Jag har en symbolisk kropp. Mina krämpor följer hur jag mår. Just nu har jag svårt att röra mig, för kroppen känns stel. Framförallt har jag svårt att gå. Så var det inte förra veckan, men så är det ibland. Detta är inte samma sak som när jag har besvär med något knä.
Jag kan få ont i magen om jag äcklas över något och ont i hjärtat om jag är ledsen. En dag kommer jag väl att dö i någon krämpa för att jag inte inser allvaret utan tror att den är symbolisk.
Ständigt drömmer jag- som jag redan har skrivit- att jag inte hittar väskor, att jag inte hinner packa och att jag missar tåg. Så är livet också. Jag har svårt att hinna.
Men med åren har jag blivit så nervös av detta faktum att jag planerar in att åka långt i förväg om jag ska någonstans. Då brukar det landa i att jag kommer i tid- inte långt i förväg.
De senaste dagarna har jag känt mig tungt bedrövad. Men det är jobbigt med alla som dör, den ene efter den andre. Människor som jag har varit vän med eller arbetat med eller till och med gamla män i mitt liv. Tre tonårskärlekar och en som varade länge tills för några år sedan.
Jag åkte inte på min f.d. ordförandes begravning. Det var för långt att köra fram och tillbaka samma dag och några förbindelser med kollektiva färdmedel fanns inte.
Så missade jag också att se och träffa andra som jag hade jobbat med.
Många gånger har jag ju tänkt "om inte förr så då..."
Och nu har det tåget också gått!
Är det därför jag har svårt att gå?
Jag känner så starkt nu när jag har blivit gammal att jag faktiskt mest har jobbat. Jag har jobbat och jobbat medan Livet har pågått utanför mig utan att jag har märkt det. Barnen växte upp, de är nästan medelålders nu, och mina föräldrar och andra släktingar dog innan jag ens hade insett att de faktiskt var i den åldern, då man brukar göra det. Det känns ibland som om en sista del av deras liv missades, för jag hade räknat med att de skulle leva längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar