Hur är det med de personer som sällan vågar tala i egen person? Jag ska väl inte säga aldrig, för någon gång måste de väl göra det!
De skriver under signatur i debatterna (ibland under flera signaturer), de har sändebud om man frågar dem om något. Det kan landa i de mest absurda situationer. Som när jag en gång mejlade en fråga till en präst om en gemensam bekants (väns?) hälsotillstånd och fick svar från en av hans kollegor. Och det var inte första gången, även i andra fall är det andra som har svarat när någon fråga har riktats till honom själv. Och nu handlar det inte om påven eller om ärkebiskopen, utan om en helt vanlig kyrkoherde i en landsortsförsamling.
Varför denne rädsla för att svara folk direkt? Är det inte dessutom oartigt? Det anser jag att det är!
Vi ser ju samma fenomen hos en del kommentatorer som skriver under signatur och ibland svarar någon med bibelcitat.
Jag kan ju inte låta bli att undra hur de är privat. Vågar de tala i privata sammanhang? Eller de kanske har en buktalardocka som de talar genom? Eller de kanske är präster hemma också och fortsätter att predika?
Och hur var sådana människor som barn? Hade de en sidoperson, en låtsasfigur eller docka, som fick framföra vad de ville säga?
Nog är väl detta något som psykologer- och vi andra- kan fundera över! För helt normalt ter sig väl knappast fenomenet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar