onsdag 4 mars 2015

När blev världen så ond och ful?

Jag har just sett dokumentärfilmen om de prostituerade asiatiska kvinnorna, inspelad av en under cover filmare på plats.
När jag såg den satt jag och tänkte på så ful världen har blivit.
All denna ondska som sköljer över oss varje dag genom härjningarna i Mellanöstern och all denna mobbning som finns på arbetsplatser och skolor. Och så dessa människokroppar som man köper för sitt nöjes skull.
Så här såg inte världen ut förr! Eller gjorde den det? Var vi bara omedvetna om detta?
Jag hade nog haft en fruktansvärd ångest om jag hade haft barnbarn som skulle växa upp i denna hemska värld. Det känns ju som om all framtidstro har försvunnit.

Vi lever i en cybervärld med mindre och mindre kontakt med varandra. Numera meddelar man ju sig till och med med de närmaste på mejl och facebook i stället för att prata. Och i jämförelse med förr så är i vart fall min telefon mycket tystare, även om det finns människor i min omgivning som fortfarande ringer.

Jag känner mig bedrövad och uppgiven av ondska, intolerans, förtal, ogästvänlighet, utstötningar, mobbning, misshandel, psykisk såväl som fysisk.
Jag har förlorat tron på Livet, så känns det!




4 kommentarer:

kyrksyster sa...

Allt var inte bättre förr- Människors liv var begränsade. Många levde i misär medan diverse herrar skodde sig.

Men vi som levt i efterkrigstiden och det idylliska femtitalet vet ju att det var en god tid. Men sen kom kalla kriget och rädslan för atomkrig. Jag hade mardrömmar över vad som stod där sist i telefonkatalogen. Eller i häftena mina föräldrar hade i en låda sekretären. Brickan med namn som man skulle ha i en kedja om halsen. Enda gången jag minns att vi fick ta på dom var när vi skulle på semester till Gotland.

Det gick inte att tala med de vuxna, för de var ju lika rädda de.

Jag tror att var tid har sin plåga på nåt vis.

Först i dåvarande fästmannens(sen hundra år min man) famn vågade jag börja tro att även om det värsta skulle hända så fanns Gud där.

nya tant lila sa...

Jo, visst hade man rädslor på 50/60-talen också. Men de går ju inte att jämföra med det våld som finns i samhället idag när man som ung kvinna knappt ens vågar ta en taxi ännu mindre gå hem sent en kväll, och där man som gammal ständigt riskerar att bli rånad och överfallen. Och det vidriga våld som vi ser från krigen idag är ju värre än allt annat som vi har sett tidigare. Och inte kunde elever så öppet mobba andra som görs idag.Samhället är ju fyllt av hat och våld!

nya tant lila sa...

Jag funderade på det du skrev, men jag var inte rädd under kalla kriget, och jag upplevde inte att mina föräldrar var det. Man följde nyheterna, men någon verklig fara tror jag inte att man kände.

nya tant lila sa...

Och kyrksyster, inte var det så förr att folk sköt ihjäl varandra på gatorna! Eller att poliser sköt ihjäl folk! Och inte behövdes det polisbevakning för att folk hade sagt något olämpligt. Och de mord som var under min uppväxt kan man räkna på ena handens fingrar. Nu är det vardagsmat att människor tar död på varandra. Så visst har samhället förråats, även om du har rätt i att många levde svåra liv förr.