De är så många i mitt liv nu...

som har gått över till den andra sidan eller blivit till ingenting.Så länge vi minns dem finns de för oss, men numera kommer det inte längre att finnas så mycket skrivet efter oss. Kanske en del efter mig om jag inte dör så sent att jag har hunnit rensa.

Jag trodde att det började bli tunt bland vänner och bekanta så där i 90-års åldern. Att detta skulle inträffa tjugo år tidigare hade jag inte räknat med. På något sätt känns det snöpligt att livet så definitivt är vid sitt slut på något sätt. Jag tycker inte att jag har hunnit med i mitt eget liv. Det känns halvfärdigt.

Men så har jag också ständigt återkommande drömmar om en väska som jag inte hittar sakerna till när jag ska packa den och om tåg som går medan jag står och tittar på. 

I drömmen som i livet! Idag har jag känt mig sorgsen hela dagen.