tyska.
Var börjar jag idag? Kanske med badrummet... Ute hänger regnet i luften. Jag skulle kanske baka en god kaka och göra en paj. Det var länge sedan nu.
Sakta försöker jag nu falla in i mitt eget livs spår igen, lite klokare, lite mera besviken och uppgiven på relationer.
Nu ska jag lyssna på Bach- min favoritkompositör! Det skapar lugn i själen.
fredag 9 september 2011
Medmänniskor förändrar världen, tror jag!
Förr stod jag på barrikaderna och gapade, och skrev motioner och insändare på löpande band, (ja, insändare skriver jag fortfarande ibland) och så satt jag på fackliga och politiska möten och i nämnder, medan mina barns barndom försvann i ett töcken, utan att jag märkte det.
Nu tror jag inte längre att man förändrar världen på det sättet. Jag tror på vardagen, på det vi gör varandra, till och med i korta möten.
Hur många gånger har jag inte känt mig upplyft av en vänlig människa i telefonen eller i en affär eller en vänlig blick någonstans.
Det är den värmen, tror jag, som gör världen till en bättre värld, inte enstaka frågor eller procentsatser i pensionen eller på lönen. Vi kan leva med en hundralapp mindre i plånboken, men inte utan vänlighet och medmänsklighet.
Idag mötte jag henne igen nere i affären. Den romska kvinnan som hade samlat burkar i sopcontainrarna. Och några av dem fick hon ingen pant för, och hon förstod inte varför. Jag talade tyska med henne och frågade kassörskan. Hon hälsade så vänligt på mig och log när hon talade med mig.
Sedan köpte hon bananer för pengarna.
Jo, de får säkert pengar från socialförvaltningen, men kanske är det ändå svårt att få det att gå ihop.
En grupp människor som inget land vill ha, ständigt på flykt till vad? Och dem har vi inte plats för.
Nu är jag inte längre irriterad när jag ser dem stå och plocka nere vid containrarna, som jag var i början.
Jag tänker bara på att så långt sträcker sig inte vår "humana" lagstiftning.
Att inte vara önskvärd någonstans är inget skäl för asyl!
Nu tror jag inte längre att man förändrar världen på det sättet. Jag tror på vardagen, på det vi gör varandra, till och med i korta möten.
Hur många gånger har jag inte känt mig upplyft av en vänlig människa i telefonen eller i en affär eller en vänlig blick någonstans.
Det är den värmen, tror jag, som gör världen till en bättre värld, inte enstaka frågor eller procentsatser i pensionen eller på lönen. Vi kan leva med en hundralapp mindre i plånboken, men inte utan vänlighet och medmänsklighet.
Idag mötte jag henne igen nere i affären. Den romska kvinnan som hade samlat burkar i sopcontainrarna. Och några av dem fick hon ingen pant för, och hon förstod inte varför. Jag talade tyska med henne och frågade kassörskan. Hon hälsade så vänligt på mig och log när hon talade med mig.
Sedan köpte hon bananer för pengarna.
Jo, de får säkert pengar från socialförvaltningen, men kanske är det ändå svårt att få det att gå ihop.
En grupp människor som inget land vill ha, ständigt på flykt till vad? Och dem har vi inte plats för.
Nu är jag inte längre irriterad när jag ser dem stå och plocka nere vid containrarna, som jag var i början.
Jag tänker bara på att så långt sträcker sig inte vår "humana" lagstiftning.
Att inte vara önskvärd någonstans är inget skäl för asyl!
Är det skillnad i politiken?
Handlar kontroverserna mellan Sd och andra partier enbart om synen på invandringen? Och är till exempel alla socialdemokrater så positiva till den, fastän gemene man låter väldigt negativ oftast?
Om man satte politiker med påsar över huvudet, skulle de då kunna samarbeta med vem som helst?
När man har lämnat ett parti kan man då plötsligt anamma ett annat partis linjer, som inte alls är likartat det man stödde tidigare? Kan man först intensivt debattera ett partis politik som offentlig bloggare för det partiet, och sedan gå över till andra sidan och debattera minst lika intensivt där för detta andra partis politik? Är det trovärdigt?
Ja, jag har själv bytt parti, men jag tycker inte att skillnaden mellan S och en mera socialliberal inställning hos Fp är så stor. Står man inte ut med det kollektiva tänkandet så måste man gå från S och V, det bara är så. Och jag stod inte ut med det.
Nej, jag undrar givetvis nu därför att jag har följt en f d sverigedemokrats intensiva kamp på s-bloggarna för att S ska återkomma till maktens korridorer.
Och jag har också läst hur denne/denna hyllas för sina åsikter av några.
Dessa åsikter måste ju ha ändrats sedan den tidigare partifärgen, eller hur? Eller är det så att s egentligen inte är så noga? Man har kanske inte riktigt satt någon ideologisk prägel på sina frågor? För man får väl förmoda att man inte ömsar skinn hur som helst, utan att man bär med sig ränderna från sitt gamla parti.
Försök! Sätt påsar över huvudena så att ni inte vet vem ni talar med, så får ni se var ni egentligen har era sympatier! Kanske där ni minst anar det! Det vore väl en kovändning i politiken, det!
Intressant fenomen det här, tycker jag! Det är kanske bara partinamnen som skiljer och skrämmer?
Om man satte politiker med påsar över huvudet, skulle de då kunna samarbeta med vem som helst?
När man har lämnat ett parti kan man då plötsligt anamma ett annat partis linjer, som inte alls är likartat det man stödde tidigare? Kan man först intensivt debattera ett partis politik som offentlig bloggare för det partiet, och sedan gå över till andra sidan och debattera minst lika intensivt där för detta andra partis politik? Är det trovärdigt?
Ja, jag har själv bytt parti, men jag tycker inte att skillnaden mellan S och en mera socialliberal inställning hos Fp är så stor. Står man inte ut med det kollektiva tänkandet så måste man gå från S och V, det bara är så. Och jag stod inte ut med det.
Nej, jag undrar givetvis nu därför att jag har följt en f d sverigedemokrats intensiva kamp på s-bloggarna för att S ska återkomma till maktens korridorer.
Och jag har också läst hur denne/denna hyllas för sina åsikter av några.
Dessa åsikter måste ju ha ändrats sedan den tidigare partifärgen, eller hur? Eller är det så att s egentligen inte är så noga? Man har kanske inte riktigt satt någon ideologisk prägel på sina frågor? För man får väl förmoda att man inte ömsar skinn hur som helst, utan att man bär med sig ränderna från sitt gamla parti.
Försök! Sätt påsar över huvudena så att ni inte vet vem ni talar med, så får ni se var ni egentligen har era sympatier! Kanske där ni minst anar det! Det vore väl en kovändning i politiken, det!
Intressant fenomen det här, tycker jag! Det är kanske bara partinamnen som skiljer och skrämmer?
Undertoner
Det där med signaler och undertoner och sociala koder är inte lätt, och de skiljer sig, som bekant, inte bara från land till land utan också från olika delar i landet, från stad och landsbygd, från norr till söder.
Min ungdoms italienske fästman insisterade på att svenska studentskor, som han såg stå i gathörnen och prata med varandra, var prostituerade. För så stod de prostituerade i Rom.
Ibland blir män med annat ursprung än svenskt alltför närgångna mot kvinnor, inte för att de är oförskämda, utan för att de tolkar kvinnornas uppträdande på ett sätt som gör att de tycker att det är fritt fram att vara närgången.
I Småland hade jag jättesvårt att tolka vad folk tyckte, för de sade alltid ja, även om de menade nej. En styrelseledamot upplyste mig om att jag borde titta på kroppsspråk och hållning för att se om det var ett nej- egentligen.
Detta passade givetvis inte min skånska rakhet.
Nu återkommer jag. Skriver man till någon att man verkar ha mycket gemensamt och kanske kan träffas över en fika, så är detta en personlig invit, som inte bara handlar om järnvägar. Detta måste nog de flesta inse. Antingen är f d kommunalrådet ifråga totalt rudis på sociala signaler eller också är hon fräck. Så gör man inte!
Inte heller öser man texter och insikter över någon som man inte alls har något intresse att kommunicera med. Då skriver man sina utläggningar på sin egen blogg och hänvisar till denna. Så klart, annars söker man ju en form av kommunikation.
Och om man inte ljuger talar man inte om sin fästmö som "en person, en folkpartist, som UTGER SIG FÖR ATT VARA min fästmö..."
Om den omtalade personen ÄR förlovad med den som skriver detta, då ljuger denne.
Och jag blir alltid nöjd när jag får misstankar bekräftade. Människor som har för vana att ljuga kan hålla på, men till slut får man svart på vitt på detta!
Jag tackar för goda råd, och den här gången är jag absolut ståndaktig, inget smicker i världen kan få mig att ändra mig. Nu är det nog!
Min ungdoms italienske fästman insisterade på att svenska studentskor, som han såg stå i gathörnen och prata med varandra, var prostituerade. För så stod de prostituerade i Rom.
Ibland blir män med annat ursprung än svenskt alltför närgångna mot kvinnor, inte för att de är oförskämda, utan för att de tolkar kvinnornas uppträdande på ett sätt som gör att de tycker att det är fritt fram att vara närgången.
I Småland hade jag jättesvårt att tolka vad folk tyckte, för de sade alltid ja, även om de menade nej. En styrelseledamot upplyste mig om att jag borde titta på kroppsspråk och hållning för att se om det var ett nej- egentligen.
Detta passade givetvis inte min skånska rakhet.
Nu återkommer jag. Skriver man till någon att man verkar ha mycket gemensamt och kanske kan träffas över en fika, så är detta en personlig invit, som inte bara handlar om järnvägar. Detta måste nog de flesta inse. Antingen är f d kommunalrådet ifråga totalt rudis på sociala signaler eller också är hon fräck. Så gör man inte!
Inte heller öser man texter och insikter över någon som man inte alls har något intresse att kommunicera med. Då skriver man sina utläggningar på sin egen blogg och hänvisar till denna. Så klart, annars söker man ju en form av kommunikation.
Och om man inte ljuger talar man inte om sin fästmö som "en person, en folkpartist, som UTGER SIG FÖR ATT VARA min fästmö..."
Om den omtalade personen ÄR förlovad med den som skriver detta, då ljuger denne.
Och jag blir alltid nöjd när jag får misstankar bekräftade. Människor som har för vana att ljuga kan hålla på, men till slut får man svart på vitt på detta!
Jag tackar för goda råd, och den här gången är jag absolut ståndaktig, inget smicker i världen kan få mig att ändra mig. Nu är det nog!
torsdag 8 september 2011
Offentlig sorg i passionslöst land
Många gånger har jag skrivit om vårt passionslösa land. Landet lagom med mjölk och präktighet, där känslor är det mest oanständiga och besvärande som man kan tänka sig. Dem får man inte tala om eller skriva om- man ska vara personlig, men inte privat, sägs det.
Men det finns undantag. När en kändis dör, när något mord får stor uppmärksamhet. när kungabarn gifter sig, när Sverige vinner i sportsliga sammanhang! DÅ är vi svenskar så känslosamma så det finns inga gränser. Jag undrar, för jag vet inte, om man går man ur huse i Sydeuropa för att delta i offentlig sorg.
Eller, vilket jag misstänker, är dessa ibland överdrivna och omotiverade känsloyttringar- för man kan ju inte på riktigt sörja någon som man inte alls känner- en ersättning för den personliga sorg som det kanske anses opassande att ha i detta land, där känslor är det allra mest förbjudna!? Man måste ju undra. För alla dessa människor, som gråter över den svenske ishockeymålvaktens död i en rysk flygolycka, kan väl i rimlighetens namn inte ha skäl för en så personlig sorg. Eller?
Vi lever i ett passionslöst land, där människor ska gå runt som känslolösa marionetter för att passa in. Och någonstans måste känslor få utlopp om folk inte ska frätas sönder inifrån.
Men det finns undantag. När en kändis dör, när något mord får stor uppmärksamhet. när kungabarn gifter sig, när Sverige vinner i sportsliga sammanhang! DÅ är vi svenskar så känslosamma så det finns inga gränser. Jag undrar, för jag vet inte, om man går man ur huse i Sydeuropa för att delta i offentlig sorg.
Eller, vilket jag misstänker, är dessa ibland överdrivna och omotiverade känsloyttringar- för man kan ju inte på riktigt sörja någon som man inte alls känner- en ersättning för den personliga sorg som det kanske anses opassande att ha i detta land, där känslor är det allra mest förbjudna!? Man måste ju undra. För alla dessa människor, som gråter över den svenske ishockeymålvaktens död i en rysk flygolycka, kan väl i rimlighetens namn inte ha skäl för en så personlig sorg. Eller?
Vi lever i ett passionslöst land, där människor ska gå runt som känslolösa marionetter för att passa in. Och någonstans måste känslor få utlopp om folk inte ska frätas sönder inifrån.
Meddelande till och om L.F.
På bloggen http://larsflemstroms.blogg.se ligger sedan ett par dagar två inlägg som är förtal och lögner om mig.
Dessutom är hela historien förvrängd.
L.F. insisterar nu på att vår förlovning inte alls är bruten av honom.
Han menar tydligen att man kan skriva följande på en bloggkommentar på en annan kvinnas blogg om sin fästmö
"En person, en folkpartist, som utger sig för att vara min fästmö..."
Observera "som utger sig för att vara.."
Därefter ska denna fästmö bara låta detta passera, inte ta notis om det, inte uppfatta detta som att de överhuvudtaget inte är förlovade och fortsätta relationen som tidigare ( det vill säga då de alldeles uppenbart var förlovade tre minuter innan bloggkommentaren skrevs).
Jag måste fråga mig hur män tänker som tror något sådant?
Oavsett vad L.F. nu menar, oavsett hur många felbeslut han anser att han har tagit, så ger jag härmed mitt svar på hans blogginlägg.
Jag vet ju att det skulle vara lönlöst att försöka få kommentarer publicerade!
Min relation med L.F. har definitivt upphört, vem som än har tagit det beslutet!
Och därmed anser jag saken vara utagerad, och jag kommer inte att falla tillföga för några som helst hot om förtal om något som jag inte vet vad det är
Detta var alltså, för att upprepa mig, ett svar på två blogginlägg.
Tillägg
För övrigt är det mycket märkligt om L.F. inte kan se de sociala signaler som ligger i att man inviterar någon över en fika för att man har så mycket gemensamt att prata om. Så arbetar man väl inte i politiken! Då diskuterar man och träffas på möten i vart fall de första gångerna.
Men visst, om någon får denna totala uppmärksamhet att en person fyller hennes blogg med oändliga haranger, kan man säkert misstolka saker.
Och vad detta med "äldre kvinna" beträffar så är denna människa, enligt bloggen, fem år yngre än herr F.själv! Men kvinnor är kanske äldre än män i samma ålder!
När nu L.F. totalt missuppfattade min mycket enkla mejlfråga till honom om vem han var, för att jag helt enkelt var nyfiken på detta för ett och ett halvt år sedan, som en invit, varför skulle han då inte uppfatta något som helt solklart verkade vara just en personlig invit?
Och om man inte uppfattar det så, varför nekar man då till att man är förlovad?
Att förneka sitt dubbelspel-eller försök till ett sådant- ter sig för mig enbart löjligt. Och dubbelspelande män, som förnekar mig offentligt, har inget i mitt liv att göra!
Dessutom är hela historien förvrängd.
L.F. insisterar nu på att vår förlovning inte alls är bruten av honom.
Han menar tydligen att man kan skriva följande på en bloggkommentar på en annan kvinnas blogg om sin fästmö
"En person, en folkpartist, som utger sig för att vara min fästmö..."
Observera "som utger sig för att vara.."
Därefter ska denna fästmö bara låta detta passera, inte ta notis om det, inte uppfatta detta som att de överhuvudtaget inte är förlovade och fortsätta relationen som tidigare ( det vill säga då de alldeles uppenbart var förlovade tre minuter innan bloggkommentaren skrevs).
Jag måste fråga mig hur män tänker som tror något sådant?
Oavsett vad L.F. nu menar, oavsett hur många felbeslut han anser att han har tagit, så ger jag härmed mitt svar på hans blogginlägg.
Jag vet ju att det skulle vara lönlöst att försöka få kommentarer publicerade!
Min relation med L.F. har definitivt upphört, vem som än har tagit det beslutet!
Och därmed anser jag saken vara utagerad, och jag kommer inte att falla tillföga för några som helst hot om förtal om något som jag inte vet vad det är
Detta var alltså, för att upprepa mig, ett svar på två blogginlägg.
Tillägg
För övrigt är det mycket märkligt om L.F. inte kan se de sociala signaler som ligger i att man inviterar någon över en fika för att man har så mycket gemensamt att prata om. Så arbetar man väl inte i politiken! Då diskuterar man och träffas på möten i vart fall de första gångerna.
Men visst, om någon får denna totala uppmärksamhet att en person fyller hennes blogg med oändliga haranger, kan man säkert misstolka saker.
Och vad detta med "äldre kvinna" beträffar så är denna människa, enligt bloggen, fem år yngre än herr F.själv! Men kvinnor är kanske äldre än män i samma ålder!
När nu L.F. totalt missuppfattade min mycket enkla mejlfråga till honom om vem han var, för att jag helt enkelt var nyfiken på detta för ett och ett halvt år sedan, som en invit, varför skulle han då inte uppfatta något som helt solklart verkade vara just en personlig invit?
Och om man inte uppfattar det så, varför nekar man då till att man är förlovad?
Att förneka sitt dubbelspel-eller försök till ett sådant- ter sig för mig enbart löjligt. Och dubbelspelande män, som förnekar mig offentligt, har inget i mitt liv att göra!
Inget skämt om häxor
Det var inget skämt det jag skrev om häxor igår. Jag är på fullaste allvar övertygad om att den "kyrka" jag såg i Småland hade drivit en häxprocess emot mig - av något skäl som de säkert hade uppfunnit- och med glädje bränt mig på bål om det varit på 1600-talet. Kyrkan var långt ifrån oskyldig i forna tider. Är den detta nu?
När jag guidar i Ronneby berättar jag om den häxprocess som var där 1679. Du kan läsa om denna på http://lilaguide.blogspot.com
Få ronnebybor känner till historien om hur en kvinna anklagades för att vara häxa för att hon hade hällt salt på en borgarkvinnas vägg och denna därefter hade blivit sjuk. Med på tåget kom sedan den som hade tillverkat saltet, och ytterligare en kvinna blev anklagad för trolldom, för hon hade gett människor läkeväxter så att de hade blivit friska och bett för dem med samma resultat. Med det sistnämnda hade hon trätt in på kyrkans domäner, och det fick man inte göra. Hon slapp dock undan med att bli förvisad.
Medhjälparen blev så småningom bränd, och den som hade kastat saltet också, fast hon var då redan död.
Det sägs här att kyrkoherden Knut Hahn och kaplanen Findorphius, vilka tydligen var aktiva i denna process, drev en human linje, då de ville att kvinnorna skulle halshuggas först. Den kvinna som blev bränd, hon som hade tillverkat saltet, blev också halshuggen innan hon brändes.
Denna häxprocess var den enda i Blekinge.
Knut Hahn blev året efter biskop i Lund och drev därifrån försvenskningen av f d Skåneland med fast hand.
Som heder åt honom har gymnasieskolan i staden fått hans namn!?
Jo, jag kände mig häxförklarad innan jag åkte ut från rektorstjänsten. Nej, jag var säkert inte perfekt, vem är det? Men det är inte heller så lätt att få gehör när det står en ung prästspoling i kulisserna och flåsar efter rektorstjänsten, och när manipulativa människor jobbar i bakgrunden för att han ska få den. Det fick han inte, men han sökte tjänsten efter mig- precis som jag hade räknat med!
Jag kan väl tycka att de pengar jag fick när jag slängdes ut kan motsvara halshuggningen av kvinnorna i Ronneby, innan de brändes.
Spelet inom kyrkan kan vara oerhört fult. Det är, som en kommentator påpekade på mitt förra inlägg, mycket lättare med smilfinkar och anpasslingar. Fast det konstiga var i den miljön att alla visste hur dessa egentligen var och vad de egentligen tyckte. Och alla höll god min! För man kunde ju glassa sig lite i (det falska?) skenet och bli bjuden till prästgårdarna!
När jag guidar i Ronneby berättar jag om den häxprocess som var där 1679. Du kan läsa om denna på http://lilaguide.blogspot.com
Få ronnebybor känner till historien om hur en kvinna anklagades för att vara häxa för att hon hade hällt salt på en borgarkvinnas vägg och denna därefter hade blivit sjuk. Med på tåget kom sedan den som hade tillverkat saltet, och ytterligare en kvinna blev anklagad för trolldom, för hon hade gett människor läkeväxter så att de hade blivit friska och bett för dem med samma resultat. Med det sistnämnda hade hon trätt in på kyrkans domäner, och det fick man inte göra. Hon slapp dock undan med att bli förvisad.
Medhjälparen blev så småningom bränd, och den som hade kastat saltet också, fast hon var då redan död.
Det sägs här att kyrkoherden Knut Hahn och kaplanen Findorphius, vilka tydligen var aktiva i denna process, drev en human linje, då de ville att kvinnorna skulle halshuggas först. Den kvinna som blev bränd, hon som hade tillverkat saltet, blev också halshuggen innan hon brändes.
Denna häxprocess var den enda i Blekinge.
Knut Hahn blev året efter biskop i Lund och drev därifrån försvenskningen av f d Skåneland med fast hand.
Som heder åt honom har gymnasieskolan i staden fått hans namn!?
Jo, jag kände mig häxförklarad innan jag åkte ut från rektorstjänsten. Nej, jag var säkert inte perfekt, vem är det? Men det är inte heller så lätt att få gehör när det står en ung prästspoling i kulisserna och flåsar efter rektorstjänsten, och när manipulativa människor jobbar i bakgrunden för att han ska få den. Det fick han inte, men han sökte tjänsten efter mig- precis som jag hade räknat med!
Jag kan väl tycka att de pengar jag fick när jag slängdes ut kan motsvara halshuggningen av kvinnorna i Ronneby, innan de brändes.
Spelet inom kyrkan kan vara oerhört fult. Det är, som en kommentator påpekade på mitt förra inlägg, mycket lättare med smilfinkar och anpasslingar. Fast det konstiga var i den miljön att alla visste hur dessa egentligen var och vad de egentligen tyckte. Och alla höll god min! För man kunde ju glassa sig lite i (det falska?) skenet och bli bjuden till prästgårdarna!
onsdag 7 september 2011
Förklädd ondska
Ölandsprästen har just nu i ett inlägg berättat om hur illa behandlad han har blivit i Växjö stift. Det han skriver är helt riktigt. Själv avpolletterad från stiftet i augusti 1999, då jag löstes ut från min rektorstjänst på en av Växjö stifts folkhögskolor, (och jag var INTE kvinnoprästmotståndare) följde jag Dag-historien mycket noga för att konstatera att det fanns de som blev ännu värre behandlade än jag hade blivit. Mig hade de ganska snabbt gett en hög pengar, och så drog jag iväg och levde gott i ett år framåt- ja egentligen hade det kunnat vara 1,5 år, men jag levde lite extra lyxigt det året med en så god ekonomi som jag sedan aldrig har haft.
Jag fick också jobb direkt efter mitt viloår på de nya, fräscha och goda betygen på min vidareutbildning i tyska och musikvetenskap. Jag var alltså inte beroende av kyrkan , utan kunde söka mig nya vägar.
Men, det värsta, och det som jag bär med mig, och som också blir så tydligt i D.S. historien är den genuina ondska jag tyckte mig möta från det kyrkliga hållet. Det var ibland, kände jag det som, som om några av dem jag var utsatt för var förklädda jävlar.
Ibland har jag hört de tongångar som jag hörde där på min arbetsplats senare i debatter. Stäng av honom/henne/dem! Låt dem inte komma till tals! Jag känner igen det där alltför väl.
Ja, det var till och med (en präst?) som kallade mig för "djävulsmänniska" på en blogg. Jag var "den där djävulsmänniskan" och f d fästmannen var min försvarare.
Då skrev jag till biskopen, för det är ju för bedrövligt att man tillåter sådana epitet på en människa, och det var inget speciellt som jag hade skrivit i debatten, inget som på något sätt kunde ge mig ett sådant omdöme.
Men jag tackade då Gud för att jag inte levde på 1600-talet, för då hade jag ju med stor säkerhet blivit bränd som häxa, pådrivet av de kyrkliga företrädarna som ibland var aktiva i sådana processer. Nog kan man tycka att Gud är god ibland!
Jag fick också jobb direkt efter mitt viloår på de nya, fräscha och goda betygen på min vidareutbildning i tyska och musikvetenskap. Jag var alltså inte beroende av kyrkan , utan kunde söka mig nya vägar.
Men, det värsta, och det som jag bär med mig, och som också blir så tydligt i D.S. historien är den genuina ondska jag tyckte mig möta från det kyrkliga hållet. Det var ibland, kände jag det som, som om några av dem jag var utsatt för var förklädda jävlar.
Ibland har jag hört de tongångar som jag hörde där på min arbetsplats senare i debatter. Stäng av honom/henne/dem! Låt dem inte komma till tals! Jag känner igen det där alltför väl.
Ja, det var till och med (en präst?) som kallade mig för "djävulsmänniska" på en blogg. Jag var "den där djävulsmänniskan" och f d fästmannen var min försvarare.
Då skrev jag till biskopen, för det är ju för bedrövligt att man tillåter sådana epitet på en människa, och det var inget speciellt som jag hade skrivit i debatten, inget som på något sätt kunde ge mig ett sådant omdöme.
Men jag tackade då Gud för att jag inte levde på 1600-talet, för då hade jag ju med stor säkerhet blivit bränd som häxa, pådrivet av de kyrkliga företrädarna som ibland var aktiva i sådana processer. Nog kan man tycka att Gud är god ibland!
tisdag 6 september 2011
Säsongens sista
Ikväll hade jag som guide säsongens sista stadsvandring, som i huvudsak rör sig i Bergslagen och i Heliga Kors kyrka i Ronneby.
Jag trodde knappast att den skulle bli av, för det är ju sent på säsongen nu. Men det blev den. Det roliga är att så många ronnebybor går med på de här vandringarna. Deltagarna uttryckte att de var mycket nöjda, och det kändes bra.
Men jag tänkte också på hur det var när jag med sällskap var i kyrkan i somras för att förbereda en guidning. Det var en vanlig vardag, ingen gudstjänsttid, men kyrkan är öppen för allmänheten, och jag behövde titta på ett par epitafier därinne. Senare ringde jag också och meddelade att jag skulle guida där och bad att de skulle hålla toaletten öppen.
Det borde de inte göra, tyckte mitt sällskap, för kyrkans toalett var endast till för gudstjänstbesökare eller folk på bröllop och begravningar. Vi var tydligen inte värda att gå på toaletten i en kyrka!
Under mitt besök, då jag tittade på epitafierna kom ett par personer in i kyrkan och satte sig att be. Detta har jag varit med om massor av gånger i katolska kyrkor, där ju folk mera går ut och in, och inte har turisterna lämnat kyrkorummet för det.
Men det borde jag ha gjort, tyckte min följeslagare, för satt folk och bad skulle jag inte se mig omkring.
Ja, tänkte jag, det finns de som har monopol, inte bara på Gud, utan även på kyrkorummet. Tror de. Det gäller att känna sig värdefull nog att få vistas i en kyrka!!!
Bilden visar Munktrappan med Heliga Kors kyrka i bakgrunden.
Jag trodde knappast att den skulle bli av, för det är ju sent på säsongen nu. Men det blev den. Det roliga är att så många ronnebybor går med på de här vandringarna. Deltagarna uttryckte att de var mycket nöjda, och det kändes bra.
Men jag tänkte också på hur det var när jag med sällskap var i kyrkan i somras för att förbereda en guidning. Det var en vanlig vardag, ingen gudstjänsttid, men kyrkan är öppen för allmänheten, och jag behövde titta på ett par epitafier därinne. Senare ringde jag också och meddelade att jag skulle guida där och bad att de skulle hålla toaletten öppen.
Det borde de inte göra, tyckte mitt sällskap, för kyrkans toalett var endast till för gudstjänstbesökare eller folk på bröllop och begravningar. Vi var tydligen inte värda att gå på toaletten i en kyrka!
Under mitt besök, då jag tittade på epitafierna kom ett par personer in i kyrkan och satte sig att be. Detta har jag varit med om massor av gånger i katolska kyrkor, där ju folk mera går ut och in, och inte har turisterna lämnat kyrkorummet för det.
Men det borde jag ha gjort, tyckte min följeslagare, för satt folk och bad skulle jag inte se mig omkring.
Ja, tänkte jag, det finns de som har monopol, inte bara på Gud, utan även på kyrkorummet. Tror de. Det gäller att känna sig värdefull nog att få vistas i en kyrka!!!
Nådda gränser
Det är naturligtvis intressant att notera att samtidigt som folk är irriterade över personliga angrepp på bloggar ökar besöksantalet kraftigt när man praktiserar den typen av skriverier. Men det finns väl en sorts hyenamentalitet hos oss (alla?).
Igår konstaterade jag att L.F. på sin blogg hade gått ut och lagt hela skulden på senaste bråket på mig- som vanligt. Det finns människor som är vita som snö och aldrig någonsin har någon som helst del i det som händer i deras liv. Han skriver också om felbeslut.
Men, för mig är gränsen nådd, och denna destruktiva kontakt nu avslutad. Det borde den ha varit för länge sedan!
Jag vill ägna mitt liv åt kreativa och uppbyggliga sysselsättningar och kontakter och lämna harvande, hämnder och rättshaverier. Själv har jag väl aldrig kommit till det sistnämnda. Därtill är jag för bekväm. Det finns en gräns, och sedan struntar jag i saken.
Och nu ska jag repetera inför de kommande två guidningarna, en nästan heldag på tyska i tre städer. Det ska bli roligt!
Så jag önskar L.F. lycka till i livet och med ögonoperationen!
PS Jag rensade en del på bloggen igår. Inte för att "undanröja bevis" som någon tror (Vad skulle det vara bevis på?) utan helt enkelt för att jag kände att jag överhuvudtaget inte hade intresse för den här affären med L.F. längre. Den är slut och över för mig, och jag vill inte ha kvar så mycket bloggutrymme för den. DS
Igår konstaterade jag att L.F. på sin blogg hade gått ut och lagt hela skulden på senaste bråket på mig- som vanligt. Det finns människor som är vita som snö och aldrig någonsin har någon som helst del i det som händer i deras liv. Han skriver också om felbeslut.
Men, för mig är gränsen nådd, och denna destruktiva kontakt nu avslutad. Det borde den ha varit för länge sedan!
Jag vill ägna mitt liv åt kreativa och uppbyggliga sysselsättningar och kontakter och lämna harvande, hämnder och rättshaverier. Själv har jag väl aldrig kommit till det sistnämnda. Därtill är jag för bekväm. Det finns en gräns, och sedan struntar jag i saken.
Och nu ska jag repetera inför de kommande två guidningarna, en nästan heldag på tyska i tre städer. Det ska bli roligt!
Så jag önskar L.F. lycka till i livet och med ögonoperationen!
PS Jag rensade en del på bloggen igår. Inte för att "undanröja bevis" som någon tror (Vad skulle det vara bevis på?) utan helt enkelt för att jag kände att jag överhuvudtaget inte hade intresse för den här affären med L.F. längre. Den är slut och över för mig, och jag vill inte ha kvar så mycket bloggutrymme för den. DS
Stiftsgården-en lisa för min själ
Vi har väl alla våra oaser i livet, platser eller ställen, där vi sänker axlarna, kopplar bort vardag och stress och kommer till ro.
För mig är vår Stiftsgården Åkersberg en sådan oas.
Där tillbringade vi i styrelsen för Kvinnor i Svenska kyrkan i Lunds stift fredag kväll och lördag förmiddag för vårt långsammanträde för verksamhetsplanering. Och timmarna var lika positiva som vanligt! De förstärktes av den härliga maten och den underbart vackra miljön och de välskötta gräsmattorna.
.
För mig är vår Stiftsgården Åkersberg en sådan oas.
Där tillbringade vi i styrelsen för Kvinnor i Svenska kyrkan i Lunds stift fredag kväll och lördag förmiddag för vårt långsammanträde för verksamhetsplanering. Och timmarna var lika positiva som vanligt! De förstärktes av den härliga maten och den underbart vackra miljön och de välskötta gräsmattorna.
.
måndag 5 september 2011
Tips till en kristen sökare
Det här inlägget är speciellt skrivet till Carolina, som på en blogg efterlyste kristen litteratur för en sökare.
Jag ska bara ge dig tips om några böcker som har betytt mycket i mitt eget sökande.
Du har redan funnit Wilfrid Stinissen vars "Inre vandring" och "Vandring till sanningen" jag själv läste med stor behållning för en del år sedan. De ska läsas långsamt och med eftertanke!
Johannes av Korsets "Själens dunkla natt" hör också till den spännande litteraturen om du inte har läst den.
En bok som jag läser med stort vemod är min förste ordförandes, Jan Arvid Hellströms, biskop under några år i Växjö stift, innan han mycket tragiskt omkom i en bilolycka i slutet av december 1994,
"Bilder" Fyra herdabrev om bild och verklighet. Jag läser också
KG Hammars "Samtal om Gud" med stor behållning.
Vidare kan jag tipsa dig om "Apokryferna till Nya Testamentet" och
"Judasevangeliet" av Jörgen Magnusson.
Själv läser jag gärna i Lars Björklunds "Orden och tystnaden" (gjorde jag i går kväll, tack för tipset om boken, du läsare som gav mig tips om att läsa och som tog tid till mina jeremiader!)
Ja, och så kan man naturligtvis läsa Den heliga Birgittas Himmelska uppenbarelser och Dag Hammarskjölds "Vägmärken", om du inte har hittat till dem.
Lycka till i ditt sökande!
Jag ska bara ge dig tips om några böcker som har betytt mycket i mitt eget sökande.
Du har redan funnit Wilfrid Stinissen vars "Inre vandring" och "Vandring till sanningen" jag själv läste med stor behållning för en del år sedan. De ska läsas långsamt och med eftertanke!
Johannes av Korsets "Själens dunkla natt" hör också till den spännande litteraturen om du inte har läst den.
En bok som jag läser med stort vemod är min förste ordförandes, Jan Arvid Hellströms, biskop under några år i Växjö stift, innan han mycket tragiskt omkom i en bilolycka i slutet av december 1994,
"Bilder" Fyra herdabrev om bild och verklighet. Jag läser också
KG Hammars "Samtal om Gud" med stor behållning.
Vidare kan jag tipsa dig om "Apokryferna till Nya Testamentet" och
"Judasevangeliet" av Jörgen Magnusson.
Själv läser jag gärna i Lars Björklunds "Orden och tystnaden" (gjorde jag i går kväll, tack för tipset om boken, du läsare som gav mig tips om att läsa och som tog tid till mina jeremiader!)
Ja, och så kan man naturligtvis läsa Den heliga Birgittas Himmelska uppenbarelser och Dag Hammarskjölds "Vägmärken", om du inte har hittat till dem.
Lycka till i ditt sökande!
söndag 4 september 2011
Livet som ett Lottospel
Varje vecka år ut och år in lämnar jag in samma rader på Lotto. En period gjorde jag uppehåll, men sedan började jag igen med identiska rader. Ett hopp, som egentligen inte är något hopp, för chansen till de stora vinsterna är ju minimal. Högen med småvinster, mellan 20-max.120 kronor växer, men en gång vann jag faktiskt 3000 kronor på Joker, fast det är snart tjugo år sedan.
Det är drömmen om ett annat liv som får kosta den där hundralappen i veckan. Jag tycker att möjligheten är värd priset.
Ibland leker vi med tankar som vi vet är orealistiska. Det gjorde jag själv i många, många år, väntade på en islossning och på ett mod som aldrig infann sig.
Sommaren blev aldrig riktig sommar för min del, eftersom jag led av svår bronkit den största delen. Det blev inga bad i den svarta baddräkten med den nyinköpta, genomskinliga, svarta strandponchon, ingen sol som värmde min kropp, för jag fick inte vara i solen med den antibiotika jag tog, och sedan regnade det.
Och jag tänkte att livet är kanske som det där Lottospelet att vi satsar och satsar och når aldrig riktigt fram. Så gick jag ut och tittade på de sista (?) rosorna som blommar och tänkte att rosor och drömmar hör ihop.
Det är drömmen om ett annat liv som får kosta den där hundralappen i veckan. Jag tycker att möjligheten är värd priset.
Ibland leker vi med tankar som vi vet är orealistiska. Det gjorde jag själv i många, många år, väntade på en islossning och på ett mod som aldrig infann sig.
Sommaren blev aldrig riktig sommar för min del, eftersom jag led av svår bronkit den största delen. Det blev inga bad i den svarta baddräkten med den nyinköpta, genomskinliga, svarta strandponchon, ingen sol som värmde min kropp, för jag fick inte vara i solen med den antibiotika jag tog, och sedan regnade det.
Och jag tänkte att livet är kanske som det där Lottospelet att vi satsar och satsar och når aldrig riktigt fram. Så gick jag ut och tittade på de sista (?) rosorna som blommar och tänkte att rosor och drömmar hör ihop.
lördag 3 september 2011
Fromhet är tilltro
Det har säkert inte varit meningen med Jesu liv och död att dessa skulle bli föremål för en massa intellektuella utsvävningar, hårklyverier, tvister om tolkningar, olika kyrkor, brokad, prålighet, förlamande syndatänkande.
Jag tror att Kristus och apostlarna var jordnära människor, och jag tror att tron på Gud måste vara något naturligt som lever med oss, en tilltro, en trygghet, inte ett ständigt undersökande om vad som är rätt och fel i läran.
När folk säger till andra att de inte kan etikettera det de tror som kristen tro, då vet jag inte var vi har hamnat. I helvetet där djävlarna försöker äta ut varandra?
Jag tror att Kristus och apostlarna var jordnära människor, och jag tror att tron på Gud måste vara något naturligt som lever med oss, en tilltro, en trygghet, inte ett ständigt undersökande om vad som är rätt och fel i läran.
När folk säger till andra att de inte kan etikettera det de tror som kristen tro, då vet jag inte var vi har hamnat. I helvetet där djävlarna försöker äta ut varandra?
fredag 2 september 2011
Angående mobbning i skolorna
Välkommen att läsa min insändare
"Mobbning kan börja vid köksbordet" idag på BLT
www.blt.se , se högst upp "Vad vill du läsa" klicka på Opinion!
"Mobbning kan börja vid köksbordet" idag på BLT
www.blt.se , se högst upp "Vad vill du läsa" klicka på Opinion!
En opolitisk kyrka?
Egentligen skulle jag vilja gå in och kommentera på den där allvetande ölandsprästens blogg, men jag ids inte. Den grupp som trängs där (ja, jag vet att fästmannen är med bland dem, men han kan väl få vara undantagen!) verkar lida av svåra frustrationer. Hur kan man annars alltid, alltid vara så gnällig och förorättad. Det är kanske något fel på privatliven...?
Det mest löjliga är deras syn på någon sorts opolitisk kyrka, som blir förstörd av att vara politiskt styrd, påstår de.
Politiskt styrd för att man nominerar från partigrupper? Under min sossetid såg jag då aldrig något kyrkligt intresse från socialdemokraterna i kommunen. De flesta var nog glada om de slapp befatta sig med en kyrka som många på den tiden ansåg vara en utlöpare av det förtryck man sedan generationer tillbaka bekämpade. Och FiSk är då rakt inte i händerna på fp.
Men det intressanta är att man helt bortser från den starka politiska roll som kyrkan har spelat, hur prästerna representerade makten och användes av maktapparaten, här i mina trakter bland annat i försvenskningsarbetet efter freden i Roskilde och efter slaget vid Lund. Och hur kyrkan i forna tider höll människor i schack- de skulle vara snälla och lydiga och få sin lön i himlen.
Glöm den opolitiska kyrkan! Kyrkan är nog idag mycket mera opolitisk, trots vissa partibeteckningar, än den var i forna tider.
Och vem anser att Vatikanen och Katolska kyrkan inte är politiska?
Det mest löjliga är deras syn på någon sorts opolitisk kyrka, som blir förstörd av att vara politiskt styrd, påstår de.
Politiskt styrd för att man nominerar från partigrupper? Under min sossetid såg jag då aldrig något kyrkligt intresse från socialdemokraterna i kommunen. De flesta var nog glada om de slapp befatta sig med en kyrka som många på den tiden ansåg vara en utlöpare av det förtryck man sedan generationer tillbaka bekämpade. Och FiSk är då rakt inte i händerna på fp.
Men det intressanta är att man helt bortser från den starka politiska roll som kyrkan har spelat, hur prästerna representerade makten och användes av maktapparaten, här i mina trakter bland annat i försvenskningsarbetet efter freden i Roskilde och efter slaget vid Lund. Och hur kyrkan i forna tider höll människor i schack- de skulle vara snälla och lydiga och få sin lön i himlen.
Glöm den opolitiska kyrkan! Kyrkan är nog idag mycket mera opolitisk, trots vissa partibeteckningar, än den var i forna tider.
Och vem anser att Vatikanen och Katolska kyrkan inte är politiska?
torsdag 1 september 2011
De kallas numera romer...
förr sade man zigenare, och det var inget fel med det. Jag undervisade enbart romer under ett år i Malmö i slutet på 1970-talet. Det var en mycket spännande tid som vände det mestaupp och ner, för det var en helt annorlunda kultur. För att vi skulle klara jobbet sattes vi i fortbildning, tre veckor, en vecka i taget,i Tällberg. De här veckorna framstår som något av det bästa jag har upplevt i fortbildningsväg och jag är mycket fortbildad och konferensad.(bra ord!)Jag minns hur snön gnistrade och värmen inne i husen, den goda maten och de intressanta föreläsningarna från den första veckan. Sedan flyter minnena ihop. Jag träffade också bästa väninnan från lärarhögskolan. Hon är död nu sedan flera år.
Det finns för närvarande en familj i vår by. Jag måste erkänna att jag känner mig lite irriterad när de står vid sopcontainrarna och plockar. Kan man verkligen hitta något där? Men häromdagen hälsade jag på mamman i familjen, och idag möttes vi när jag slängde sopor, och hon samlade burkar. Jodå, hon hade fått ihop en del. Hon talade knappast någon svenska, men svarade mig på tyska så då kunde vi kommunicera. Stor familj, många barn och barnbarn, dåligt med pengar, sade hon. Var kom de ifrån? Jo, från Serbien? Hur länge hade de varit här? Nio månader, men de skulle åka tillbaka nu.
När jag körde hem till mitt hus tänkte jag att jag hade glömt den där ilskan som jag bar med mig under de senaste sex åren i mitt lärarjobb när jag arbetade med invandrarungdomar/asylsökanden. Den där dova vanmakten som ibland omplanterades till telefonsamtal och kontakter med Migrationsverket, givetvis alltid lönlösa.
Vi kan inte ha helt öppna gränser, och jag som har haft så mycket kontakt med Stockholms södra förorter och med förorter i Göteborg hör nog till dem om tycker att vi borde ha satt stopp tidigare. Det har blivit för många, ja, faktiskt har det blivit det.
Men det är väldigt, väldigt svårt att tycka detta när man står ansikte mot ansikte med en mjuk och välvilligt konverserande äldre (? säkert mycket yngre än jag) kvinna. Då faller alla de där tankarna, och man undrar om vi inte hade kunna härbärgera denna familj också.
Det finns för närvarande en familj i vår by. Jag måste erkänna att jag känner mig lite irriterad när de står vid sopcontainrarna och plockar. Kan man verkligen hitta något där? Men häromdagen hälsade jag på mamman i familjen, och idag möttes vi när jag slängde sopor, och hon samlade burkar. Jodå, hon hade fått ihop en del. Hon talade knappast någon svenska, men svarade mig på tyska så då kunde vi kommunicera. Stor familj, många barn och barnbarn, dåligt med pengar, sade hon. Var kom de ifrån? Jo, från Serbien? Hur länge hade de varit här? Nio månader, men de skulle åka tillbaka nu.
När jag körde hem till mitt hus tänkte jag att jag hade glömt den där ilskan som jag bar med mig under de senaste sex åren i mitt lärarjobb när jag arbetade med invandrarungdomar/asylsökanden. Den där dova vanmakten som ibland omplanterades till telefonsamtal och kontakter med Migrationsverket, givetvis alltid lönlösa.
Vi kan inte ha helt öppna gränser, och jag som har haft så mycket kontakt med Stockholms södra förorter och med förorter i Göteborg hör nog till dem om tycker att vi borde ha satt stopp tidigare. Det har blivit för många, ja, faktiskt har det blivit det.
Men det är väldigt, väldigt svårt att tycka detta när man står ansikte mot ansikte med en mjuk och välvilligt konverserande äldre (? säkert mycket yngre än jag) kvinna. Då faller alla de där tankarna, och man undrar om vi inte hade kunna härbärgera denna familj också.
Försoning-ord och handling
Jo, jag erkänner att det är lite virrigt med mina relationer med män ibland, lite hit och dit och fram och tillbaka. Vet sällan vad jag vill. Varför vet jag inte riktigt, kanske är det så att män i min generation inte riktigt går ihop med kvinnor i min livsstil. De förväntar sig fortfarande en kvinna som snarast är en nickedocka och framförallt en stor beundrarinna av den Store Mannen. Jag har mött den här modellen många gånger. Så blir det en maktkamp, mest om vem som är duktigast. Då gäller det att inte spela på samma planhalva för då kan det bli katastrof. Detta händer alltså titt som tätt i mitt liv. Krig och försoning, krig och försoning.
Men, nu kommer jag till det intressanta. Hur kan människor, som kallar sig kristna, reagera negativt på att människor försonas? Detta övergår mitt förstånd!
Men, nu kommer jag till det intressanta. Hur kan människor, som kallar sig kristna, reagera negativt på att människor försonas? Detta övergår mitt förstånd!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)