Av en äldre (flåbuse, skulle jag vilja skriva, men det gör jag inte) karl har jag nyligen anklagats för att hoppa ut och in i föreningssammanhang. Jo, det har jag gjort. Men varför?
Att det har berott på just hans uppträdande där, har han tydligen inte nämnt.
Och jag är inte ensam. Den avdelning, som det gäller, håller nu på att avfolkas i Ronneby. Då blir mannen ensam kvar! Det är väl det han vill! Vara ensamhärskare.
Lars Adaktusson var modig som gick ut och avslöjade fraktionsbildningar inom KD och ett arbete inför valberedningen som han kritiserade tillvägagångssättet på. Han är relativt ny i partiet. Det utbildas kulturer inom alla partier. Visste han inte att offentlig kritik inte är välsedd?
Det har förvånat mig mycket hur till exempel den gamla, totaldisciplinerade uppställningen på valberedningens förslag inom Socialdemokraterna (jag var medlem i 28 år) inte alls tycks gälla längre. Nu petar man varandra där också. Så åkte en riksdagskvinna ut och ersattes av en yngre man, som i sin tur blev förbikryssad av en annan man. Nya tider där också!
Men tillbaka till frågan varför man hoppar av något. Jo, jag har gjort det några gånger. Jag hoppade av kyrkopolitiken i Oskarshamn när jag inte stod ut med den moderate ordföranden i kyrkorådets agerande i olika frågor. Bland annat gick de borgerliga partierna samman och tog vice ordförandeposten från oss i S (jag var S- märkt på den tiden) som hämnd för att jag hade begärt att budgeten skulle förhandlas ordentligt med facken. Dessa hade bara skrivit på budgetförslaget, och sedan sprang de runt på staden och klagade på hur budgeten gynnade byggnationer på bekostnad av personalfrågor. Ska man klaga, måste man ju först ha försökt få de fackliga företrädarna att förändra förslaget.
Den post som vice ordförande i kyrkofullmäktige, som jag tidigare hade haft eftersom S var näst största parti, rök således när budgeten hade återremitterats för att förhandlas.
Ja, jag har också lämnat FP avdelningen av irritation, men det var vi flera som gjorde. Jag lämnade dock inte partiet utan var kvar i distriktet, och efter några år gick jag tillbaka till den lokala avdelningen.
Det handlar om välmående När man känner att förhållandena börjar bli olidliga skulle man ju vara idiot om man var kvar! Då måste man ju gå!
Och detta har fler än jag upptäckt i den avdelning som just nu förlorar den ene efter den andre i Ronneby.
Den som orsakar detta ska inte klandra oss samtidigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar