Nu diskuteras det om den präst som själv hade avkragat sig efter att ha blivit avslöjad med sina affärer med 16-åriga flickor, trots att han var gift och hade barn.
Han har alltså nu av ett enigt domkapitel fått kragen på igen.
Protesterna är höga. Förklarligt nog!
Men hur är det egentligen med den där ämbetsdräkten? En del tycks inte alls bekymra sig om innebörden av den och lever loppan som om de inte var i närheten av ett prästämbete.
För andra tycks det där ämbetet ha stigit dem åt huvudet så att de överhuvudtaget inte kan uppträda normalt. Det verkar som om de blev pestsmittade om de samtalade med vissa människor.Dessa personer har naturligtvis en fullständigt verklighetsfrämmande bild av ämbetets höghet. En präst ska väl verka nära medmänniskorna och inte från någon sorts elfenbenstorn.
Båda sakerna är naturligtvis lika löjliga och tokiga och människor runt dem skakar nog på huvudet- i båda fallen.
2 kommentarer:
Jag tycker nog du är raljant i överkant, även om jag både ler lite för mig själv och känner smärta i hjärtat, eftersom jag är övertygad om att det finns kollegor som delvis stämmer in i det du beskriver!
Sen finns det ju alltid en svårighet med yrken och positioner som är så offentliga som prästens ( det finns gott om andra yrken och positioner också), eftersom mitt ämbete hör till dem som ständigt är offer för allmänhetens tyckande. Det är liksom okej att säga vad som helst om präster. Det är tillåtet att sprida vilka fördomar som helst, Det är till och med tillåtet att dra alla över en kam, trots att det torde vara allmänt känt att rötägg slingrar sig in i alla yrkeskategorier.
En präst ska vara en vanlig människa, men inte alltför vanlig. En präst ska vara "duktigare" än genomsnittet, men samtidigt ödmjuk, ta hur mycket skit som helst, möta alla med ett leende och vara ständigt förstående. En präst ska leva enligt Bibeln, men helst inte prata alltför mycket om Bibeln.....
Själv möter jag både människor som tycks hysa en närmast osund beundran för mitt ämbete, och människor som tycks känna ett gränslöst förakt för mig, just för mitt ämbete. Ibland vill jag bara gråta.....
Se där, några tankar som kom upp när jag läste ditt inlägg. Som sagt, du har en poäng, en smärtsam sådan, men jag tror att nyanserna är fler.
En varm hälsning från en av alla dessa präster.....
Jodå, visst hårddrar jag, men de här finns, även om nog de flesta finns någonstans mittemellan.
Skicka en kommentar